Vidöppen

En rush ikväll, intensivt välbehag i kroppen trots överlastad hjärna, eller kanske på grund av. Vi åkte på Forskningens dag. En lång eftermiddag med föredrag. Det mest spännande tyckte jag var att man forskar på kopplingen inflammationer-depressioner som eventuellt öppnar dörren till nya behandlingsmetoder: http://www.vetenskaphalsa.se/depression-kan-bero-pa-inflammation/  Något mindre spännande kanske att man kommit fram till att ensamstående invandrare med låg ekonomisk status boende i förort hade större risk för psykisk ohälsa (vem kunde tro det?) Vinkade åt Sofia Åkerman, tänkte kolla in posterutställningen men det var för mycket folk för att komma fram, men på webben hittade jag en, denna intressanta jämförelse mellan bipolär sjukdom och borderline: http://www.vetenskaphalsa.se/wp-content/uploads/2010/10/ForskningensDag2010_11.pdf

Det kändes bara så roligt att sitta på en föreläsning igen, även om jag flöt iväg ibland.

På tåget hem träffade vi på vår vigselförrättare, en färgstark liten liten dam, läkare.

Fick också utkastet till artikeln om mig (bara i en studenttidning), det var inga gigantiska fel och vi är överens om vilka bitar av vårt samtal som ska bort. Var lite kul att bli intervjuad, det har jag ju aldrig blivit angående livet som psykfall, bara annat. Nu är detta bara ett studentprojekt så det blir knappast någon större spridning. Det jag egentligen tycker är roligast är att jag fick testa på intervjusituationen och klarade det bra, blev inte ens särskilt knäckt efteråt.

Mannen håller på och röjer duktigt bland kartonger och papper. Hans dotter och barnbarn kommer hit över långhelg så det gällde att gräva fram gästsängen under högarna så jag har någonstans att sova. Jag står mest och hejar på. ;)

Jag mår verkligen så bra, går en decimeter ovanför golvet.

Addendum

En sista utläggning om diagnoser, sen ska jag ägna mig åt annat.

Jag gillade som sagt inte borderline-diagnosen, men vågade inte ifrågasätta för borderline-personer är bråkiga och svåra att samarbeta med, så kommer jag och klagar ger jag dem bara rätt i diagnosen... ungefär så tänkte jag, kände mig sorgligt beroende för att jag inte lyckats lösa problemen på egen hand. Försökte istället forma om mig själv efter diagnosen, leta fram mina svart-vita sidor. Det gjorde mig inte lyckligare precis...

När det gäller min nuvarande diagnos, ospecifierad bipolär sjukdom, känner jag också visst motstånd, men på ett annat vis. Nu känner jag mig inte missuppfattad och felplacerad, nu är jag inte arg på vården, nu är jag arg på universum som tillåter saker att vara som de är och att jag inte bara kan bli av med skiten. Tyvärr tror jag inte universum bryr sig så mycket om mina åsikter. Jag kan ändå inte låta bli att slåss. Har en bit kvar att jobba på acceptansen.

Äh, jag har det riktigt bra ändå, förutom allt det där jag brukar gnälla på i min klagomur bloggen. Kärlek, tak över huvudet och mat på bordet, lugn och ro, ibland blommor och champagne, inte en blå snara så långt ögat kan se. Och förmåga att uppskatta det.

Medhåll

För att återkoppla till tidigare inlägg så vaknade Mannen, läste mitt inlägg och DSM-IV-kriterierna, och höll fullständigt med om min analys. Han sade att han kände sig lite skyldig för att inte ha satt sig in ordentligt i saken då när diagnosen var på tapeten, men han var ju inte så insatt i hela psykvärlden så det håller jag inte emot honom. Det är ju lätt trots allt att tro att experterna vet vad de talar om.

Gränsfallsbehandling

Nu är jag lite rädd för att detta ska uppfattas fel. Jag ser inte ner på personer som har emotionellt instabil personlighetsstörning eller borderline, har känt många fina personer som har det. Det handlar om min egen upplevelse av att vara missförstådd.

På kort tid har jag pratat med två personer som känner mig väl, en gammal kompis och min ena son, som båda läst ca 3 år psykologi och alltså har åtminstone ett hum om vad en personlighetsstörning innebär. På något sätt kom vi in på min karriär som psykfall och jag berättade att jag under några år hade en borderline-diagnos. Båda blev jätteförvånade, tyckte inte alls att det passade in på mig. Av de diagnoskriterier som finns i DSM-IV har jag självskadande och självmordsförsök (kriterium 5) och känslomässiga svängningar (kriterium 6, dock är de bara ibland reaktiva, men ofta utan yttre anledning). Brukade dissociera mycket (kriterium 9) men det är i princip borta. Men resten kan jag inte se att de stämmer. Impulsiv är jag bara när jag är hypoman, inte i normaltillstånd. Extrem separationsångest, svart-vitt tänkande i relationer, ilskeutbrott, kronisk tomhetskänsla... nej, det passar bara inte in. Enligt DSM-IV ska man uppfylla minst 5 av 9 kriterier för att få diagnosen.

Jag fick inte diagnosen efter någon utredning, test, etc. utan för att några läkare tyckt det när jag kommit in akut efter en självskada.

Varför det spelar roll då? Jo, för att jag ofta inom vården blivit behandlad som om jag haft alla dessa problem, särskilt i relationer. När min psykolog skulle få barn sade han att han kände det som om han behövde berätta det väldigt försiktigt för mig. Vad tusan, jag blev väl inte svartsjuk, jag blev glad för hans skull! När någon läkartid behövdes skjutas upp agerade de som om jag skulle explodera när som helst. Jag har faktiskt stor tolerans för ändrade planer. Ja, överhuvudtaget blev jag behandlad som ett olydigt barn, tills jag kände det som att jag alltid gjorde fel. Och att ofta känna mig missförstådd gjorde mig nog till slut krångligare att ha att göra med.

Problemet var väl inte egentligen diagnosen (även om det är ett problem behandlingsmässigt med fel diagnos), det stora problemet var bemötandet som diagnosen medförde. "Här kommer en sån där jobbig borderline-brud."

Att bli av med diagnosen har framför allt inneburit att jag känner mig lite mer jämlik när jag har med vårdpersonal att göra. Jag blir lite mer lyssnad på, får ta och förväntas ta mer eget ansvar, men får bekräftelse för det också.

Det är helt sjukt att det ska vara så.

(När han vaknar ska jag se till att Mannen läser diagnoskriterierna han också, han känner mig ju bättre än någon annan.)