Jag tycker om matlagning som är busenkel. Idag värmde jag upp lite frysta wokgrönsaker, hällde i ett paket färdigkokta kikärter och ett paket krossade tomater med chili. Klart! Jättegott. Kom på efteråt att man kunde ha smulat ner lite fetaost också.
Räknade lite och nästa månad ser riktigt trevlig ut ekonomiskt (än så länge). Betalade av kreditkorten förra månaden, och inget CSN. Blir utrymme att lägga tillbaka på sparkontot som jag nallat av för en viss situation. Jag är rätt ointresserad av att shoppa just nu, har massor av kläder och smink och den elektronik jag vill ha. Känner inte så mycket för att lyssna på ny musik, vill bara ha välbekanta slingor i lurarna, och för övrigt finns ju Spotify. Vårt hem är så totalt ostylat så heminredning går bort. Bort går tyvärr också böcker. Det jag känner för att lägga pengar på är en Göteborgsresa, men det blir i så fall längre fram i höst (och förresten brukar det sluta med att Mannen betalar det mesta). Återstår fika på stan, men inte ens jag klarar av att lägga ett par tusen på det!
Nu ska vi inte ropa hej förrän vi är över bäcken, men det skadar verkligen inte med en konsumtions-paus för min del...
(Och ursäkta så mycket om jag är ofin och pratar om pengar, det ska man tydligen inte göra i Sverige, vare sig mycket eller litet, men jag brukar ju blogga om väldigt mycket mer personliga saker än så.)
Allt detta ytliga snack medan jag väntar på att disken ska rinna av.
På ett forum pratar vi om andlighet. När jag insåg mitt mönster blev det en aha-upplevelse. När jag är i normalläge är jag närmast ateist. Uppåtläge och jag kan få himmelska uppenbarelser. Riktigt låg bryr mig inte men universum känns vagt hotfullt. Mixad så där så jag blir halvpsykotisk ser jag onda andar. Det känns tryggt att tänka i ateistiska banor, då vet jag att jag mår bra. ;)
söndag 12 september 2010
lördag 11 september 2010
Bedömningpunkter
Hade energi imorse men nu är jag lite sur på livet. Eller jag vet inte. Jag mår för bra för att må dåligt och för dåligt för att må bra. Men jag är inte avtrubbad, på något konstigt sätt känner jag allt samtidigt. Jag minns hur det är att vara riktigt upp eller riktigt ner, eller i blandtillståndet från helvetet. I minnet lever jag igenom det igen. Det känns inte "fint", det känns som om jag förväntas städa bort det och glömma, men att glömma skulle vara att döda mig själv. Ibland får målet inte vara att undslippa all ångest. Jag känner mjuka och nöjda dagar också, många, vet att Bregottreklamens ängar finns. Men jag kan inte leva upp till normalitetens krav. Jag är bättre men inte bra.
Problemet kanske ligger i att se det som en dikotomi, bra-dålig. De flesta kan nog hålla med om att det snarare ligger på ett spektrum. Kanske i två eller t.o.m. tre dimensioner. Men sedan när man har med vården eller myndigheter att göra ska det reduceras ner igen till något som ryms på blankettens framsida så den kan scannas in av inläsningscentralen i Östersund, alternativt är kortfattat nog för att man ska orka skriva in det i journalen.
Jag är rädd för alla bedömningar, för de låtsas på ett självklart sätt kunna definiera vem och vad jag är, fast de aldrig kan det. Det känns som om jag måste slåss hårt för att bevara min integritet inför mig själv.
(Inte för att jag ska granskas av någon myndighet just nu, det är mer minnen som lever kvar och framtida farhågor, plus läkarbesöket i nästa vecka.)
Problemet kanske ligger i att se det som en dikotomi, bra-dålig. De flesta kan nog hålla med om att det snarare ligger på ett spektrum. Kanske i två eller t.o.m. tre dimensioner. Men sedan när man har med vården eller myndigheter att göra ska det reduceras ner igen till något som ryms på blankettens framsida så den kan scannas in av inläsningscentralen i Östersund, alternativt är kortfattat nog för att man ska orka skriva in det i journalen.
Jag är rädd för alla bedömningar, för de låtsas på ett självklart sätt kunna definiera vem och vad jag är, fast de aldrig kan det. Det känns som om jag måste slåss hårt för att bevara min integritet inför mig själv.
(Inte för att jag ska granskas av någon myndighet just nu, det är mer minnen som lever kvar och framtida farhågor, plus läkarbesöket i nästa vecka.)
fredag 10 september 2010
Kroppsnära
Dagsläge på viktfronten (se Kylskåpet, Kylskåpet2) :
Sedan jag slutade med Risperdal i juli har jag gått ner 4 kg utan att aktivt banta. Skönt, det är så jag vill ha det. Jag har ätit godis och tårta men inte så mycket och ofta. Sötsuget är betydligt mindre och nöjer sig med frukt. De 81 kg jag har nu kan jag leva med, går jag ner ytterligare så är det mest en bonus, det är inget jag tänker ligga sömnlös över.
Regn. Ska nog ta en promenad ändå i regnjacka. Gillar dock inte så mycket att promenera utan mål, så jag får konstruera ett sådant. Ner till stan är inte så stor vits med, slutar bara med att jag köper något jag inte behöver. Orkar jag satsa på stranden? Fram och tillbaka är det tre timmar totalt. Jag är inte så vältränad. Men det är en rätt trevlig sträcka att gå, mycket av vägen går genom skogen. Har gått den förr men då har jag oftast varit hypoman... Men men, då är det väl dags att visa att man kan vara energisk även när man är normal. :)
Sedan jag slutade med Risperdal i juli har jag gått ner 4 kg utan att aktivt banta. Skönt, det är så jag vill ha det. Jag har ätit godis och tårta men inte så mycket och ofta. Sötsuget är betydligt mindre och nöjer sig med frukt. De 81 kg jag har nu kan jag leva med, går jag ner ytterligare så är det mest en bonus, det är inget jag tänker ligga sömnlös över.
Regn. Ska nog ta en promenad ändå i regnjacka. Gillar dock inte så mycket att promenera utan mål, så jag får konstruera ett sådant. Ner till stan är inte så stor vits med, slutar bara med att jag köper något jag inte behöver. Orkar jag satsa på stranden? Fram och tillbaka är det tre timmar totalt. Jag är inte så vältränad. Men det är en rätt trevlig sträcka att gå, mycket av vägen går genom skogen. Har gått den förr men då har jag oftast varit hypoman... Men men, då är det väl dags att visa att man kan vara energisk även när man är normal. :)
torsdag 9 september 2010
Morgonljus
När jag skriver i min lägesrapport till dr B att jag inte självskadat sedan sist (4,5 månader) känner jag plötsligt en stor befrielse. Att jag slipper smärtan och blodet som var så heligt för mig. Jag behöver inte tvångsmässigt räkna piller. Det känns som att undslippa tortyr. Jag vill aldrig bli så farlig igen, aldrig.
---------------------
Det handlar inte om att vara duktig, allt prestationstänkande flyger bort som vissna löv. Bara en fysisk känsla av tacksamhet.
---------------------
Det handlar inte om att vara duktig, allt prestationstänkande flyger bort som vissna löv. Bara en fysisk känsla av tacksamhet.
Biktstol
Nu har jag pratat med dr E, min husläkare. Han lät snäll om än en liten aning virrig. Han ökade Levaxinet ett snäpp, och så ska jag ta prov om 6-8 veckor. Noggrann som jag är att följa instruktioner går jag nog dit efter exakt 7 veckor. ;)
På läkarspåret så träffar jag dr B nästa vecka. Sitter denna morgon och jobbar på lägesrapporten som jag ska ta med. Eftersom den scannas in i journalen försöker jag väga varje ord på guldvåg (det är mest jag som överdriver, så känsligt är det knappast). Vill inte släta över (jo lite kanske) men inte framstå som en galning... Funderar just nu över om jag ska ta med en mening om att jag tycker det är svårt att ta medicinerna.
Tillräckligt nedtonat?
Till saken hör att jag slutat med mediciner ett antal gånger. På allra senaste tiden har jag gjort det lite mer fint förklätt genom att övertyga dr B att jag inte behöver medicinen, så att mina handlingar är sanktionerade och jag alltså inte gör fel. Ha! Jag kan låta så logisk och trovärdig när jag är ute efter något, även om mina motiv är tvivelaktiga.
Meningen får nog stå kvar.
------------- edit
Efter att ha tänkt mer på Osynliga bekännelsers kommentar så har jag lagt till en liten mening.
På läkarspåret så träffar jag dr B nästa vecka. Sitter denna morgon och jobbar på lägesrapporten som jag ska ta med. Eftersom den scannas in i journalen försöker jag väga varje ord på guldvåg (det är mest jag som överdriver, så känsligt är det knappast). Vill inte släta över (jo lite kanske) men inte framstå som en galning... Funderar just nu över om jag ska ta med en mening om att jag tycker det är svårt att ta medicinerna.
Har ännu lite svårt att känslomässigt acceptera medicinerna trots att förnuftet säger att de hjälper mycket, har tagit dem ändå mha strikta rutiner men är aningens osäker på om jag lyckas hålla det.
Tillräckligt nedtonat?
Till saken hör att jag slutat med mediciner ett antal gånger. På allra senaste tiden har jag gjort det lite mer fint förklätt genom att övertyga dr B att jag inte behöver medicinen, så att mina handlingar är sanktionerade och jag alltså inte gör fel. Ha! Jag kan låta så logisk och trovärdig när jag är ute efter något, även om mina motiv är tvivelaktiga.
Meningen får nog stå kvar.
------------- edit
Efter att ha tänkt mer på Osynliga bekännelsers kommentar så har jag lagt till en liten mening.
Har ännu lite svårt att känslomässigt acceptera medicinerna trots att förnuftet säger att de hjälper mycket, har tagit dem ändå mha strikta rutiner men är aningens osäker på om jag lyckas hålla det. Tar jag upp att sluta med någon medicin, var skeptisk.
tisdag 7 september 2010
Snäll
Kära läsare, ni kanske troget tittar på nyheterna redan, men jag postar länken iallafall:
http://svt.se/2.108068/1.2135514/bipolar_sjukdom_inte_riskfaktor_for_valdsbrott
Även om folk ofta är trögfattade så känns det bra när det visas på bästa sändningstid. Kanske når det fram till någon.
http://svt.se/2.108068/1.2135514/bipolar_sjukdom_inte_riskfaktor_for_valdsbrott
Men nu visar en ny studie från Karolinska Institutet att det inte finns något samband. Människor med allvarlig bipolär eller schizofrenisk läggning begår visserligen dubbelt så många våldsbrott som andra, men det beror inte på själva sjukdomen.
-Det studien visar är att det inte är det faktum att man har sjukdomen i sig som driver om man är inblandad i våldsbrottslighet eller ej - utan om man har ett missbruk eller ej, säger Långström.
-Om man inte utvecklar ett missbruk så kommer inte ens risk att begå brott öka jämfört med oss andra i befolkningen, säger han.
Även om folk ofta är trögfattade så känns det bra när det visas på bästa sändningstid. Kanske når det fram till någon.
måndag 6 september 2010
Karusellhäst
Ibland har jag svårt med balansen när det gäller mitt nätande. I några dagar har jag skrivit och kommenterat på en massa inlägg på olika forum, framför allt några tunga inlägg på "mitt" gamla stamställe (jävlar vilken bra engelska jag fortfarande kan skriva). Och så fylls inkorgarna (jag har flera parallella mailkonton) med aviseringar om svar, som ska svaras på, o.s.v. Plötsligt tar kraften slut. Ska jag fly undan ännu en gång? Kalla det "hushålla med resurserna"? Jag vill ju. Men kan inte. Det är bara några sabla forumdiskussioner, who cares in the scheme of things, men för mig är det kommunikation med verkliga människor. Jag vill göra något som inte enbart är för mig, men det kanske egentligen bara är själviskt bekräftelsebehov, kasta en smula till mig, allt jag behöver är en smiley. Hur det nu än är måste jag pausa, jag blir stressad och tankarna snurrar på det där ohälsosamma sättet. Bläh.
fredag 3 september 2010
Köldkänning
Jag fryser. Men jag måste bara ha fönstret öppet i sovrummet, annars kan jag inte sova. Så jag tassar runt i sockar som jag aldrig brukar ha på mig inomhus, och huvtröja. Mannen går i tshirt och shorts. Det är 18 grader ute. Nästan så jag undrar om jag känner av sköldkörteln, fast det kan precis lika gärna vara inbillning. När jag tog litiumprov i augusti låg TSH-värdet lite för högt dvs. sköldkörtelns funktion är lite för låg. Och då kan man bli frusen. Fast som sagt, det kan lika gärna vara övergången från sommar till förhöst.
Sköldkörtelbehandlingen med Levaxin (konstgjort sköldkörtelhormon) ska skötas av husläkaren. Jag har tagit prov där ett par gånger och fått ett recept, men inga instruktioner om när jag ska ta prov nästa gång. De har den fruktansvärt enerverande rutinen att om man tar ett prov och allt är bra så hör de inte av sig. Men hur ska man veta hur länge man ska vänta innan man antar att provet var bra? Jag ringde vårdcentralen i förmiddags och var nummer ett i telefonkön, men fick vänta i en kvart. Kom fram exakt 10.30 så det kanske var fikarasten som kom emellan... Äh, det gör inte så mycket, jag tål att vänta, personalen ska hinna med också. Iallafall, jag fick en telefontid med min husläkare. Det lustiga är att jag varit listad hos honom i kanske 6-7 år men aldrig träffat eller ens pratat med honom. De enstaka gånger jag har varit på vårdcentralen har det varit någon annan tillfällig läkare. Så detta ska bli lite spännande.
Håhåjaja, jag är lite utspätt ointresserad/ointressant idag.
Sköldkörtelbehandlingen med Levaxin (konstgjort sköldkörtelhormon) ska skötas av husläkaren. Jag har tagit prov där ett par gånger och fått ett recept, men inga instruktioner om när jag ska ta prov nästa gång. De har den fruktansvärt enerverande rutinen att om man tar ett prov och allt är bra så hör de inte av sig. Men hur ska man veta hur länge man ska vänta innan man antar att provet var bra? Jag ringde vårdcentralen i förmiddags och var nummer ett i telefonkön, men fick vänta i en kvart. Kom fram exakt 10.30 så det kanske var fikarasten som kom emellan... Äh, det gör inte så mycket, jag tål att vänta, personalen ska hinna med också. Iallafall, jag fick en telefontid med min husläkare. Det lustiga är att jag varit listad hos honom i kanske 6-7 år men aldrig träffat eller ens pratat med honom. De enstaka gånger jag har varit på vårdcentralen har det varit någon annan tillfällig läkare. Så detta ska bli lite spännande.
Håhåjaja, jag är lite utspätt ointresserad/ointressant idag.
torsdag 2 september 2010
Resgods
Typiskt, när jag just hävdat annorstädes att jag sover väldigt bra nu så fick jag en orolig natt. Kanske en reaktion på att jag var ute och reste igår, och det är ju alltid lite emotionellt att träffa mamma även om det blev rätt bra.
Fast också - känner jag utifrån de tankar som följde med mig in i drömmen - något med att jag funderar över mina år inom psykvården. En annan värld som ändå varit min värld. Hopp och fruktan. Förvirring, hur passar jag in här? Folk som vill hävda att de förstår sig på mig, och sedan slänger ur sig något som alltför tydligt visar att de inte ser mig alls. Iskyla. Uttråkning. Och så plötsligt intresse, inkännande. Någon tar det där extra steget. Någon blåser liv i hoppet. Och sedan börjar cykeln om igen. Är entiteten psykvården bipolär eller? ;)
Jag längtar lite efter extremer. Önskar jag kunde vara oförblommerat positiv, eller frätande bitter, men som så ofta finns det både och plus allt däremellan, och gör det svårt för mig att sortera in mina upplevelser i prydliga + eller - fack.
Helt ärligt tror jag inte att jag hade överlevt utan psyk. Som sista instans har det trots allt fungerat. De har inte alltid fångat mig så elegant, men nätet har hållit. På ett sätt borde jag kanske nöja mig där.
Men... psyk har också orsakat mycket ångest. Den fruktansvärda upplevelsen av att inte kunna göra sig förstådd, att bli tolkad utifrån en bild jag inte känner igen (som vissa attityder jag mötte under den tid jag hade en borderline-diagnos). Jag hittar i journalen ibland en kortfattad kommentar: "har varit med i en sekt" men inget om vad detta faktiskt innebar för min del, vilka trauman jag bar på. Och självskadandet sen, så mycket mer uppmärksamhet på vad jag gjorde än vad jag kände. Ska man sedan lägga till alla misslyckade medicinexperiment...
Ändå. Psyko H och dr B och en och annan bland avdelningspersonalen (och den underbart trevliga sekreteraren i entrén!) har behandlat mig som en människa just när jag har behövt låna lite värdighet.
Vi är ju bara människor allihop. Jag har mina tillkortakommanden med att kommunicera mina behov och ta emot den hjälp som bjuds, att konfrontera verkligheten som den är. Psykpersonalen är stressade, fast i gamla rutiner, ibland rent okunniga. Inte alltid den bästa mixen. Med dessa förutsättningar har det ändå gått rätt bra till slut.
Men logiken åsido så bär jag minnena som en mantel. Syrgasmasken över ansiktet inför ect:n. Smuggla in knivblad på nya fantasifulla sätt eftersom utsikten att vara utan kändes outhärdlig. Att inte sova, bara stirra tillbaka på vaket. Bli av med läkaren jag äntligen lovats skulle bli min fasta kontakt, och inte få någon ny, bara för att få höra ryktesvägen att "alla dr X patienter fick en ny läkare utom en". Sedan plötsligt en ny skötare som tar en med på promenad och berättar hur mycket hon älskar sitt jobb, och man ser att hon menar det. Galghumorn tillsammans med medpatienter. Långa timmar i matsalsfönstret, spanandes på fåglar för att allt annat verkade oöverstigligt. Förmiddagar på akuten i total förnedring. Någon kommer med en kopp choklad. Flygturerna ibland, "jag är frisk!" Jag ville så gärna tro. Slagfältet i skallen. En utsträckt hand, "ring mig när som helst", jag ringde bara på kontorstid men jag kände mig lite, lite mera mänsklig, inte bara reducerad till en journalanteckning. En landstingsgul vägg.
Jag önskar jag kunde teckna. Det hade passat att teckna.
Fast också - känner jag utifrån de tankar som följde med mig in i drömmen - något med att jag funderar över mina år inom psykvården. En annan värld som ändå varit min värld. Hopp och fruktan. Förvirring, hur passar jag in här? Folk som vill hävda att de förstår sig på mig, och sedan slänger ur sig något som alltför tydligt visar att de inte ser mig alls. Iskyla. Uttråkning. Och så plötsligt intresse, inkännande. Någon tar det där extra steget. Någon blåser liv i hoppet. Och sedan börjar cykeln om igen. Är entiteten psykvården bipolär eller? ;)
Jag längtar lite efter extremer. Önskar jag kunde vara oförblommerat positiv, eller frätande bitter, men som så ofta finns det både och plus allt däremellan, och gör det svårt för mig att sortera in mina upplevelser i prydliga + eller - fack.
Helt ärligt tror jag inte att jag hade överlevt utan psyk. Som sista instans har det trots allt fungerat. De har inte alltid fångat mig så elegant, men nätet har hållit. På ett sätt borde jag kanske nöja mig där.
Men... psyk har också orsakat mycket ångest. Den fruktansvärda upplevelsen av att inte kunna göra sig förstådd, att bli tolkad utifrån en bild jag inte känner igen (som vissa attityder jag mötte under den tid jag hade en borderline-diagnos). Jag hittar i journalen ibland en kortfattad kommentar: "har varit med i en sekt" men inget om vad detta faktiskt innebar för min del, vilka trauman jag bar på. Och självskadandet sen, så mycket mer uppmärksamhet på vad jag gjorde än vad jag kände. Ska man sedan lägga till alla misslyckade medicinexperiment...
Ändå. Psyko H och dr B och en och annan bland avdelningspersonalen (och den underbart trevliga sekreteraren i entrén!) har behandlat mig som en människa just när jag har behövt låna lite värdighet.
Vi är ju bara människor allihop. Jag har mina tillkortakommanden med att kommunicera mina behov och ta emot den hjälp som bjuds, att konfrontera verkligheten som den är. Psykpersonalen är stressade, fast i gamla rutiner, ibland rent okunniga. Inte alltid den bästa mixen. Med dessa förutsättningar har det ändå gått rätt bra till slut.
Men logiken åsido så bär jag minnena som en mantel. Syrgasmasken över ansiktet inför ect:n. Smuggla in knivblad på nya fantasifulla sätt eftersom utsikten att vara utan kändes outhärdlig. Att inte sova, bara stirra tillbaka på vaket. Bli av med läkaren jag äntligen lovats skulle bli min fasta kontakt, och inte få någon ny, bara för att få höra ryktesvägen att "alla dr X patienter fick en ny läkare utom en". Sedan plötsligt en ny skötare som tar en med på promenad och berättar hur mycket hon älskar sitt jobb, och man ser att hon menar det. Galghumorn tillsammans med medpatienter. Långa timmar i matsalsfönstret, spanandes på fåglar för att allt annat verkade oöverstigligt. Förmiddagar på akuten i total förnedring. Någon kommer med en kopp choklad. Flygturerna ibland, "jag är frisk!" Jag ville så gärna tro. Slagfältet i skallen. En utsträckt hand, "ring mig när som helst", jag ringde bara på kontorstid men jag kände mig lite, lite mera mänsklig, inte bara reducerad till en journalanteckning. En landstingsgul vägg.
Jag önskar jag kunde teckna. Det hade passat att teckna.
onsdag 1 september 2010
Sittben
Orkar jag blogga ikväll? Orkar jag låta bli att blogga ikväll? ;)
Jag har haft det trevligt idag med min mamma. Hon frågar hur jag mår och lyssnar på svaret. Kors i taket.
Det är skönt att kunna bara sitta på tåget i över en timme utan att göra något. Inte lyssna på musik, inte mobilsurfa, inte läsa. Bara sitta.
Det är skönt att känna sig som sig själv. Se sig själv i dagsljus med alla skavanker, ändå säga "inte så illa". Det är så mycket mer jag kunde/borde vara. Utåtriktad engagerad ansvarstagande. Just nu orkar jag inte. Det jag orkar är att uppta min lilla plätt i universum och bara sitta.
Mellan varven är hjärnan dock upptagen av att fundera över mina år inom psykvården. Ett decennium, grovt räknat. Jag skulle velat ha någon utomstående att spela tankebadminton med, alla tankar och känslor och kvarblivna intryck och gåtor. Det är - inte precis ett trauma, eller bara delvis ett trauma, men ett berg av starka upplevelser som jag inte klarar att bara ignorera "nu pratar vi inte mer om det, nu ser vi framåt, nu koncentrerar vi oss på det friska, nu ska vi inte älta, tänk positivt, var för helvete inte så introvert ditt jävla miffo". Jag vill inte enbart må bra, jag vill också förstå, och då behöver jag tänka även de tunga tankarna.
Jag har haft det trevligt idag med min mamma. Hon frågar hur jag mår och lyssnar på svaret. Kors i taket.
Det är skönt att kunna bara sitta på tåget i över en timme utan att göra något. Inte lyssna på musik, inte mobilsurfa, inte läsa. Bara sitta.
Det är skönt att känna sig som sig själv. Se sig själv i dagsljus med alla skavanker, ändå säga "inte så illa". Det är så mycket mer jag kunde/borde vara. Utåtriktad engagerad ansvarstagande. Just nu orkar jag inte. Det jag orkar är att uppta min lilla plätt i universum och bara sitta.
Mellan varven är hjärnan dock upptagen av att fundera över mina år inom psykvården. Ett decennium, grovt räknat. Jag skulle velat ha någon utomstående att spela tankebadminton med, alla tankar och känslor och kvarblivna intryck och gåtor. Det är - inte precis ett trauma, eller bara delvis ett trauma, men ett berg av starka upplevelser som jag inte klarar att bara ignorera "nu pratar vi inte mer om det, nu ser vi framåt, nu koncentrerar vi oss på det friska, nu ska vi inte älta, tänk positivt, var för helvete inte så introvert ditt jävla miffo". Jag vill inte enbart må bra, jag vill också förstå, och då behöver jag tänka även de tunga tankarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)