Jag känner mig lite patetisk som går runt och klagar på vintern. Vem gör inte det, liksom? Men det går någon sorts gräns för mig vid ytterkläder, jag vill slippa jacka. Varvid ett par månader av året återstår. Men. Och i sommar ska jag fan skita i tvånget att gå i långärmat, utom vid uppenbart känsliga tillfällen. Ärren är stora men åtminstone på väg att ljusna. Lite exhibitionism involverat, "jaså, ni tycker att jag verkar normal, här ska ni få se på galen". Det är mycket ambivalent, jag vill smälta in och bli accepterad, men jag vill också att galenskapen ska få ta plats, bli bekräftad som ett faktum, något som faktiskt finns i mitt liv. När en liten del av min galenskap är konkret och synlig fastnar mina tankar vid den. "Det här är min verklighet, och nu är det en del av eran också." Som om det skulle spela någon roll.
Vill sluta eller iaf minska på Risperdalen nu. Pratade ju om det med Dr B i höstas, men så skulle vi först ställa in litiumet. Jag blir så gränslöst hungrig på kvällarna. Vi pratar inte ett par fåfänge-kilon utan fetma. Jag gnäller och gnäller om det till Mannen och alla som vill höra på, sen äter jag lika mycket ändå, noll karaktär. Tror att jag skulle klara mig utan just den medicinen. Kanske gillar jag bara att meka med piller. Kemiska experiment är skojiga. Jag återkommer säkert med en labrapport.
Apropå smälta in så satt jag mig igenom Let's Dance igår så jag kan hänga med i snacket runt fikabordet på jobbet. *asg*
Wow! Jag har aldrig aldrig någonsin kunnat hänga med i fikasnacket eftersom jag aldrig kollat på någon av dessa live-såpor. Jo! När jag jobbade på psyk. Då var alla så slut i huvudet när de kom hem att de inte orkade med en laddning till, på tv dessutom. *ler*
SvaraRaderaJag tycker det är bra att du ger fanken i de långärmade tröjorna. Vi är som vi är. Det kan liksom ingen ta bort genom att hänga ett skynke över.Det finns ju där bakom ändå.
Många peppkramar!
Haha, jo en del av dessa program har definitivt varit sjukare än en psykavdelning!
SvaraRaderaStörsta risken jag ser är att klädkontot kommer skjuta i höjden om jag inte måste begränsa mig till långärmat. ;)
Tack och kram tillbaka!
Ikväll ska jag kolla på Stjärnorna på Slottet, Jag gillar att se på teve, är allätare, dock är det mest deckare, dramaserier, filmer osv. jag blänger på. Lets dance är över gränsen för vad jag orkar med.;0)
SvaraRaderaDu har något att hämta hos mig.;0)
Kramar
Jag tittar nog ungefär på samma saker som dig. Vet inte vad det blir ikväll, "Flicka med pärlörhänge" på svt2 kanske. Kommer knappast att sitta klistrad framför Let's Dance framöver, en kväll borde räcka. :)
SvaraRaderaTack, så gulligt av dig!
Din dröm är tydd :-)
SvaraRaderahaha jadu, det där med att släkten är värst passar rätt bra in i min släkt. Humorlös är den i alla fall och OTROLIGT känslig.
SvaraRaderaEn till som är ambivalent?? Läkarna tycker det om mig och antagligen har dom rätt. Vet inte om jag ska gå frammåt eller bakåt, kissa eller skita. Men det gör väl detsamma? :)
Kram
haha jag vågar inte ens nämna ordet msn i terapisituation, det är dömt till att misslyckas. Människor som inte bloggar brukar inte ens veta vad en blogg är. Så när hon frågade mig om jag har egen blogg så var det ju bara hem och googla på hennes namn. För någon som inte bloggar vet inte vad en blogg är och en sån människa skulel aldrig fråga om man har en egen blogg.
SvaraRaderaMan får vara lite smart och klurig så kan man komma på det mesta :)
Kram igen
Jag äskar din blogg. Känner igen mig i många saker som du skriver.
SvaraRaderaDet där med att hänga med i fikasnacket är verkligen svårt. Först ska man hänga med vad som hände på tv för att kunna hänga med. Sedan märker man att man tittar på programmet med helt andra tankar och hänger inte riktigt med i fikasnacket i alla fall...Tills man lär sig fejka det... lite i alla fall. Fake it till you believe heter det väl? Kram
Tack för att du hälsar på galenpanna. :)
SvaraRaderaJag fejkar mycket fikasnack... tror nog att många gör det. Det känns lite torrt faktiskt när man mest umgåtts med andra galningar de senaste åren och blivit van att kunna diskutera djupare saker, ja lite bortskämd känner jag mig.
Kram tillbaka!
Just det har jag tänkt på, att jag också har pratat så mycket med folk med psykproblem osv. att jag är van vid att kunna prata om djupare, intressantare saker än vanligt fikasnack. När jag har gått på aktiviteter med sk likasinnade så har vi kunnat prata om allt, hur vi mår, hur vi känner och folk har varit raka och förvånandsvärt ärliga med sina problem. När man fikar med vanliga människor så blir det ju mer ytligt babblande som är ganska trist ibland. Så jag kanske inte har minsta släng av social fobi, jag kanske bara upplever det besvärligt att umgås med vanliga människor, att man ska vara så perfekt för att passa in. Med likasinnade kan man vara som man är.
SvaraRaderaDet blev en lång kommentar, jag fick en viktig insikt när det gäller umgänge.
Kramar
Bloggullet - ja, precis så är det ju!
SvaraRadera