Famn

Noll mm nederbörd säger väderprognosen, men ute strilar regnet ner. Vi hade en skön hemmakväll igår. Bubbelvin och en underbar ljusrosa ros från Mannen. Jag fick till trattkantarellsåsen riktigt bra trots att jag bara har i ingredienserna på måfå, jag lagar ofta mat utan recept. Somnade ifrån filmen, jag går oftast och lägger mig vid 22 numera.

Vet att jag drömde men inte vad. Drömmandet fungerar också bra just nu. De är inte utraderade, som när jag åt Abilify, men bara diskret närvarande och sällan obehagliga. Minns inte när jag drömde en riktigt rejäl mardröm sist. Konstigt. Men jag klagar inte.

Tycker så mycket om att vara i närheten av Mannen. Inte fastlåst, inte av skräck eller i brist på bättre, just bara närvarande. Vi har känt varandra i 12 år. Ett gräl precis i början, sedan har vi bara seglat på... när Mannen berättar för folk att vi aldrig bråkar så lyfts ögonbryn eller någon säger något om hur nyttigt det är att gräla och "rensa luften". För mig är det lite sorgligt att bråk lyfts upp till att vara normen. Om jag stör mig på något Mannen gör så säger jag det, och så ändrar han sig eller inte, det är hans beslut. Och han försöker inte stöpa om mig. Vi är både separata personer och en enhet, och där finns ingen motsättning.

Vi lever med döden ständigt närvarande. Jag med min historia av suicidalitet och han med fysisk sjukdom. En vanlig regnig lördag kan kännas speciell när jag tänker på att jag helt enkelt fortfarande lever, och Mannen fortfarande finns hos mig. Han säger ibland att om jag skulle träffa någon annan som gör mig lyckligare så vill han att jag tar chansen (och hur smart är inte det - vem älskar inte någon som säger så? ;)) Jag kan ärligt känna samma sak. Men jag skulle sakna honom något så oerhört om han försvann av vilken orsak som helst. Och jag tror/vet att han skulle sakna mig också. Ibland kan jag tänka att jag hoppas han dör före mig, så får jag ta smällen. Det kostar på att älska i en obeständig värld, men alternativet är inget alternativ.

Addendum

En sista utläggning om diagnoser, sen ska jag ägna mig åt annat.

Jag gillade som sagt inte borderline-diagnosen, men vågade inte ifrågasätta för borderline-personer är bråkiga och svåra att samarbeta med, så kommer jag och klagar ger jag dem bara rätt i diagnosen... ungefär så tänkte jag, kände mig sorgligt beroende för att jag inte lyckats lösa problemen på egen hand. Försökte istället forma om mig själv efter diagnosen, leta fram mina svart-vita sidor. Det gjorde mig inte lyckligare precis...

När det gäller min nuvarande diagnos, ospecifierad bipolär sjukdom, känner jag också visst motstånd, men på ett annat vis. Nu känner jag mig inte missuppfattad och felplacerad, nu är jag inte arg på vården, nu är jag arg på universum som tillåter saker att vara som de är och att jag inte bara kan bli av med skiten. Tyvärr tror jag inte universum bryr sig så mycket om mina åsikter. Jag kan ändå inte låta bli att slåss. Har en bit kvar att jobba på acceptansen.

Äh, jag har det riktigt bra ändå, förutom allt det där jag brukar gnälla på i min klagomur bloggen. Kärlek, tak över huvudet och mat på bordet, lugn och ro, ibland blommor och champagne, inte en blå snara så långt ögat kan se. Och förmåga att uppskatta det.

Medhåll

För att återkoppla till tidigare inlägg så vaknade Mannen, läste mitt inlägg och DSM-IV-kriterierna, och höll fullständigt med om min analys. Han sade att han kände sig lite skyldig för att inte ha satt sig in ordentligt i saken då när diagnosen var på tapeten, men han var ju inte så insatt i hela psykvärlden så det håller jag inte emot honom. Det är ju lätt trots allt att tro att experterna vet vad de talar om.

Gränsfallsbehandling

Nu är jag lite rädd för att detta ska uppfattas fel. Jag ser inte ner på personer som har emotionellt instabil personlighetsstörning eller borderline, har känt många fina personer som har det. Det handlar om min egen upplevelse av att vara missförstådd.

På kort tid har jag pratat med två personer som känner mig väl, en gammal kompis och min ena son, som båda läst ca 3 år psykologi och alltså har åtminstone ett hum om vad en personlighetsstörning innebär. På något sätt kom vi in på min karriär som psykfall och jag berättade att jag under några år hade en borderline-diagnos. Båda blev jätteförvånade, tyckte inte alls att det passade in på mig. Av de diagnoskriterier som finns i DSM-IV har jag självskadande och självmordsförsök (kriterium 5) och känslomässiga svängningar (kriterium 6, dock är de bara ibland reaktiva, men ofta utan yttre anledning). Brukade dissociera mycket (kriterium 9) men det är i princip borta. Men resten kan jag inte se att de stämmer. Impulsiv är jag bara när jag är hypoman, inte i normaltillstånd. Extrem separationsångest, svart-vitt tänkande i relationer, ilskeutbrott, kronisk tomhetskänsla... nej, det passar bara inte in. Enligt DSM-IV ska man uppfylla minst 5 av 9 kriterier för att få diagnosen.

Jag fick inte diagnosen efter någon utredning, test, etc. utan för att några läkare tyckt det när jag kommit in akut efter en självskada.

Varför det spelar roll då? Jo, för att jag ofta inom vården blivit behandlad som om jag haft alla dessa problem, särskilt i relationer. När min psykolog skulle få barn sade han att han kände det som om han behövde berätta det väldigt försiktigt för mig. Vad tusan, jag blev väl inte svartsjuk, jag blev glad för hans skull! När någon läkartid behövdes skjutas upp agerade de som om jag skulle explodera när som helst. Jag har faktiskt stor tolerans för ändrade planer. Ja, överhuvudtaget blev jag behandlad som ett olydigt barn, tills jag kände det som att jag alltid gjorde fel. Och att ofta känna mig missförstådd gjorde mig nog till slut krångligare att ha att göra med.

Problemet var väl inte egentligen diagnosen (även om det är ett problem behandlingsmässigt med fel diagnos), det stora problemet var bemötandet som diagnosen medförde. "Här kommer en sån där jobbig borderline-brud."

Att bli av med diagnosen har framför allt inneburit att jag känner mig lite mer jämlik när jag har med vårdpersonal att göra. Jag blir lite mer lyssnad på, får ta och förväntas ta mer eget ansvar, men får bekräftelse för det också.

Det är helt sjukt att det ska vara så.

(När han vaknar ska jag se till att Mannen läser diagnoskriterierna han också, han känner mig ju bättre än någon annan.)

Dammråtta

Efter tio timmars sömn är jag slut. Igår var ok men inne på Ica på eftermiddagen höll jag på att få spel, det var alldeles för mycket liv och rörelse. Hemskt det där när man bara vill fly bort, bort. Fick huvudvärk, det är sällan jag får det, men då får jag någon sorts halvsidig migrän light (inte alls så illa som riktig migrän, bara störande). Tog ingen värktablett, jag har liksom ingen riktig vana vid att göra det, hoppades på att jag kunde sova bort det, och nu är det halvt borta. Bara tröttheten kvar.

Det skulle väl inte göra så mycket, men jag har lite att pyssla med idag. Hemmet behöver en avrivning och mat ska lagas tills min yngre son och hans sambo kommer, de ska söderöver för att köpa katt. Ska bli så kul att se dem, men allt det praktiska hade jag gärna sluppit.

Stort motstånd varje gång jag ska ta medicinerna. Det verkar inte spela någon roll hur mycket jag försöker övertala mig själv med logik, mina känslor säger att jag ska "vara mig själv" hur j-a destruktivt det än är. T.o.m. när jag skriver detta känner jag de parallella spåren i min skalle, förnuftet som försöker hitta vägar att nå fram med sitt budskap, känslan som sätter musiken på högsta volym och försöker dränka all konversation.

Mitt kaffe är slut. Jag glömde att jag drack upp det.

Hjärnkoll

Alla lusläser väl inte kommentarerna så jag tänkte rekapitulera här. År 1998 hittades en knöl i min hjärna. Det fanns inga dramatiska symtom, det stack och domnade i ena kinden, verkligen banalt, men eftersom jag var medicinstudent på den tiden och följdaktligen hypokondriker så gick jag till slut till husläkaren. Outade mig som blivade kollega, svängde mig med med termer som "trigeminus utbredningsområde" och fick omgående en tid för datortomografi av skallen.

Skönt nog syntes det tydligen genast på röntgen vad det var. En plommonstor fettcysta i pannloben. Här tyckte man att man hade stor rumpa, och så hade fettet tydligen samlats i hjärnan. ;) Det var ingen omedelbar fara, det var inte cancer som sprider sig, så neurokirurgen tyckte man kunde vänta och hålla det under observation.

Ja, sen gick jag från medicinstudent till psykfall, och det uppmärksammades att jag ibland fick anfall av kraftig dissociation när jag blev upprörd. Kunde inte prata eller röra på mig. (Detta hade inträffat av och till under en stor del av mitt liv.) Psykologen tyckte att det skulle botas med terapi, psykläkarna tog till psykmedicin. Jag tänkte inte så mycket på fettknölen, hade liksom fullt upp med att vara galen. Men någon gång kom det upp, en läkare såg till att jag fick göra ett EEG som visade en lätt onormal aktivitet. Till slut, runt 2005 när jag fått dr B uppmuntrades jag till att kontakta neurologen för att följa upp det hela. Han tänkte att det inte gick att utesluta att vissa psykiska fenomen kunde påverkas av att knölen låg och tryckte. Skallen röntgades igen, och jag fick kontakt med neurokirurgen i Lund. Sattes upp på väntelista för operation, fast jag blev förvarnad om att det skulle ta tid, jag var ju inte döende precis. Men strax efter nyår 2007 blev det av.

Själva operationen kändes faktiskt inte särskilt dramatisk. På något sätt hade min referensram för obehag morfat till känslan av att vara akut suicidal, så det mesta annat kunde jag stå ut med. Blev sövd, vaknade efter några timmar, fick en isglass. Lite huvudvärk några dagar, men morfin är ju trevligt. Och på fjärde dagen räckte det med Panodil. Jag hade ingen direkt ångest över det hela. Jag har ett litet, litet horn i pannan nu efter där de sågade upp skallen, så halvt djävulsk är jag. ;)

Efteråt då. Domnar inte i kinden längre. Har svårt att komma ihåg hur det varit med dissociationsanfallen, det har varit så mycket kaos. Fast de har definitivt varit färre de senaste åren och nu minns jag faktiskt inte när det hände sist. Om det beror på operationen eller inte är hemskt svårt att säga, så många olika faktorer har förändrats. Jag mår iallafall inte sämre och det är ju huvudsaken.

ICD10-2

Nämner för pat att diagnosen Emotionell instabil personlighetsstörning övervägts och undrar om hon känner till detta, pat säger att hon själv funderat på det men att ingen har tagit upp det med henne. Tillfrågas om hon kan tänka sig att vidtecknad fortsättningsvis är patientansvarig läkare och om hon är intresserad av att jag undersöker möjligheten till annan behandling som kan hjälpa henne att komma till rätta med sin nuvarande situation. Patienten säger sig positiv till detta om än hon inte är särskilt hoppfull.

(2004, dr B)

Förklarar för pat att jag inte ser hennes symtom och sjukdomsbild som typisk för en person med emotionell instabil personlighetsstörning, även om jag själv använt den diagnosen för att beskriva hennes problem. Menar att det är svårt att negligera det faktum att pat har en hjärntumör, om än godartad och att man konstaterat ett patologiskt EEG.

Diagnos ICD10

F603 Emotionellt instabil personlighetsstörning

D330 Benign tumör i hjärnan, supratentoriell lokalisation

(2005, dr B)

Bedömning

Kvinna med känd personlighetsstörning, självskadebeteende sedan 1999. Försämring senaste fem dagarna med suicidtankar. Nedsatt stämningsläge. Initialt bristfällig kontakt, mycket ambivalent. Mjuknar något i slutet av samtalet, bitvis avledbar. Initialt ambivalent till inläggning, ytterligare åtgärder. Diskuterar med bakjour XX. Vissa inslag av bipoläritet, varför XX föreslår observation, ställningstagande ev insättande Lamictal. Återinsättes på Abilify. Kort inläggningsperiod.

(2005, läkare 12)

Bedömning

Pat är åter i sitt habitualtillstånd, vad det gäller en ev bipoläritet som dr X varit inne på så tycker jag inte det finns tillräckligt starka belägg för att jag ska vilja gå in med ytterligare medicinering i nuläget. Så länge pat tar sin Abilify så fungerar det någorlunda bra för henne.

(2005, dr B)

Aktuellt

Tar upp med S om hon upplever att det finns en pendling i sinnesstämningen och att hon även har perioder när hon är i ett mer förhöjt stämningsläge. Det har hon noterat och också märkt att det är svårt att hänföra det till någon särskild yttre omständighet. S tar också upp hur hon plågas av att ha sociala kontakter periodvis som hon ändå menar är något som gör livet värt att leva När jag börjar resonera kring bipolär affektiv sjukdom och möjliga behandlingar för det visar det sig att S själv har varit inne på samma spår och läst på en del och att vi båda har funderingar kring Lamotrigin för att förebygga att hon hamnar i sina djupa svackor. (2007, dr B)

Diagnos ICD10

F603 Emotionellt instabil personlighetsstörning

Bidiagnos ICD10

F322 Svår depressiv episod utan psykotiska symptom

(2007, läkare 13)

Diagnos ICD10

F319 Misstänkt bipolär sjukdom

(2008, dr B)

Diagnos ICD10

F317 Bipolär sjukdom utan aktuella symtom

(2008, dr B)

Bedömning

Således pat som är välkänd på avd. Har sedan länge borderlineproblematik. Nyligen av dr B värderad till bipolär sjukdom och pat är nu satt i stabiliserande medicinering.

Diagnos ICD10

F319 Bipolär sjukdom, ospecificerad

(2009, läkare 14)

SJUKINTYG

Huvuddiagnos

F316 Bipolär sjukdom, blandad episod

(2009, dr B)

Diagnos ICD10

F317 Bipolär sjukdom utan aktuella symtom

(2009, dr B)

---------------------------

Har jag fått min etikett nu? F-n vet. Förväntar mig inte mycket. Men kan leva med denna, den ger mig något att arbeta utifrån.

ICD10-1

Det som följer är nog inte så spännande att läsa, men det hör hit. Allt är i strikt kronologisk ordning. Läkarna numreras efter den ordning de dyker upp i detta dokument, det är inte alla läkare jag träffat, långt ifrån... (någonstans vid 30 st tappade jag räkningen...) Det mesta av diagnosfunderingarna som finns i journalen diskuterades aldrig med mig, med undantag för dr B.

--------------

Diagnos ICD10

F32.9 Depressiv episod

(2000, dr B)

Diagnos ICD10

F41.9 Ångesttillstånd

(2000, läkare 2)

Diagnos ICD10

F41.9 Ångesttillstånd

(2001, läkare 3)

Hon slutade med sina mediciner Mianserin och Haldol igår som hon hade i mycket liten dos men står kvar på den lilla dosen med Iktorivil. Jag noterar idag att hon verkar euforisk. Hon bekräftar att hon själv upplever det så att detta har hänt tidigare också när hon satt ut mediciner. Som jag efterhand under samtalet får fram verkar det som hon också kan ha en hel del svängningar utöver detta. Hon har dock mycket snabba växlingar men om de är tillräckligt långvariga att kunna kallas rapid cycling är osäkert. Vi tar bara till underrättelse att hon har flera kortvariga euforiska/hypomana inslag i en annars mer långvarig depressiv period. (2002, läkare 4)

S har känt sig lite uppskruvad i helgen. Initialt var det bra men nu har hon kommit över en gräns där hon känner att det inte känns bra överhuvudtaget.

Eftersom S har så annorlunda reaktion på många mediciner frågar jag om har haft hyperaktivitet som problem i barndomen. Hon kan inte komma ihåg att det har varit så och vi har heller inga andra hållpunkter att det kan vara någon mindre MDB-skada. (2003, läkare 4)

Bedömning

Man kan inte utesluta en affektiv komponent, varför jag föreslår att pat börjar ta kapslar Orfiril long 300 mg 1 x 2.

Diagnos ICD10

F381 Återkommande affektiva svängningar

(2003, läkare 5)

Ångestsjukdom av närmast psykotisk valör och även misstänkt personlighetsstörning möjligen av borderlinetyp. (2004, läkare 6)

Undertecknad bedömer pat lida av en personlighetsstörning med markant destruktivitet. Sucidrisken bedöms inneliggande låg och med hänsyn till pats depressiva inslag och bristande impulskontroll samt ökad apati sätts hon in på tabl Fluanxol á 0,5 mg, 1 x 2 och förklarar för pat verkningsmekanismen dessutom sätts hon in på tabl Stesolid regelbundet 1 tabl x 3 dagl.

Daganteckning

Ny bedömning efter helgen och om pat avviker frpn avd kan det vara diskutabelt om konvertering till LPT utifrån det att hon kan vara en fara för sig själv och för de andra.

(2004, läkare 7)

Diagnos ICD10

F431 Posttraumatiskt stressyndrom

Bidiagnos ICD10

F419 Ångesttillstånd, ospecificerat

(2004, läkare 4)

Kvinna med mångårig psyk kontakt i Litenstad. Borderline personlighetsstörning med självdestruktivitet. Kommer nu på remiss från DLC efter att ha skurit sig i vänster underarm.

(2004, läkare 8)

Psykiskt status

I början av samtalet ger pat bra emotionell och formell kontakt, men redan efter tio minuter verkar pat enormt nervös och får utslag i ansiktet och på kroppen. Hon tar sig i ansiktet hela tiden och verkar tankestörd och gråtmild. Pat kan inte på något sätt ge uttryck för sina tankar, sina känslor och ej heller sina behov.

Diagnos ICD10

F431 Posttraumatiskt stressyndrom

Bidiagnos ICD10

F419 Ångesttillstånd, ospecificerat

(2004, läkare 9)

Hon inkommer nu efter en överdos Seroquel och beskriver det hela som en upptrappning under några dagar i en nästan som en fix idé som hon inte kan bryta själv och ibland har dessa fixa idéer yttrat sig som ett tvång att skära sig och i detta fallet ta en överdos av tabletter.

Diagnos ICD10

Emotionellt instabil personlighetsstörning

(2004, läkare 10)

Diagnos ICD10

F431 Posttraumatiskt stressyndrom

Bidiagnos ICD10

F419 Ångesttillstånd, ospecificerat

(2004, läkare 4)

Bedömning

XX-årig kvinna tidigare vårdad pga personlighetsstörning.

ECT-behandlad sommaren 2004. Sjukdomsbilden uppfattas vid aktuell intagning som ett ospecificerat ångesttillstånd.

(2004, läkare 11)

Grönt

Det här var bra. Jag känner mig mer i kontroll nu, inte hotad av deras tolkningar och anteckningar. De kommer aldrig att uppfatta det rätt, helt rätt. Jag får leva med det. Jag kommer att leva med det. Jag fryser inte längre.

Journalpaddor-7

Psykiskt status

Idag lugn och samlad och på gott humör. Inget avvikande i motorik och mimik. God ögonkontakt. Redogör samlat och adekvat för sin situation. (2009, dr B)

Jo, jag kan faktiskt vara normal, vanlig, acceptabel också.

Aktuellt

Den sista tiden har pat genomfört ett par resor tillsammans med maken och haft ett intensivare umgänge än normalt. Det har triggat oro och sömnstörning, men än så länge inga självskadeimpulser. Beskriver ett rytmiskt ljud i huvudet, liknar det med mässande tibetanska munkar. Samtidigt som hon känner att hon är i behov av sömn, så är hon rädd för att sova. Maken tycker sig känna igen tecknen från när pat har blivit dålig tidigare och uppmanat henne att söka, varför hon ringde i morse och vi bestämde den här tiden. (2010, dr B)

Och så kan jag vara störd. Känslan av outsäglig trötthet, hur kan jag vara här igen, bara för någon jävla resa som vem som helst skulle tyckt var en rolig omväxling i tillvaron. Ok om jag blev knäpp av jobbiga incidenter och vardagens långsamma tråkighet, men nej, det är roandet som knäcker mig. Och här kommer jag och visar upp garderobens innehåll för klinisk bedömning. Mina dammråttor och pälsängrar och avfallna knappar.

Psykiskt status

Städat yttre. Bristande formell och emotionell kontakt. Orienterad. Inga uppenbara psykostecken. Haft aktiva suicidplaner, räknat antal litiumtabletter hon skulle kunna få ihop. Tanken på att ta [stort antal] litiumtabletter har slagit henne. (2010)

Observera återigen det städade yttre. Jag borstar tänderna, kammar mig och använder deo. Varje dag, oavsett om jag ska dö den dagen. Jag undrar vad de skulle tänka om jag kom i fläckiga mysbyxor och en hålig tshirt. Skulle jag vara mer eller mindre acceptabel? Jag vet inte.

Psykiskt status

Uppklädd med iögonfallande örhängen. Klar och orienterad. Stämningsläget förhöjt, skrattar ofta och länge men kan bromsa sig och tala mer eftertänksamt. Är själv medveten om att hennes sinnesstämning är aningen överdriven, även om hon endast upplever den positivt, förnekar dysforiska inslag. Inget psykotiskt eller suicidalt. (2010, dr B)

När jag sätter på mig örhängena, watch out! Jag hade också en tunika i starka färger med broderade blommor. Det känns lite sterotypt.

Fyra dagar senare:

Daganteckning

Skötare X ber mig komma och prata med pat, hon har suttit hos S i en timme, då denne mår mycket dåligt. Pat sitter framåtlutad över ett bord och frambringar ett entonigt ljud. Blundar och har tårar i ögonfransarna. När jag frågar om hon ser bilder bejakar hon detta, säger att de inte vill sluta. Är positiv till att få en injektion Cisordinol Akutard. Ordinerar 50 mg intramuskulärt. (2010, dr B)

Vad gör vi, vad gör vi? En zombiespruta! Det låter omänskligt, eller hur? Men när någon har suttit där i en timme och åtminstone gjort en ansats till att vara medmänsklig, och det inte förbättrar saken det minsta, då är det omänskliga medel som tas till. Jag gillar zombiesprutorna, på en halvtimme blir det tyst i huvudet. All tankeverksamhet är inte av godo.

Bedömning

Kvinna med sedan tidigare känd bipolär sjukdom. Inkom på grund av prepsykotiska symtom lades in för stabilisering och observation. Under vårdtiden fått optimerad läkemedelsbehandling. Väl fungerande vid hemgång.

DiagnosICD10

F316 Bipolär sjukdom, blandad episod

(2010, dr B)

Trots allt kom jag ut under ordnade former. Tänk om det var den sista gången jag såg de landstingsgula väggarna? Det kommer jag aldrig kunna lita på, inte till hundra procent. Jag kan heller inte lita på att jag kommer dit igen. Jag kan inte lita på något. Men det går rätt bra nu att leva på hoppet.

Och där tar journalen slut, för nu.