Påfrestande

Rätt mör. Tittar på min feed och känner att det är många bloggar jag vill läsa men jag orkar inte just nu... I'll be back.

Igår blev en aning intensivt. En kompis ringde och ville ha sällskap på bilresan ner till Lund. Hon skulle på en rutinkontroll. På vägen hade hon en massa jobbiga saker hon ville lufta, det ena värre än det andra. Så efter lite meck (vi glömde svänga av och hamnade i Malmö...) kom vi fram till SUS som sjukhuset numera heter, hittade en parkering och tog en fika. Sedan skulle hon gå upp till mottagningen och jag väntade nere i kafeterian, det skulle ju ta max 15 min. Så jag väntade. Och väntade. Och väntade. Och blev orolig. Efter 1 tim och 20 min ringde jag, hon hade inte stängt av mobilen trots anvisningarna. Då skulle hon just få komma in. Själva besöket var klart på 5 min. Väldigt störande.

Jag var dessutom jäktad, hade en tandläkartid att passa. Kom dit precis i tid. Gräv gräv gräv i käften. Usch. Jag tuggade i mig två Stesolid på vägen och var rätt trött på kvällen, allt sammantaget. Sov i 12 timmar.

Fick iallafall efter lite telefonerande ut min journal för det senaste året. Fy f-n vad dålig jag blev i vintras. Det känns lite konstigt att någon har skrivit ner alla detaljer, att det finns bevarat. Samtidigt är jag tacksam att det finns där för mig att läsa när jag behöver påminnas om hur viktigt det är att följa sina behandlingsanvisningar.

Idag vill jag inte se en människa, utom Mannen men han jobbar sista arbetspasset före semestern.

Sysselsättningsmål

Tio timmars sömn och ny dag. Mannen fick lyssna på mig älta medicinerna igår kväll och kom med kloka åsikter. Ibland måste jag bara mala på och mala på om något tills det tar slut. Nu kan jag släppa det, för tillfället.

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra idag. Mitt liv är ganska snävt, jag behöver ha mina rutiner. Ofta vill jag inte att något ska hända, men ibland får jag en eruption av energi och längtan efter stimulans. Okej, idag är det väl inget vulkanutbrott precis, snarare en stillsam krusning på vattenytan, jag är inte hypoman. Men jag har lite livsgnista kvar.

Bedräglighet

Ibland när jag av nödtvång drar mig undan kontakt blir jag nästan manisk i att spotta ur mig foruminlägg och bloggkommentarer here, there and everywhere. Mitt kommunikationsberoende blir glasklart. När jag inte klarar av att möta folk öga mot öga, eller långa telefonsamtal, eller personliga mail, då vänder jag mig dit jag kan bli ignorerad, där ingen absolut måste bekräfta mig, där jag bara är en av alla knepiga personer i mängden.

Såg lite på TV2 om några engelsmän som begav sig till ett benediktinerkloster i sex veckor, där drar man sig undan världen i konstant samvaro med dussintals personer, dygnet runt. Det fascinerar mig lite. Att människor kan skydda min ensamhet, att jag kamouflerar min isolering genom att sträcka ut alla tentakler.

Egentligen har jag dåligt samvete när jag inte vill vara med. Någon kan bli ledsen. Numera säger jag ofta nej ändå, men lite av skuldkänslan finns där ändå. Det är fult att inte vilja vara med och leka.