Monsterslagsmål

När jag försöker reflektera över ämnet ångest så blir jag på vissa sätt tjurig som en tvååring.

Villintevillintevillinte.

Ska det verkligen va på detta viset? 

Prata på bara, jag lyssnar ändå inte på "goda råd".

Defensiv. Rädd för att om jag tar in vad omgivningen (fast det egentligen kanske ibland är en väldigt klok omgivning) tycker om min ångest så blir jag överkörd i processen. Den rädslan har inte minskat med åren. Jag har lärt mig ändra beteende på allmän begäran, när ångesten slår till tar jag inte fram kniven och pillerburkarna. Det verkar tolkas som inga sår=ingen ångest. Eller åtminstone att mitt liv är mycket lättare nu.

Till viss del stämmer det att jag mår bättre, de dagar när allt flyter kan det vara riktigt bra. Små-ångestdagar har jag ofta, är van och bryr mig inte mycket mer än att jag bryr mig om att jag är närsynt. Men när super-ångesten slår till är den lika jävlig som tidigare. Jag sitter igenom den. Jag lider lika mycket som någonsin. Rädslan hänger tung att jag ska nå den där punkten där mina armars kraft tar slut, tappar greppet om tankar och handlingar, självmordsdraken släpps lös. Så sent som i våras blev det en tung inläggning på en dryg månad. Sånt blir inte lättare med tiden.

Vill inte acceptera i hjärtat att jag lever med den psykiska motsvarigheten till kronisk smärta. Så jag blir djupt frustrerad om och om igen. På vissa sätt har jag blivit bättre, kommunicerar mer, samarbetar mer, men bra blir jag inte. Det behövs bara ett litet gupp i vägen så ligger jag där.

Det finns ingen rak linje mot horisonten, bara en krokig stig som lika ofta vindlar sig bakåt som framåt. Jag tror att jag blir lite visare med tiden, men också mer sårbar.

Nu är det bäst att betona att jag inte mår dåligt just ikväll, är lugn och i "normalläge" just nu. Mannen jobbade jour igår natt och har somnat på soffan. Kanske ska jag skumma någon dagstidning. Ringa mina barn. Kolla våra foton för att se vilka jag vill printa ut och sätta på väggen. Sånt där kvällspyssel som är underbart när man klarar av det. Den fördelen har jag åtminstone: jag har upplevt så mycket av motsatsen att jag uppskattar lugn och ro i liten skala.

SMHI

Och nu funkar stavjäveln inte längre, det börjar ju bli riktigt roligt! Ett tecken från ovan att jag inte ska stavgå? Jaja, det ordnar sig.

Ångestkoma igår kväll, är helt ok denna morgon.  Förstår mig inte på mitt mående på senare tid, vill ju gärna kunna hänga upp det på yttre faktorer så man har något att hantera, eller åtminstone förhålla sig till. Men inget speciellt har hänt eller förändrats. Det är kanske något jag bara får försöka stå ut med, som vädret.

Illusionist

Lugnare, tror jag är för trött nu för ångest. När jag väl hade masat mig iväg till Intersport funkade det plötsligt att ställa in stavlängden, jag måste ha använt fel teknik. Jaja. Kom åtminstone in på Ikea och köpte tidskriftshållare.

Känner mig trist och tråkig, misslyckad och alla de andra nedsättande tillmälena. Därför lade jag lite extra krut på att klä upp mig idag. Det ska åtminstone inte synas.

Lågpresterande

*gnällvarning*

Samma gamla visa bla bla bla. Liten informell familjeträff igår i ett par timmar. Mer och mer ångestkryp i kroppen, fysiskt, fastklibbande. Jag håller masken tills jag inte kan sitta stilla längre hemma i soffan efteråt. Mannen kramar mig tills jag kan somna, utmattad.

Vaknar efter 8 timmars oavbruten sömn, lika utmattad. Ingen lust att göra något, men måste aktivera mig så jag inte förfaller till att göra dumma saker som passar på att poppa upp i skallen. Åker kanske och byter den trasiga walkingstaven, det kommer att ta halva dagen. Något mer intellektuellt lär det inte bli med den här döhjärnan.

Har svårt att förlåta mig själv för att jag är så överkänslig. Hade jag varit sån hela livet så ok, då hade jag kanske tagit det som självklart, men så är det inte. Begriper inte hur jag ska hantera det på ett bra sätt.

Dricker kaffe och gäspar. Orkar inte gråta.

Jäst

Jag har redan skaffat någon sorts mönster: vaken 02.30 -> vad kan jag baka härnäst? Ska sitta en stund vid datorn först och se om jag blir trött igen. Bakning är åtminstone en last som uppskattas av omgivningen, till skillnad från annat.

Igår var en konstig dag. Glader på morgonen, plötsligt Trötter efter lunch och sov två timmar, vaknade som Butter i allra högsta grad, men det varade bara några timmar, sen var det Glader igen.

Idag är planen att bara vara Glader. :)

-------------------------------------------------------------

Det blev focaccia. Senaste omgången är redan uppäten.

Fortfarande mörkt ute, 05.30. Tidsmarkeringarna övertygar mig om att det verkligen är höst på gång. Den här sommaren har känts lång, men ändå som om den skulle fortsätta för evigt. Inget vara för evigt säger man väl, men det vet man å andra sidan inte säkert förrän evigheten har tagit slut...

Kundklubb

Min tidigare sjukgymnast skickade mig till en kollega för en second opinion. Hon lokaliserade mitt värkproblem till ländryggen mer än bäckenet, och jag har också enligt röntgen en förslitning där. Så nytt hopp om att få hjälp, även om det inte alls är så illa nu som för ett år sen då jag fick försiktigt rulla mig ut ur sängen. Lyckades få en ny tid till henne samma dag som jag har ett psykologsamtal och ett läkarsamtal. Självklart kunde jag ha bett om en annan dag, men något i mig var på spexhumör och tyckte det var ett kul experiment med en sån total översyn på en enda dag. Vi får väl se hur kul jag tycker det är då...

Mannen skulle till köpcentret för något verktygsrelaterat. Jag följde med, glad i hågen och på shoppinghumör. Varför vill man alltid handla saker i ett visst läge, jag blir verkligen överentusiastisk? Köpte inget jag ångrar (även om ena walkingstaven var defekt och måste bytas) men man undrar hur man funkar.

Känner mig rätt lugn idag, med lite uppåt-strössel på. 

Verklighetsuppfattning

Vår lokaltidning sorterar artiklarna om Fuglesangs rymdpromenad under "inrikes". I vissa lägen känner lokalpatriotism inga gränser...

Tvättbegär

Torsdag var en tristdag. Satt omväxlande och stirrade på datorskärmen och tv:n utan att egentligen ta in något. Inklusive middagsluren sov jag 11 timmar och var ändå trött igen på kvällen. Var hos Psyko H som tittade lite bekymrat på mig och försökte komma med uppmuntrande vinklingar om mina framsteg. Jag lämnade över alla mina piller till Mannen. Sånt som svider i ens mörklila själ. 

Men nu vaknade jag 2 och känner hur energin strömmar till, tack och lov. Musik, kaffe. Behövde ett projekt så jag reviderade utseendet på min humördagbok. Tittar klentroget på kurvorna, har det varit så svängigt? Skit samma för tillfället. Vet inte riktigt vad jag ska hitta på nu. Allt sånt som borde göras - städa, diska, tvätta - slamrar ju så förbannat, Mannen sover, det existerar grannar. Gå ut och gå lockar oerhört, men det kanske inte är så smart att ge sig ut på mörka gångstigar 3.30 på morgonen. Noterar ni hur förnuftigt jag resonerar? Har torrjäst hemma, kanske jag kan slänga ihop en deg. Måste göra något, något handfast, så jag inte drunknar i tankarna som slingrar som ålar.

Hur fan kan man ha ett sug efter att få sätta igång tvättmaskinen?

Icke-frälst

Sov i omgångar. Närmare 9 timmar om jag räknar. Ändå så trött. Påbörjade en disk imorse, får se om den blir slutförd.

Trött på tekniken också. Något är snett med Firefox efter en uppgradering, borde ominstallera. Suck, orkar inte. Blir vansinnig på Explorers slöhet. Var tvungen att använda den för att uppgradera bank-ID, vilket i sin tur krävde två omstarter av datorn, vilket av någon anledning irriterade mig mucho. Surfar nu med Opera som är snabb och gullig på något sätt, men alla sajter är inte optimerade för den, typ banken. Äh, det skulle säkert lösa sig om jag gjorde något istället för gnällde, men jag är icke-konstruktiv idag. Är lite rädd också för att om jag börjar meka och något går ännu mer fel så kommer jag inte orka fixa det.

Jag brukar inte vara särskilt bekymrad över att vara ensam, men idag önskar jag att Mannen var hemma, känner mig otrygg.

Det ringde på dörren. Jag öppnade i morgonrock och med håret åt alla håll.

- Hej, jag heter NN och kommer med boken Bibeln.
- Eh, det är inte rätt tillfälle...
- Då kommer vi tillbaka en annan dag.

Tittar på mig själv i spegeln. Lite frälsning kanske är precis vad man behöver.

Pathétique

Energin börjar transformeras till ångest. Blev så trött igår, även om dagen blev ok. Fast jag gått upp vid 4 denna natt-morgon så uteblir bubblorna i kroppen, istället infinner sig magkrampen. Skulle behöva sova mer men orkar inte gå och lägga mig.

Tur att jag inte har något jag måste göra idag, det skulle inte funka. Och tur att nätet finns, annars skulle jag vara ganska isolerad som bara ibland orkar vistas bland folk. Jag brukar aldrig chatta, så snabbt kan jag inte formulera mig, och facebook är alldeles för plottrigt. Men det långsammare flödet med mail och bloggar funkar ofta, att kunna skjuta på svarandet några timmar eller dagar, eller inte svara alls.

Tankarna på att skada mig blir bara mer och mer enträgna. Vet inte vad det står för. Tvivlar lite på att mitt immunförsvar är tillräckligt starkt för att stöta bort dem i längden. Har inte mitt favoritverktyg till hands så jag har börjat spåna på alternativ, det finns ju gott om vassa föremål omkring en, hjärnan noterar dem i en ständig ström. Ångesten stiger. Känner mig fångad och förkrossad av att inte få.

Försöker vända på det. Att jag är duktig som står emot. Att jag är lyckligt lottad som faktiskt har viktiga människor och händelser runt omkring mig som kan vara argument för att låta bli. Att känslan kommer att gå över. 

Men det blir liksom bara snack. The dark side of the force kan prata omkull mig igen, peka på svagheterna i de positiva tankarna, vrida upp ångesten ytterligare ett snäpp och skratta.

Trött.