Jag känner en lätt men behaglig yrsel. Tog lite av Mannens grovsnus, det är överenskommelsen, jag får bara snusa när jag är full (cigaretter tycker jag numera är äckliga oavsett min status). Full är jag också, lite, valde mellan Stesolid och sprit och bestämde mig för att Xanté och Bailey's är godare.
Är besviken på mig själv. Fick återigen ett bevis på att även om jag är bättre så är jag inte bra. Vi har haft Mannens dotter och barnbarn på besök i några dagar. De är underbara allihopa men jag orkar inte med. Och så kom det folk hit till luncher och middagar, jag gillar alla, inga konflikter, ingen skit, men min hjärna packar ihop sina pinaler och rymmer till något dimhöljt träsk. Idag skulle gänget på släktträff men jag var slut imorse efter tio timmars sömn, kunde inte ens föreställa mig hur jag skulle ta mig ur pyjamasen (som jag fortfarande sitter i). De var så förstående för att jag inte orkade. Jag känner mig som skit. Hur ska folk stå ut med mig? Vill inte vara konstig. Vill inte sticka ut på ett sånt patetiskt vis.
Har suttit framför SATC, ätit överbliven pizza och chips och sista biten av en chokladkaka som jag hittade i kylskåpet. Bytte batterier i vågen som ungarna (4-åringar) har använt som pall i badrummet och kört slut på. Men tänker inte ställa mig på den vågen inom överskådlig framtid, jag har bara ätit och ätit i flera dagar och det tänker jag fortsätta med.
Jag är så ledsen. Ser verkligen fram emot att åka till Stockholm i slutet av månaden, helt ärligt, men jag är så orolig för att återigen inte orka och vara den tråkiga som bara sitter i ett hörn helt vimmelkantig.
Förstår inte. Jag mår ju i stort sett bra. Något har gått så jävla snett med min hjärnkemi. Jag som brukade orka det mesta. Jobb, småbarn, hårt plugg, engagemang. Vart har jag tagit vägen?
Fyllde min dosett och kände mig så hatisk. Kanske är det alla piller som sänker mig? Jag vill ha en enkel lösning. Jag vill veta att bara jag slänger tabletterna åt helvete så blir jag normal. Vill inte vara sjuk och störd och handikappad.
Letar kemisk tröst i nikotin och etanol och socker. Drömmer om ork och kompetens och gnista. Vet att jag inte finner det på detta sätt, självklart vet jag det, jag är för smart för mitt eget bästa, men hittar ingen kämpaglöd i mig själv ikväll.
Längtar efter tiden då jag faktiskt trodde att kniven skulle hjälpa. Men jag har ju slutat, det är off-limits. Några av mina mest aggressiva attacker mal i huvudet i fyrfärgsbilder. Att se ut som jag känner mig. Men nej, det är helt enkelt nej.
Borde försöka att åtminstone ta mig in i duschen innan Mannen kommer hem, han har haft en lång dag. Min dag har inte ens börjat.
söndag 7 november 2010
onsdag 3 november 2010
Vidöppen
En rush ikväll, intensivt välbehag i kroppen trots överlastad hjärna, eller kanske på grund av. Vi åkte på Forskningens dag. En lång eftermiddag med föredrag. Det mest spännande tyckte jag var att man forskar på kopplingen inflammationer-depressioner som eventuellt öppnar dörren till nya behandlingsmetoder: http://www.vetenskaphalsa.se/depression-kan-bero-pa-inflammation/ Något mindre spännande kanske att man kommit fram till att ensamstående invandrare med låg ekonomisk status boende i förort hade större risk för psykisk ohälsa (vem kunde tro det?) Vinkade åt Sofia Åkerman, tänkte kolla in posterutställningen men det var för mycket folk för att komma fram, men på webben hittade jag en, denna intressanta jämförelse mellan bipolär sjukdom och borderline: http://www.vetenskaphalsa.se/wp-content/uploads/2010/10/ForskningensDag2010_11.pdf
Det kändes bara så roligt att sitta på en föreläsning igen, även om jag flöt iväg ibland.
På tåget hem träffade vi på vår vigselförrättare, en färgstark liten liten dam, läkare.
Fick också utkastet till artikeln om mig (bara i en studenttidning), det var inga gigantiska fel och vi är överens om vilka bitar av vårt samtal som ska bort. Var lite kul att bli intervjuad, det har jag ju aldrig blivit angående livet som psykfall, bara annat. Nu är detta bara ett studentprojekt så det blir knappast någon större spridning. Det jag egentligen tycker är roligast är att jag fick testa på intervjusituationen och klarade det bra, blev inte ens särskilt knäckt efteråt.
Mannen håller på och röjer duktigt bland kartonger och papper. Hans dotter och barnbarn kommer hit över långhelg så det gällde att gräva fram gästsängen under högarna så jag har någonstans att sova. Jag står mest och hejar på. ;)
Jag mår verkligen så bra, går en decimeter ovanför golvet.
Det kändes bara så roligt att sitta på en föreläsning igen, även om jag flöt iväg ibland.
På tåget hem träffade vi på vår vigselförrättare, en färgstark liten liten dam, läkare.
Fick också utkastet till artikeln om mig (bara i en studenttidning), det var inga gigantiska fel och vi är överens om vilka bitar av vårt samtal som ska bort. Var lite kul att bli intervjuad, det har jag ju aldrig blivit angående livet som psykfall, bara annat. Nu är detta bara ett studentprojekt så det blir knappast någon större spridning. Det jag egentligen tycker är roligast är att jag fick testa på intervjusituationen och klarade det bra, blev inte ens särskilt knäckt efteråt.
Mannen håller på och röjer duktigt bland kartonger och papper. Hans dotter och barnbarn kommer hit över långhelg så det gällde att gräva fram gästsängen under högarna så jag har någonstans att sova. Jag står mest och hejar på. ;)
Jag mår verkligen så bra, går en decimeter ovanför golvet.
Clownfisk
Det är tre år sedan jag fick börja med lamotrigin, ett nytt kapitel. Flera "extra allt"-krascher men många bra dagar, att andas, känna avslappningen i kroppen, bara den där fjärilen i maggropen som aldrig försvinner, fast när resten av mig svävar kan den sväva i takt en stund.
Jag har inte vant mig.
Fortfarande känns det inte som en rättighet utan något som kan tas ifrån mig när som helst. Utom de dagar då jag tar det för självklart och som om det aldrig varit annorlunda, det är då jag blir oförsiktig.
Men lite oöverskådligt är det. Det vanliga som känns ovanligt. Alla minitoppar, fler än förr (varför?) Svackorna som är vedervärdiga som alltid men försvinner på ett kick. Var finns det ett jag i allt detta? Är det kanske fel fråga, kanske är jaget inte nödvändigtvis en enda solid sten som ska letas upp, utan en mosaik, korallfiskar som simmar fram och tillbaka?
Jag känner mig inte identitetslös, inte alls, mer svår att få syn på. En synvilla i 3D.
Jag har inte vant mig.
Fortfarande känns det inte som en rättighet utan något som kan tas ifrån mig när som helst. Utom de dagar då jag tar det för självklart och som om det aldrig varit annorlunda, det är då jag blir oförsiktig.
Men lite oöverskådligt är det. Det vanliga som känns ovanligt. Alla minitoppar, fler än förr (varför?) Svackorna som är vedervärdiga som alltid men försvinner på ett kick. Var finns det ett jag i allt detta? Är det kanske fel fråga, kanske är jaget inte nödvändigtvis en enda solid sten som ska letas upp, utan en mosaik, korallfiskar som simmar fram och tillbaka?
Jag känner mig inte identitetslös, inte alls, mer svår att få syn på. En synvilla i 3D.
tisdag 2 november 2010
Forskningens dag på nätet.
Tänker slå ett sista-minuten-slag för Forskningens dag i Malmö idag och Lund imorgon. Såg just att man kommer kunna titta på det live på nätet imorgon 3 nov mellan ca 13.30-18.00. En massa forskare håller mini-föredrag på 10 minuter om olika depressions- och bipolärrelaterade ämnen.
http://www.vetenskaphalsa.se/folj-forskningens-dag-pa-plats-eller-pa-webben/
Finns en tillhörande tidskrift:
http://www.vetenskaphalsa.se/nytt-nummer-av-aktuellt-om-vetenskap-halsa/
Jag har tänkt ta med Mannen och åka till Lund.
http://www.vetenskaphalsa.se/folj-forskningens-dag-pa-plats-eller-pa-webben/
Finns en tillhörande tidskrift:
http://www.vetenskaphalsa.se/nytt-nummer-av-aktuellt-om-vetenskap-halsa/
Jag har tänkt ta med Mannen och åka till Lund.
Sängvanor
När jag mår bra är det en njutning att gå och lägga sig. Den fysiska känslan av att krypa under täcket, kudden rätt under nacken, att släcka lampan. Ibland när jag varit riktigt i gasen har jag vaknat mitt i natten och skrattat högt åt den häftiga sensationen av att drömma.
Just det där hur kroppen känns. Så olika.
Ibland är det lika njutbart att vakna. Energin strömmar till och huvudet är lätt.
Jag har ändå sovit sju timmar inatt så jag står hyfsat på jorden, men kroppen är så avslappnad-energisk att det känns som berusning.
Just det där hur kroppen känns. Så olika.
Ibland är det lika njutbart att vakna. Energin strömmar till och huvudet är lätt.
Jag har ändå sovit sju timmar inatt så jag står hyfsat på jorden, men kroppen är så avslappnad-energisk att det känns som berusning.
måndag 1 november 2010
Rymdraket
Usch, gillar inte när jag börjar titta på TCM, inga reklampauser och jag har lite svårt för att sitta igenom en film i ett sträck. Gör jag det ändå som på bio så spejsar jag ut efter någon halvtimme och ser liksom en bit här och där. Men nu har jag åtminstone sett början på 2001 - ett rymdäventyr och roats av rymdstations-estetiken, filmen är gjord 1968. Där finns en föregångare till Skype och pastellfärgade rymdflygvärdinnor. Men nu orkar jag inte resten, trots att jag gillar science fiction.
Borde gå och lägga mig, klockan är ju snart 23 enligt sommartiden och än har väl inte kroppen ställt om sig. Men jag är pigg, bara helt ofokuserad.
Borde gå och lägga mig, klockan är ju snart 23 enligt sommartiden och än har väl inte kroppen ställt om sig. Men jag är pigg, bara helt ofokuserad.
Otålig
Kommer inte ifrån tanken att jag kanske inte är sjuk trots allt. Eller kanske har varit men inte nu. Eller kanske är det bara min personlighet, min visserligen störda men dock egna personlighet.
Ska inte gunga båten nu, tar mina piller morgon och kväll, låter bli (tror jag) att rymma till London. Men väntar på en uppenbarelse.
Ska inte gunga båten nu, tar mina piller morgon och kväll, låter bli (tror jag) att rymma till London. Men väntar på en uppenbarelse.
Piiip
Aha, som jag misstänkte: iPhone-bugg orsakar försovningar i dag
Njuter av sockerdrickan längs ryggraden. Tror jag får en bra dag.
Idag funkar det dock normalt igen med larmen.
Fast jag har en separat väckarklocka, mindre risk att batteriet tar slut. Mobilen är för påminnelser och medicinlarmen. Jag älskar att ha en kalender som piper i fickan, men man blir säkert mer dement av att inte träna minnet på samma sätt som förr. Å andra sidan, att bemästra en modern mobiltelefon kräver en del hjärnkraft, det också. Jag är jätteimpad av min 80-årige styvfar som just köpt en iphone som han glatt ägnar sig åt.Njuter av sockerdrickan längs ryggraden. Tror jag får en bra dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)