Nattamat

Cognac och Marabous mörka mintchoklad är en helt ok kombination. Jag har levt på godis, kakor och frukt idag. Och stekta champinjoner. Försöker titta på förra avsnittet av True Blood som jag har inspelat, men jag måste upp och röra på mig hela tiden. 

För att fortsätta på sömnspåret så känns det en aning hotfullt ibland att gå och lägga sig. Man vet aldrig i vilket tillstånd man vaknar upp. Tack och lov kommer jag sällan ihåg särskilt mycket av mina drömmar nuförtiden, tror det kan vara en medicinbiverkning, jag tycker det är ansträngande att drömma. Pålagrade bilder och tankar som man inte har bett om. Fast några gånger när jag varit lite uppe i det blå så har jag tyckt att drömmarna varit väldigt underhållande, som en cirkus i skallen. Talande katter minns jag särskilt en gång. Men i det stora hela är jag inte särskilt förtjust i att ha omedvetna processer på gång. Psyko H berättade en gång om en kollega som hade haft en hel del läkare och psykologer som klienter, någon av dem hade sagt "Jag har alltid trott att det finns ett undermedvetande, bara inte att jag hade ett." Lite så känner jag också...

Ibland blir mina fixa idéer lite jobbiga. Just nu har jag kommit på att jag vill ha en arbetsstol vid skrivbordet, nu när jag har ett rum att ha datorn i, istället för den vanliga typ köksstolen som jag sitter på nu. Det är förnuftigt i och för sig, skulle vara bättre för kroppen om jag kunde sitta tillräckligt högt och med stöd för ryggen. Men jag blir så ivrig, vill köpa nu genast på en gång. Det är nästan lite blå handduks-varning (internt skämt). Kollar Ikeas hemsida och försöker gissa vad som skulle funka, fast det givetvis är omöjligt utan att provsitta. Som tur är kommer nog Mannen att bromsa, att jag inte absolut måste ta det imorgon (som nu är idag), och jag kan ju inte få hem den utan att han kör bilen, har inte körkort själv. (Och kommer för övrigt aldrig att ta körkort, är livrädd.)

För stunden lyssnar jag bara på riktigt tacky gamla 70-80-90-tals hits. Går igång på Walking on sunshine och Final countdown. 

Om det fanns en röd tråd i det här inlägget så är den sedan länge borttappad.

Ångestbrist

Så efter allt ångestsnack är det bara att konstatera att onsdagen blev lätt som en fjäder. Visserligen inledde jag dagen med att för den yrvakna Mannen frenetiskt argumentera för att DVD-förvaringsproblemet och bokhylleanarkin måste lösas nu. Han förlät mig dock. 

Det brukar vara jag som sköter långpromenaderna i familjen, men nu tog faktiskt Mannen initiativet och föreslog att vi skulle gå ner till havet, en och en halv timme tog det. Sommarväder. Vi åt lunch på stamstället, stekt rödspätta, sånt man inte ställer sig och gör hemma. Prat och bekväm tystnad. 

Dagen avslutades med vin, fotboll och vampyrer. Sommarvärme även i hjärtat. Ångestens antites.

Tvehövdad

Har varit riktigt aktiv i ett par dagar, nu känns det som om sönderfallet har börjat. Kanske får gå och lägga mig en stund i min nya Ikea-säng (vem f-n kommer på att döpa en säng till Sagvåg??) Är lite labil, tjosanhejsan ena stunden och självskadetankar nästa, fast jag försöker hålla det inom mig. Stor sannolikhet att det hör ihop med medicinökningen, i så fall lugnar det ner sig om en vecka eller två. Lite äckligt är det att man är så pillererfaren att man vet sånt.

Ett brev i brevlådan. Slutrapport av min arbetsträning. Min hjärna klyvs i två. Å ena sidan ser jag ju att det inte står något direkt osant, allt det där hände. Å andra sidan låter jag som ett jävla psykfall. Jag har svårt att få ihop de olika synsätten. Efter alla år så förnekar jag fortfarande på något plan sjukdomen, allt är ett resultat av lathet, dumhet och allsköns moraliska tillkortakommanden hos mig. När någon annan hävdar att jag inte funkar normalt blir jag arg, även fast allt de anför som bevis faktiskt stämmer. Jag kan ibland ta till mig det på ytan, men djupare ner vill jag hellre tro att jag simulerar än att jag inte har kontrollen. En stor del av ångesten jag känner kommer när jag föresätter mig att "sluta fåna mig" men det ändå bara fortsätter, rastlösheten, depressionen, stresskänsligheten, i förlängningen handlingar i riktning mot döden. Livet knackar mig på axeln och säger sorry, omnipotent är du inte. 

Nu skulle jag haft en käck slutkläm men det är alldeles för flipprigt i huvudet.

Gäsp

Dagens begivenhet är överstånden. Jag fick stesolida lite för att inte krypa ur skinnet. Tack och lov har jag börjat lära mig att redan tidigt säga till värden/värdinnan att jag är trött/har huvudvärk/whatever och om jag sticker tidigt så är det bara därför, inte för att jag är sur. Då brukar de ta det ok att jag lämnar först av alla.

Nu har jag inga sociala planer för överskådlig framtid. Det känns faktiskt rätt skönt. Jag behöver komma ikapp mina känslor.  (Även om jag troligtvis snart kommer längta efter familj och vänner igen.)

Men imorgon blir det kanske en tripp till Ikea. Ena sängbottnen är lite väl sliten så jag ska få en ny! Sen kommer jag väl sova tre gånger så mycket som nu, bara för att. ;) (Och sen återstår att se hur många "jättebra att ha"-grejor vi får med oss från Ikea.)