Förökningsstopp

Trots att jag är lite rastlös idag också känner jag mig lugn innerst inne. Det är mer gammal hederlig uttråkning än ångest eller uppskruvad energi. Kanske känner jag en subtil effekt av litiumet. Någon sorts nöjdhet i botten som inte störs av det som händer på ytan. Inte avskärmad, för jag känner saker. Bara någon sorts tyngd som håller fötterna på jorden.

Igår löste sig uttråkningen i och med att C kom förbi. Hennes lista på elände i livet är betydligt längre än min just nu, så det var mest att sitta och lyssna. Känns inte som att man kan göra så mycket, men ibland är det ju en stor lättnad att bara få ösa ur sig, så jag hoppas att jag åtminstone kan vara till något litet stöd. Jag är iallafall otroligt tacksam att jag fattar själv att jag inte ska ha fler barn (om jag nu ens fortfarande kan bli gravid). Jag skulle inte för några pengar i världen vilja vara utan mina söner, men så risigt som jag har mått mellan varven de senaste åren så skulle ett barn bara kommit i kläm. Är glad att jag inte ens har ett husdjur.

Bio ikväll. Jag har nyss ätit skånsk äppelkaka som Mannen gjorde igår, mums!

Skoskav

Lite otålig. Halva dagen har gått och jag kan inte hitta på något att göra. Har laddat ner webbläsaren Opera och fixat lite med den, importerat bokmärken och sånt. Den känns rätt trevlig att använda. Men nu borde jag gå ut. Eller diska. Eller nåt. Tankarna bara hoppar hit och dit.

Jag hoppas det blir klart med arbetsträningen snart, jag behöver nog lite strukturerad aktivitet.

Funderingar runt terapin, det känns som en irriterande sten i skon. Jag kan inte alls reda ut vad som är irrationella känslomässiga reaktioner hos mig som jag behöver konfrontera och vad som är förnuftigt försvar av mina gränser. Det är störande när man inte kan känna efter och bara gå på det, för ibland är faktiskt det man känner helt uppåt väggarna, ibland måste man tänka och inte bara reagera. Och ibland är magkänslan en bra guide. Just nu har min magkänsla gått i strejk med dramatiska gester och djupa suckar, för hon känner sig missförstådd. Logiken påpekar vasst att vad kan man vänta sig av hysteriska fruntimmer. Jag vill dumpa dem båda två.

Närkontakt

Har varit på körträningen och sjungit O helga natt. Så höga toner finns inte, jag kommer att vara hes som en kråka i tre dar.

Inte ett ljud från AF ännu. Vad håller gubben på med, han skulle bara ringa ett samtal, det kan väl inte ta över en vecka? *surar*

Andra litiumprovet imorse. De måste undra på provtagningscentralen för Mannen och jag kommer oftast tillsammans, vem av oss som än ska ta prov. Kanske spekulerar de i vem som är personlig assistent till vem, hihi. Självklart är det onödigt att vi går båda två, men det finns någon sorts trygghet i det som jag tror vi båda uppskattar. Vi gör ofta såna småsaker i vardagen tillsammans, och jag tror det funkar som ett extra kitt som håller oss ihop. Inte för att jag känner mig tvingad in i närhet, vill jag ha egen tid kan jag alltid få det utan sura miner. Men jag är så bekväm med att ha honom inpå mig, det känns inte som att det inkräktar.

Eftersom jag blir påverkad av tv-reklam gick jag in på www.fonus.se och fyllde i Vita arkivet, önskemål om hur man vill ha sin begravning o.s.v. Självklart föll det en del tårar under processen men det känns bra att ha tagit någon sorts ansvar. Läste också på SvD:s Idagsida om hur folk kan tvista när någon dött, så jag lade till några förmanande ord om att jag vill att mina närstående ska hålla sams. Det känns nästan skönt att inte ha några större tillgångar som folk ska ärva. Fast en del lyckas ju ändå bråka om kökshandukar och sopptallrikar...

Kanske bäst att vara extra tydlig med att jag inte planerar att dö inom överskådlig framtid. Inte frivilligt iallafall...

Föräldraglädje

Hemma igen. Lite trött men det var enormt kul att träffa mina barn. Den yngsta och hans tjej hade redan gjort i ordning nya lägenheten jättemysigt. Vi gick på konsert och gjorde pizza och fikade och pratade massor. De är verkligen fina personer och jag är otroligt stolt över dem, eller kanske inte riktigt stolt för det antyder att man ser det som sin egen bedrift att de är som de är, och jag tror inte att jag ensam har skapat dem, det finns så mycket mer som påverkar en människas personlighet. Men jag är tacksam över att ha så trevliga människor i min familj. Mannens barn är också jättefina, så vi har haft tur.

Inte så mycket mer att säga. Är lite överlastad av intryck, det brukar ta ett par dagar att landa igen.

Efter

Gjorde faktiskt allt på listan utom AF, upptäckte 12.10 att de stängde 12.00. Får bli på måndag. Ska ha något kul att göra då också.

Har lite social baksmälla nu efter middagsbjudningen. Alltså den där överspända känslan i kroppen och övertrötta känslan i huvudet. Svårt att varva ner och gå och lägga sig. Stönar och stånkar över att behöva vara förnuftig istället för att sitta uppe till 3. Men jag ska upp 7 och sen ut och resa och vara uppe sent imorgon kväll, det blir inte bra alls om jag inte sover inatt.

Säger hon och förblir sittandes framför datorn.

Nä, godnatt nu!

Arkivarie

En ångestfästing greppade tag i mig igår när jag hämtade mina originalbetyg ur bankfacket (det är Mannen som har såna finesser, hade nog aldrig själv kommit på tanken att skaffa ett bankfack). En otroligt ynklig pappersskörd. Enradiga intyg typ "hon har jobbat här". Ett studieintyg med oavslutade kurser. Mannen försökte trösta med att jag faktiskt har överlevt en dödlig sjukdom också. Även om jag inte alltid tar till mig det så är jag tacksam för att han aldrig slutar tro på mig.

Ok, dags att försöka hitta något positivt... kan konstatera att trots alla "tunga" mediciner (kan någon definiera det begreppet för mig? Vilka är tunga och vilka är lätta?) så har jag fortfarande känslor, ingen zombiefiering.

Ska jaga på mig själv lite idag, inget tvång men en kraftig uppmaning att göra sånt som behövs. Gå till AF med de där förbannade betygen, köpa piller och öronproppar på Apoteket, diska, städa, tvätta. Kanske packa så jag har det klart tills imorgon. Middag ikväll hos J och D. Det är inget äkta dagsverke men när jag radar upp aktiviteterna kan jag få det att låta som ett.

Förklädnad

Så, första litiumprovet lämnat. Jag är lite nyfiken på vilken dos jag ska ha. Känner mig en aning som stammis redan på sjukhusets provtagningscentral eftersom jag ett antal gånger följt med Mannen när han tagit pk-prov (blodprov som tas när man äter blodförtunnande medicin). När sköterskan såg min rejält ärrade arm började hon tala om vädret med en aning febrilitet i rösten. Men nog förstår jag att det kan vara lite jobbigt även för vårdpersonal att se konkreta konsekvenser av någons galenskap. Jag ser väldigt normal ut på ytan, samma pagefrisyr och plastbågade glasögon som andra kvinnor i min ålder, kanske blir kontrasten ännu större och mer skrämmande. "Hur ska man veta vem som är ett psykfall om de ser ut som vem som helst?"

Skrivbordsunderlägg

Lite nöjdhet. Jag känner mig relativt stadig på fötterna trots det där mötet idag. Handläggare är inte min favoritsorts människor. Af-gubben var iallafall lite underhållande. Mitt i en mening började han en vag utläggning om hur många människors möda lagts ned på att tillverka hans (fula, slitna reklam-)skrivbordsunderlägg. Nåväl, han ska kontakta företaget jag hoppas få arbetsträna på, om deras erbjudande fortfarande gäller, och bestämma ett möte. Tjoho, jag får gå på fler möten. Och så ska papper skyfflas hit och dit. Jag vill bara sätta igång, men så enkelt är det förstås inte...

Innan dess gick jag upp till psyk i andra ändan av stan och hämtade blodprovsremisser. Och efter mötet gick jag först upp till centrum, sen tillbaka igen till trakten av Af för att snabbträffa Mannen som var med sin brukare på en träffpunkt för funktionshindrade. De spelade Wii och jag gav mig på att testa baseball, inte min grej precis men jag lyckades iaf träffa bollen fler gånger än Mannen. Kände mig lite trött i benen på vägen hem. Jag borde promenera mera.

Hörde av en gammal bekant, det var nog bortåt tre år senast. Hon verkar må mycket bättre och har kommit långt med sitt liv. Det gjorde mig varm om hjärtat.

Feg

Är lite nervös inför mötet imorgon, vet inte riktigt vad som väntar. Tycker inte om att träffa handläggare, jag blir så tillkämpat hurtig alternativt tyst och medgörlig, känner att jag inte har någon rätt att ställa krav eller förvänta mig något, allraminst hjälp. För egentligen borde jag ju bara rycka upp mig, skärpa mig, ta tag i saker, eller hur? Att erkänna mina svagheter blir att skriva under på mitt misslyckande. När det kommer till mig själv har jag svårt att se några förmildrande omständigheter. Jag kan förstå när man inom politiken ropar på hårdare tag som ett universalmedel mot allt ont, för det känns som om man gör något åt saken när man fördömer och bestraffar, även om resultatet bara blir improduktivt stillastående. Om jag hatar mig själv tillräckligt mycket så kanske jag transformeras av elden till någon som inte förtjänar att hatas, typ.

Fullt så bitter som jag låter är jag inte, så fort jag slutar tänka på det så mår jag bra. Mer uttråkad, behöver hitta på något.

Undkomma

Frost. Blå himmel. Rostgula ekar. Nästan grällt vackert.

Bara en vecka tills jag får åka och hälsa på mina barn, längtar. Den äldste har systemkamera, jag ska be om att få lite färska bilder på dem och deras tjejer (herregud, sambos är de nu).

Svårt att riktigt fatta nu att man varit beredd att slänga bort allt det, velat avlägsna sig själv från spelplanen av en tvångsmässig blandning av smärta och omsorg om andra. Avfart. Avgrund. Jag vill ha någon sorts försäkran från universums goda makter att jag är färdig med min tjänstgöring nu och aldrig behöver åka till självmordsfronten igen. Även fast jag vet att man inte får några garantier, att risken för återfall är hög. För mig är det ju inte några stökiga ungdomsår som man kommer över. Smärtan har följt mig och fördjupats med åren. Vill ändå hoppas att min nya nivå av självbevarelsedrift ska hålla. Att jag inte pressar mig för hårt att ta på mig andras bördor, att jag är mer medveten om saker jag behöver sköta för att ge mig förutsättningar att må bra, att jag nästan har accepterat medicinerna. Som ett mantra upprepar jag "jag ska tillhöra de 80-90 procent som överlever".

Dagens blomma: rödgul germini.