Svar

Fick frågor från Pia som jag ska försöka svara på:

Undrar över din diagnos och när du fick den?

Jag fick bipolärdiagnosen i slutet av 2007. Min dåvarande läkare funderade fram och tillbaka, tyckte inte att den diagnos jag hade riktigt passade, frågade ut mig mer om min bakgrund, och så tyckte han att vi testar en humörstabiliserande medicin och ser. Och det blev snabbt bättre.

Hur länge innan dess var du sjuk, utan diagnos?

Hade några inte extremt allvarliga depressioner i tonåren. Minns min första hypomani när jag var 19, följt av ett rejält djupdyk, så man kanske kan säga att det bröt ut då. Men just då umgicks jag i kretsar där det var helt otänkbart att man skulle söka vård, man skulle använda alternativa metoder istället. Sedan fortsatte jag ha problem av och till, tyvärr krånglade det till livet, bl.a. sabbade jag min utbildning. Men vård sökte jag först 1999 (då jag var 36 år) efter en totalkrasch. Fick olika diagnoser vid olika tidpunkter, depression, ångesttillstånd, PTSD, borderline. Det var först efter bipolärdiagnosen och behandling med humörstabiliserande mediciner som det började bli någon ordning.

Har du bipolär 1-diagnos? 

Jag har faktiskt inte diskuterat siffror med läkaren. Senast jag såg på något intyg stod det "bipolär sjukdom UNS" (utan närmare specifikation) som skulle betyda att jag inte exakt uppfyller kriterierna för 1 eller 2 men ändå är bipolär.

Hur lärde du dig att acceptera diagnosen?

Det är något som pågår hela tiden. Vissa dagar kan jag inse att jag måste sköta mig med sömnen osv. och ta mina mediciner. Andra dagar skriker hela mitt väsen i protest mot att jag skulle behöva följa några regler, och så slutar jag tar medicinerna. Och blir sjuk. Det borde ju vara lätt att lära sig, men ändå så svårt. "Du har haft problemen hela ditt vuxna liv, du är 48 nu, vad får dig att tro att de plötsligt ska försvinna?" Men man slutar inte hoppas...

Är du sjukskriven nu? Tillfälligt eller tills vidare?

 Jag har tills vidare sjukersättning.

Jag funderar lite på dina barn, förstår om du inte vill berätta så mycket om dem men typ hur gamla är de/hur länge sen var det de flyttade hemifrån?

 Jag har två söner som är 25 och 23. Det är rätt länge sedan de flyttade hemifrån, de har egna lägenheter, sambor, pluggar. Vi ses bara ibland eftersom vi bor i olika städer, men vi håller kontakten. Jag är mycket stolt över dem som kommit långt trots två struliga föräldrar (jag är skild från deras pappa sedan många år).

Om någon har fler frågor så varsågod. :)