Victorinox

Just nu (de senaste veckorna, av och till) är självskadeimpulserna verkligen enormt påträngande och svårhanterliga. Jag vet intellektuellt att det bara skulle vara korkat och leda till negativa konsekvenser, men jag fattar det egentligen inte när jag är på det här humöret. Det känns som något att göra bara för mig själv (försökte beskriva för Psyko H som med kraft hävdade att en vass kniv inte är lika med omsorg - ja, det fattar jag, eller det är ju det jag inte fattar, inte egentligen...) Nu när jag talat om det har jag ändå lite mer distans, ser att jag reagerar på saker jag inte vill konfrontera, men det finns ändå där, suget, jagvilljagvilljagvill. Vad som håller mig tillbaka är just nu egentligen bara en sak, att jag inte vill oroa min omgivning. Det är inte bra när det blir så, när det är det enda som hindrar, för jag blir nästan sur på dem jag älskar, att de existerar och binder mig vid livet och "normaliteten".

Visst låter det som om jag mår dåligt, men subjektivt sett känner jag mig rätt uppåt. Det handlar inte just nu om det där om "att förvandla den psykiska smärtan till något påtagligt fysiskt", det är mest en fråga om att vilja ha en kick och få sitta under korkeken i min egen lilla värld.

(Jodå, jag har en massa icke-destruktiva åtgärder att ta till istället, oddsen är mycket goda att jag inte skadar mig. Det är jag jävligt sur för. Be mig inte förklara.)

Nattfärg

De förvirrat kringfamlande harkrankarna i köket var idag utbytta mot en liten vackert lysande grön varelse med vingar tunnare än spindelväv. Jag ville inte börja krångla med oljefärgerna, men hittade en ask pastellkritor och satte mig vid köksbordet med enbart stearinljus till belysning, tills det ljusnade ute. Bara klotter, inget som bör ses av någon nu levande människa, men det finns en barnslig glädje i att gå in i färgen.

På morgonprogrammet står en tripp till vampyrcentralen. Litium, glukos, kreatinin, TSH, kalcium, cystatin C - många rör blir det. Tur att man inte är rädd för fysiska stick. Senare blir det Psyko H. Lite psykiskt stickrädd är jag allt.

Hopkok

Brödet stod på jäsning och första omgången tvätt virvlade runt i maskinen före 8. Gav otåligt upp att hitta något på nätet som fångade min uppmärksamhet i mer än fem sekunder, och tittade på ett avsnitt av Medium istället, som jag lustigt nog kunde sitta igenom med bara en kaffepaus. 

Så blev klockan 11 och den stora tröttheten kastade sig över mig som ett jordskred. Måste. Sova. Tror det bara blev en timme, men jag vaknade till en annan värld. Kall, svart, irriterande som en geting. Just det fenomen som gör mig lätt fobisk mot att sova. Vred mig i sängen tills jag motvilligt tvingade mig att gå upp, äta, duscha, sminka mig fast jag bara är hemma idag och ingen ser. 

Och nu plötsligt är jag på g igen. Sockerdricka i kroppen, musiken ända ut i tåspetsarna. Rensade glatt korgarna för mössor och vantar och halsdukar, plötsligt var just det viktigast i världen. Tänker att om jag är vaken inatt kanske jag kan måla, det var ett tag sedan sist. 

Långsamt försöker jag acceptera (även om det är svårt) att allt det här är jag, alla likheter och motsatser. 

Ordbarn

De där ögonblicken då man plötsligt blir medveten om något av det som ständigt pågår i ens medvetande... Ett litet obetydligt beslut: skulle jag gå till bussen på en gång eller vänta inomhus i fem minuter till? Mina fötter går i riktning mot busshållplatsen, då hör jag min inre röst i välformulerade ordalag argumentera för att inte dröja. Men jag är ju redan på väg, varför övertala mig själv att göra något jag redan gör?

Något spöklikt med att uppleva sig själv fungera på olika nivåer samtidigt. När tankarna formuleras i ord händer något, en distans skapas, en ram sätts upp som gör orden lite mindre jag. Det jag sätter ord på förflyttar jag till ett annanstans, ett utanför. Där finns navelsträngar som binder dem till mig, men de är ändå egna varelser som jag inte riktigt vet vad de står för, trots att jag skapade dem själv.

Kvasifilosofi

Småleendet börjar mutera till ett lyckligt grin. Lyssnar koffeinhög på äckelkäck 80-tals syntspäckad disco och väntar på att Mannen ska komma hem. Hela dagen har känts lyckad, inte sensationell direkt, inget speciellt har inträffat, men som en pusselbit som passar in på första försöket, för en gångs skull. 

Bestämde mig för att gå en sväng på stan och ta en fika alldeles själv, men där stötte jag på en kompis och fick en lagom kort stund av lite improviserat kafésnack och snälla kommentarer om mitt hår (och ärligt talat skiter jag i om folk bara är hövliga, jag tar åt mig iallafall ;)). Sedan har jag betalat räkningar och berömt mig själv för att jag gör det noggrannt och organiserat (fast tur att det bara är en gång i månaden, annars vete tusan... ) När Mannen kommer ska jag berömma honom lite extra för att han drar in alla pengar som är grundförutsättningen för att räkningarna alls ska betalas.

Innan dess träffade jag Psyko H, diskuterade olika saker, men en hel del angående min diagnos. Han är ju mycket psykodynamisk och allmänt psykiatrikritisk, men han var inte helt anti bipolärdiagnosen, även om han vill se den som mer komplex än bara ren kemi. Och jag ser inte heller mina problem som någon renodlad genetisk felprogrammering. Vi har egentligen inte diskuterat det djupare förut, det känns skönt att klargöra att vi kan ha en gemensam syn.

Hade också en aha-upplevelse (jag tycker det ordet är roligt och letar efter en anledning att använda det) angående mitt förhållande till förståelse. Jag letar konstant efter att bli förstådd, samtidigt som jag i min djupaste grund är helt övertygad om att inte en jävel fattar nånting. Så där kan jag ju hålla på och jaga efter kontakt när jag ändå slarvar bort det jag får. Visst, jag tar artigt emot presenten, men stuvar genast undan den i klädkammarens mörkaste hörn, eller i bästa fall går den till Myrornas. Har så svårt att tro att jag räknas bland människorna, att någon kan se in i min värld och känna sig hemma. Kanske tvivlar jag inte på att folk tror att de förstår, men jag vet ju att de har noll koll. Ingen som ser mig kan stå kvar. Ytligt sett litar jag på människor, kanske lite för mycket, det är en paradox att jag längst inne inte tror att någon finns där för mig. Vi är alltid ensamma i slutändan, javisst, men folk kommer till begravningar, t.o.m. då vill de vara med på ett hörn. Ska försöka ta detta med mig, bli mer observant och medveten på hur jag tänker och inte överlämna allt åt mina gamla kretsar.

Haha, jag blir nog extra kryptisk när jag skriver om förståelse...

Nu ser jag nästan fram emot att diska, värmen, Yes-lukten, musiken i hörlurarna, känslan när det man gått och dragit sig för hela dagen faktiskt blir gjort. 

"heaven is a place on earth..."

Morgonjubel

Ok, nu överdrev jag grovt. Mer av ett snett småleende. Men iaf.

Gjorde vad man inte ska och drack flera glas vin igår kväll och åt ansenliga mängder vitlöksbröd. Förutom lätt huvudvärk (förlåt mig, min stackars litiumuttorkade kropp) mår jag betydligt bättre denna morgon. Vin & bröd - en klassiker.

Trots dylika utsvävningar har jag gått ner 10 kg från när jag var som störst i våras, utan att egentligen banta eller på något sätt sluta äta. Tror inte det syns så mycket för en utomstående, skillnaden i att gå från tjock till aningen mindre tjock är inte påfallande, men det börjar kännas i kroppen. Men jag märker hur påverkad jag är av samhällsideal (detta hemska ord), att gå ner i vikt är fiiiiint, (om man inte passerar en hårfin gräns mellan supermodellsmal och sjuk, då anses det fuuuult). Jag ska vara stolt, enligt normen. När det som egentligen skulle vara en guldstjärna i kanten för mig vore att fixa min attityd till sömn, men det finns inte på kartan. Vilka hemliga laster har folk därute som ingen ens kommer på tanken att ifrågasätta? 

Kvällsgnäll

Del 2, eller nåt. Jag sov lite mer på morgonkvisten, och sen har jag tagit mig igenom dagen, mestadels hållit god min. Det tjänar ju inte mycket till att grotta ner sig så länge man har lite ork kvar. 

Hakar upp mig på småsaker. Jag har ägt flera små hopfällbara saxar, praktiska att ha i handväskan, men sedan har de förstås blivit omhändertagna när jag blivit inlagd. Visserligen har jag fått tillbaka dem vid utskrivningarna, men var jag har lagt dem sen vete katten. Nu känns det absolut nödvändigt att genast skaffa en ny. Ibland, särskilt när jag är ur balans, kan jag bli helt fixerad vid sånt, helt ur proportion till verkligheten. Kanske bara ännu ett sätt att fly. Något att fästa blicken vid när allt runtomkring snurrar. Dumt men det skadar åtminstone ingen.

Gnällkärring

Nu skulle jag vilja ha ordförmåga. Det som kommer är korthugget, kalt. 

Skam. För att jag inte mår bra, jag som har så mycket. Att jag inte visar hänsyn. Bramående som en plikt, ett ansvar. 

Jag gör inte något värre än lite nattsudd (och har f.ö. sovit över fem timmar och tänker gå och lägga mig igen snart). Men det ligger ingen stolthet i att avstå. Känner mig bara insnärjd och förljugen.

Söker alltid efter en bekräftelse av min mörka sida. Utan undvikande eller käcka tillrop eller fördömande. Det är lite för mycket att begära av en annan människa att vederbörande ska känna min ångest och stå ut, jag vet. Även när jag i något ögonblick möter det så tror jag inte på det. Är inte den rättmätiga adressaten till medkänsla.

Det känns helt poänglöst att gråta. Jag har druckit kaffe så nu kanske jag kan lägga mig igen.

Retur

Upp som en sol, ned som en pannkaka redo att bli uppäten. Var utmattad igår kväll och har sovit mina 8+, nu står ångesten och lurar i alla hörn. 

Inga fler ord för stunden.

Sidokommentar

Är lite för ofokuserad egentligen för att skriva något. Flimrande tankar dag och natt. Men jag är glad och uppåt mest. Har bokat en resa till Stockholm, och funderar på ett annat kul projekt. Jag får se. 

Lever i min egen lilla värld.