tisdag 13 januari 2009
Säkring
Jag tecknade en olycksfallsförsäkring igår, hittade en som inte krävde hälsodeklaration. Som Mannen sa, det är en del vuxenpoäng på det.
Upplivad
Det var visst ett sånt där vanligt anfall av morgondepp, nu vid 16 känns det hyfsat. Har just avjulat lägenheten, snabbt gjort, vi har inte plats för någon julgran tyvärr (det är något visst med glitter). Blir ingen mer spännande utflykt idag än till Ica, och så till Statoil för att hämta paketet med Ann Heberleins bok. För min självkänslas skull är jag glad att jag beställde den innan efterlyst-i-kvällspressen-historien, vill inte känna mig som en fönstertittare, men det är jag förstås ändå när någon skriver självbiografiskt. Eller när jag läser bloggar för den delen.
Längtar efter att få åka till Stora Staden i slutet av månaden. Fyra nätter blir vi borta, en riktig resa ju. Jag försöker febrilt minnas men jag tror inte jag har varit på något dop förut, utom som litet barn. Är själv inte med i Svenska kyrkan, döpte inte mina barn. När Mannens barnbarn döptes var jag inne i en svacka och åkte inte med. Får förlita mig på att han vet vad som väntar.
Ärligt talat är jag måttligt lockad av själva den sociala tillställningen, jag kan le och konversera när så krävs men det tar otroligt mycket kraft, det kryper i kroppen av kaotisk energi, alla samtal går i loopar efteråt, jag vill slå på något (blir oftast mig själv) för att lugna ner mig. Det jag längtar efter är resandet, att flyga, bo på hotell, se stadens ljus, gå på gator jag svagt minns från för 20-30 år sen. Och så att träffa Mannens barnbarn under avslappnade former. Tror jag avstår från att boka in kompisar, vill ha tid att bara knata omkring själv.
Ska ringa någon nu, det känns plötsligt kul igen.
Längtar efter att få åka till Stora Staden i slutet av månaden. Fyra nätter blir vi borta, en riktig resa ju. Jag försöker febrilt minnas men jag tror inte jag har varit på något dop förut, utom som litet barn. Är själv inte med i Svenska kyrkan, döpte inte mina barn. När Mannens barnbarn döptes var jag inne i en svacka och åkte inte med. Får förlita mig på att han vet vad som väntar.
Ärligt talat är jag måttligt lockad av själva den sociala tillställningen, jag kan le och konversera när så krävs men det tar otroligt mycket kraft, det kryper i kroppen av kaotisk energi, alla samtal går i loopar efteråt, jag vill slå på något (blir oftast mig själv) för att lugna ner mig. Det jag längtar efter är resandet, att flyga, bo på hotell, se stadens ljus, gå på gator jag svagt minns från för 20-30 år sen. Och så att träffa Mannens barnbarn under avslappnade former. Tror jag avstår från att boka in kompisar, vill ha tid att bara knata omkring själv.
Ska ringa någon nu, det känns plötsligt kul igen.
Gråblek
Jag känner mig seg och nervöst spänd samtidigt. Sov nästan 10 timmar, nu igen. Kanske är det vintermörkret, antagligen i kombination med arbetsträningsstressen.
Gör inte så mycket. Läser diverse mer eller mindre banala nätforum, skummar dagstidningar, hör inte av mig till folk, ajabaja. Jo, jag försökte faktiskt ringa S igår men hon var inte inne. Känner någon sorts press att jag borde aktivera mig, det är nyttigt, men inget speciellt lockar. När jag kommer hem efter arbetsträningen har jag ingen lust att vara social, utom med Mannen.
Tänkte faktiskt att jag skulle gå och träna igår efter terapin, men sen tappade jag bort planen när det blev inställt, Psyko H vabbade. Det blir lite tråkigt när man ställt in sig på att komma igång med både terapi och träning efter juluppehållet. Man får vara hemma och äta utread jul-Polly.
Husläkaren ringde häromdagen när jag var ute så hon pratade med Mannen istället (vilket väl formellt inte är riktigt ok). Är tydligen inget allvarligare fel på höften, skönt. Då är det väl en inflammation iallafall. Hon skulle skicka ett brev. Såg när jag hämtade Lithionit på Apoteket att hon skrivit ut en kur Diklofenak (Voltaren), men den går inte ihop med litium... när jag träffade henne i höstas hade jag inte börjat med litium ännu så det kunde inte hon veta. Får väl ringa, suck. Antagligen bara att vänta på att det, förhoppningsvis, lägger sig.
Usch, jag känner mig som en trist, entonig gammal kärring. Kan inte ens blogga utan att låta gnällig. Som nu.
Gör inte så mycket. Läser diverse mer eller mindre banala nätforum, skummar dagstidningar, hör inte av mig till folk, ajabaja. Jo, jag försökte faktiskt ringa S igår men hon var inte inne. Känner någon sorts press att jag borde aktivera mig, det är nyttigt, men inget speciellt lockar. När jag kommer hem efter arbetsträningen har jag ingen lust att vara social, utom med Mannen.
Tänkte faktiskt att jag skulle gå och träna igår efter terapin, men sen tappade jag bort planen när det blev inställt, Psyko H vabbade. Det blir lite tråkigt när man ställt in sig på att komma igång med både terapi och träning efter juluppehållet. Man får vara hemma och äta utread jul-Polly.
Husläkaren ringde häromdagen när jag var ute så hon pratade med Mannen istället (vilket väl formellt inte är riktigt ok). Är tydligen inget allvarligare fel på höften, skönt. Då är det väl en inflammation iallafall. Hon skulle skicka ett brev. Såg när jag hämtade Lithionit på Apoteket att hon skrivit ut en kur Diklofenak (Voltaren), men den går inte ihop med litium... när jag träffade henne i höstas hade jag inte börjat med litium ännu så det kunde inte hon veta. Får väl ringa, suck. Antagligen bara att vänta på att det, förhoppningsvis, lägger sig.
Usch, jag känner mig som en trist, entonig gammal kärring. Kan inte ens blogga utan att låta gnällig. Som nu.
lördag 10 januari 2009
Löjeväckande
Ingen feber idag, så det var väl inget allvarligt. Är ändå alldeles spänd i kroppen, men det är väl mer psykosomatiskt. Jag kan inte släppa pressen på mig själv när det gäller arbetsträningen, katastroftankarna. Känner mig så oändligt sårbar. Har ingen säkerhet i mig själv alls. Jobbet är ju en total nyhet för mig (är alltså på en helt ny arbetsplats, har aldrig gjort något liknande). Allt ska in in in i skallen. Och jag vill inte fucka upp arbetsmoment så att andra får extrajobb med att reda ut det, så jag dubbel- och trippelkollar allt, och sen blir jag stressad för att det tar för lång tid. Självhatartankar kommer upp, trots att både chefen och tjejen jag jobbar mest med är superförstående, berättar om hur snurriga de själva kände sig när de började på jobbet och inte hade lärt sig rutinerna ännu, att jag ska ta det lugnt och inte pressa mig, säga till om jag behöver gå ifrån, osv.
Jag känner mig misslyckad utan att ha misslyckats. Obekväm och generad. Avslöjad som inkompetent, samtidigt som omvärlden inte verkar se, eller ser och bryr sig inte. Eller kanske bara avfärdar utan att säga något, jag vet inte. Det värsta är väl att omvärldens uppfattning knappt spelar någon roll, det har gått för långt, jag kan redan konsten att kritisera mig själv utan och innan, behöver ingen utomstående som gör det åt mig.
Jo, jag vet att jag blåser upp saken till alldeles för stora proportioner. Det går långt utöver situationen som är vid handen, trådar spinns till gamla skräphögar och jag trasslar in mig i gränslandet mellan nu och då.
Jag känner mig misslyckad utan att ha misslyckats. Obekväm och generad. Avslöjad som inkompetent, samtidigt som omvärlden inte verkar se, eller ser och bryr sig inte. Eller kanske bara avfärdar utan att säga något, jag vet inte. Det värsta är väl att omvärldens uppfattning knappt spelar någon roll, det har gått för långt, jag kan redan konsten att kritisera mig själv utan och innan, behöver ingen utomstående som gör det åt mig.
Jo, jag vet att jag blåser upp saken till alldeles för stora proportioner. Det går långt utöver situationen som är vid handen, trådar spinns till gamla skräphögar och jag trasslar in mig i gränslandet mellan nu och då.
fredag 9 januari 2009
Uppdykande
Här råder bloggtorka. Har bara inte känt för att skriva av mig något. Har inte läst andras bloggar heller så jag har ingen koll alls på vad ni håller på med! Men jag kommer tillbaka...
Är så frusen idag, har huvudvärk, kollade tempen nyss och jag har en aning feber. Hoppas det inte är starten på en influensa. Jaja.
Herregud vad svårt det är att inte dras med av prestationsångest på arbetsträningen. Jag känner mig hela tiden generad över att jag inte jobbar tillräckligt fort, måste fråga en massa, osv. Man skulle tycka att det borde räcka när chefen säger att jag gör det jag gör bra, att jag ska ta det i min egen takt och inte pressa mig själv, men nej, osäkerhetskänslorna lever sitt eget lilla liv.
Ska göra en kopp choklad och grotta ner mig i självömkan.
Är så frusen idag, har huvudvärk, kollade tempen nyss och jag har en aning feber. Hoppas det inte är starten på en influensa. Jaja.
Herregud vad svårt det är att inte dras med av prestationsångest på arbetsträningen. Jag känner mig hela tiden generad över att jag inte jobbar tillräckligt fort, måste fråga en massa, osv. Man skulle tycka att det borde räcka när chefen säger att jag gör det jag gör bra, att jag ska ta det i min egen takt och inte pressa mig själv, men nej, osäkerhetskänslorna lever sitt eget lilla liv.
Ska göra en kopp choklad och grotta ner mig i självömkan.
tisdag 6 januari 2009
Linolja
Konstigt väder, en dag iskallt och klart, nästa dag grått och nollgradigt. Igår var det jättevackert och -10. Jag skulle ha fått skjuts till jobbet men bilen vägrade starta, så jag fick gå, men det var faktiskt rätt skönt. När jag slutade vid 12 gick jag och fikade på stan med C, och efter det var jag helt slut och somnade framför tv:n. Även om jobbet är icke-intellektuellt så tar det på min hjärnkapacitet. Emotionellt också, känner mig liten och obetydlig och rädd för att vara i vägen, även om folk de facto är snälla mot mig.
Men en sak är jag lite nöjd med. I söndags grävde jag fram målargrejorna, för första gången på flera år. Jag är ingen konstnär och har aldrig gjort några seriösa ansträngningar, kluddar lite bara efter känslan, eller egentligen mindre för att uttrycka mig och mer för att muntra upp mig själv. Mest fantasilandskap. Många av färgtuberna hade torkat, de var urgamla, typ 15-20 år, men hade också ett enkelt färskare set, oanvänt, som funkade. Hittade också bordsstaffliet inkilat bakom Trivial Pursuit. Det som saknas är bra ställen att sätta tavlorna på tork (jag gillar olja bäst), tur att jag bara målar små, mindre än A4.
Trodde knappt att jag någonsin skulle måla igen. Ibland har folk frågat efter det, jag brukade ge bort tavlor ibland, men det har kännts så otroligt långt borta, bara ångest och brist på kreativitet. Så skönt att ha tillgång till det igen.
Men en sak är jag lite nöjd med. I söndags grävde jag fram målargrejorna, för första gången på flera år. Jag är ingen konstnär och har aldrig gjort några seriösa ansträngningar, kluddar lite bara efter känslan, eller egentligen mindre för att uttrycka mig och mer för att muntra upp mig själv. Mest fantasilandskap. Många av färgtuberna hade torkat, de var urgamla, typ 15-20 år, men hade också ett enkelt färskare set, oanvänt, som funkade. Hittade också bordsstaffliet inkilat bakom Trivial Pursuit. Det som saknas är bra ställen att sätta tavlorna på tork (jag gillar olja bäst), tur att jag bara målar små, mindre än A4.
Trodde knappt att jag någonsin skulle måla igen. Ibland har folk frågat efter det, jag brukade ge bort tavlor ibland, men det har kännts så otroligt långt borta, bara ångest och brist på kreativitet. Så skönt att ha tillgång till det igen.
söndag 4 januari 2009
Dygnsinställning
Med en lättnadens suck konstaterar jag att den värsta ångesten släppte framåt 7. Den här gången också. Tidiga morgnar är piss, utom om jag är riktigt uppåt, då är de bäst. Lustigt. Har ändå sällan behövt tampas med ångestdito de senaste månaderna, eftersom jag oftast sover föredömligt, i säng före midnatt och vaknar pigg vid 7-8. Och det utan sömnpiller. Har väl sällan sovit så regelbundet. Det blir tydligt kopplingen sömn-mående.
Dagen är ett oskrivet blad. Jag borde göra något kreativt. Eller nåt.
Jag är så himla lättroad ibland: Prescription drug or metal band
Dagen är ett oskrivet blad. Jag borde göra något kreativt. Eller nåt.
Jag är så himla lättroad ibland: Prescription drug or metal band
Utesluten
(Haha, vilken lång time-out det blev då...)
Vaknade 4 med morgonångest, det var ett tag sen. Den här gången centrerat kring framtiden. Ska jag någonsin få ett jobb igen? En utbildning - nej det är nog kört. 20 år av potentiellt arbetsliv kvar, men inga visioner, bara ett malande obehag. Känner mig oerhört klantig på arbetsträningsjobbet som sabbade en nål på en moj som man sätter fast etiketter med, det spelar liksom ingen roll att de sa att detta hänt många gånger förr, så fort jag missar något, eller bara jobbar för långsamt, för osäkert, eller frågar för mycket, eller frågar för lite... jag känner hur mitt existensberättigande fräts bort. Självklart vet jag i teorin att jag har ett egenvärde bortom mina prestationer; i praktiken flåsar skuldkänslorna mig i nacken när jag inte är duktig. Det är inte bra eller dåligt, det är liv eller död.
Vet inte varför det blivit så. Enda perioden i mitt liv då jag verkligen var högpresterande var på mellanstadiet, innan min pappa dog. Ok, jag läste lite kort på en prestigeutbildning men utmärkte mig inte på något sätt (och sen blev jag psykfall). Har enbart haft lågstatusjobb. Städar för lite, äter för mycket, ser hellre dumma tv-serier än läser poesi. En väldigt långt ifrån perfekt perfektionist.
Visst låter jag självömkande nu? Man kan bli sån när man är rädd. Jag är rädd, för hinnan mellan accepterad och oaccepterad är så tunn...
Ok, nu får jag intala mig att om ett par timmar kommer jag att må bättre.
Vaknade 4 med morgonångest, det var ett tag sen. Den här gången centrerat kring framtiden. Ska jag någonsin få ett jobb igen? En utbildning - nej det är nog kört. 20 år av potentiellt arbetsliv kvar, men inga visioner, bara ett malande obehag. Känner mig oerhört klantig på arbetsträningsjobbet som sabbade en nål på en moj som man sätter fast etiketter med, det spelar liksom ingen roll att de sa att detta hänt många gånger förr, så fort jag missar något, eller bara jobbar för långsamt, för osäkert, eller frågar för mycket, eller frågar för lite... jag känner hur mitt existensberättigande fräts bort. Självklart vet jag i teorin att jag har ett egenvärde bortom mina prestationer; i praktiken flåsar skuldkänslorna mig i nacken när jag inte är duktig. Det är inte bra eller dåligt, det är liv eller död.
Vet inte varför det blivit så. Enda perioden i mitt liv då jag verkligen var högpresterande var på mellanstadiet, innan min pappa dog. Ok, jag läste lite kort på en prestigeutbildning men utmärkte mig inte på något sätt (och sen blev jag psykfall). Har enbart haft lågstatusjobb. Städar för lite, äter för mycket, ser hellre dumma tv-serier än läser poesi. En väldigt långt ifrån perfekt perfektionist.
Visst låter jag självömkande nu? Man kan bli sån när man är rädd. Jag är rädd, för hinnan mellan accepterad och oaccepterad är så tunn...
Ok, nu får jag intala mig att om ett par timmar kommer jag att må bättre.
lördag 3 januari 2009
Gäsp
Inte så mycket skrivande här. Jag får skriv-ryck och icke-skriv-ryck och just nu har jag det senare. Det växlar väl rätt vad det är.
torsdag 1 januari 2009
Arkeolog
Tyckte om min småskaliga nyårsafton. Jag och Mannen åt lax, blev salongsberusade och pratade en massa, om oss och om gamla tider. Det är jävligt häftigt att man kan vara ihop i snart 10 år och fortfarande ha saker att upptäcka om varandra, att förtroendet bara växer.
Jag har haft en märklig upplevelse. Min pappa har länge varit helt utraderad ur mitt minne, utom precis stunden när han dog (jag var 12 och närvarande). Kommer ihåg en hel del annat från barndomen, men han har liksom varit urklippt ur bilden. Plötsligt kom det fram bilder från när jag var 5-6 år, han berättade godnattsagor som han hittade på, om trollen på Raggdynan, jag mindes ordet men inte vad det var, fick googla fram att det är ett berg vid samhället vi bodde i då. Sen minns jag att han hittade på lekar för att hålla oss lugna i bilen när vi var ute och åkte. Jag kan inte se honom tydligt men skymta honom. Det känns otroligt splittrat. Å ena sidan lite varmt att ha hittat rätt på ganska mysiga minnen, å andra sidan väldigt obehagligt att något stör balansen. Påträngande på något sätt. Ibland är det så jobbigt att dras med sitt förflutna, att jag ska behöva hänga ihop med hon där. Hur står man ut med sånt?
Jag har haft en märklig upplevelse. Min pappa har länge varit helt utraderad ur mitt minne, utom precis stunden när han dog (jag var 12 och närvarande). Kommer ihåg en hel del annat från barndomen, men han har liksom varit urklippt ur bilden. Plötsligt kom det fram bilder från när jag var 5-6 år, han berättade godnattsagor som han hittade på, om trollen på Raggdynan, jag mindes ordet men inte vad det var, fick googla fram att det är ett berg vid samhället vi bodde i då. Sen minns jag att han hittade på lekar för att hålla oss lugna i bilen när vi var ute och åkte. Jag kan inte se honom tydligt men skymta honom. Det känns otroligt splittrat. Å ena sidan lite varmt att ha hittat rätt på ganska mysiga minnen, å andra sidan väldigt obehagligt att något stör balansen. Påträngande på något sätt. Ibland är det så jobbigt att dras med sitt förflutna, att jag ska behöva hänga ihop med hon där. Hur står man ut med sånt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)