Det känns lite fascinerande att jag inte är tröttare, trots en veckas minimal sömn. Har någon sorts energi i kroppen, men i övrigt är jag inte uppspeedad. Bara vaken.
Lite framtidsleda. Jag är redan trött på arbetsträningsjobbet, men vet inte vad jag ska bli när jag blir stor (utom förhoppningsvis några kg mindre). Ibland undrar jag om det är någon sorts balansräkning, att jag betalar för mitt lyckade kärleksliv med total katastrof karriärmässigt. Äh, jag vet väl att det inte funkar så, vill bara ha en förklaring...
Just nu vill jag inte vara ensam, men det är något fel tid på dygnet att vara sällskapssjuk.
lördag 7 mars 2009
fredag 6 mars 2009
Väntetid
Mina blommor: tulpan, ranunkel, hyacint, vaxblomma.
Jag kan tycka att det är lite störande att gå och vänta på ett kanske-samtal. Lite löjligt egentligen för jag brukar ju ändå ha mobilen med överallt, vad är skillnaden? Men ändå. Dr B ska eventuellt ringa. Han har varit sjuk några dagar och sekreteraren trodde att han skulle vara tillbaka idag. Kanske, kanske inte, och om, när som helst på dagen. Störande, som sagt, även om jag inte har ett dugg av vikt som jag ska göra idag.
Det känns inte lika vårlikt, iskall vind idag. Men det är förstås bara mars. Det kommer.
Jag kan tycka att det är lite störande att gå och vänta på ett kanske-samtal. Lite löjligt egentligen för jag brukar ju ändå ha mobilen med överallt, vad är skillnaden? Men ändå. Dr B ska eventuellt ringa. Han har varit sjuk några dagar och sekreteraren trodde att han skulle vara tillbaka idag. Kanske, kanske inte, och om, när som helst på dagen. Störande, som sagt, även om jag inte har ett dugg av vikt som jag ska göra idag.
Det känns inte lika vårlikt, iskall vind idag. Men det är förstås bara mars. Det kommer.
Nattskiftet
Borde tagit en Propavan igår. Blev ett par glas Geisweiler istället, som på något märkligt sätt smakar bättre. Sömnen blev därefter, en timme, sen bara halvslummer. Man får skylla sig själv. Jag har inte varit så trött på dagarna ändå faktiskt. Hoppas ändå det blir som förra gången med dessa piller och sovandet rättar till sig så småningom.
Något som hemskt gärna får förbli är hur en viss annan sovrumsaktivitet har påverkats. "Abilify gör det goda godare" ;)
Jag har en gullig ny vårbukett på bordet, Mannen tyckte jag behövde en. Ska dokumentera den fotoledes när det ljusnar ute.
Hade en bra konversation med min yngsta igår, om hur han har haft det när hans farsa spårade ur mer och mer, samtidigt som jag mådde som sämst och for in och ut på psyk som en skottspole. Jag har väldigt dåligt samvete över att jag inte gjorde mer, inte riktigt fattade hur jobbigt han hade det, även om jag inte vet riktigt hur jag skulle ha ordnat det. Vi bodde rätt långt från varandra. Kan fortfarande oroa mig för honom för vi har ganska lika temperament och han har haft en depression, jag hoppas att han inte går och bär på min jävla sjukdom också, fast så illa verkar det väl inte hittills. Han sa iallafall, och det har min äldsta också sagt, att han ändå alltid upplevt ett stöd från mig, och det är jag otroligt tacksam för, att något av min kärlek trots allt gått fram.
Något som hemskt gärna får förbli är hur en viss annan sovrumsaktivitet har påverkats. "Abilify gör det goda godare" ;)
Jag har en gullig ny vårbukett på bordet, Mannen tyckte jag behövde en. Ska dokumentera den fotoledes när det ljusnar ute.
Hade en bra konversation med min yngsta igår, om hur han har haft det när hans farsa spårade ur mer och mer, samtidigt som jag mådde som sämst och for in och ut på psyk som en skottspole. Jag har väldigt dåligt samvete över att jag inte gjorde mer, inte riktigt fattade hur jobbigt han hade det, även om jag inte vet riktigt hur jag skulle ha ordnat det. Vi bodde rätt långt från varandra. Kan fortfarande oroa mig för honom för vi har ganska lika temperament och han har haft en depression, jag hoppas att han inte går och bär på min jävla sjukdom också, fast så illa verkar det väl inte hittills. Han sa iallafall, och det har min äldsta också sagt, att han ändå alltid upplevt ett stöd från mig, och det är jag otroligt tacksam för, att något av min kärlek trots allt gått fram.
torsdag 5 mars 2009
Skyddsnät
Jag måste bara säga det en gång till, ni får stå ut med tjatet, det är otroligt skönt att ha sin hjärna tillbaka. Jag bearbetar det fortfarande, det var en så enormt obehaglig upplevelse, även om jag varit med om många jobbiga upplevelser förr, det går inte riktigt att gradera. Men det känns som om någon kastade till mig en livboj i sista stund.
onsdag 4 mars 2009
Empatiövning
Jag darrar fortfarande av chocken - nyss ringde jag FK och blev kopplad till en handläggare direkt, inte en sekund i kö!! Kommer jorden att gå under nu?
Behövde ringa och få hjälp att tolka en blankett. Det syntes faktiskt att de försökt göra blanketten enkel, rensa bort onödig information. Tyvärr hade de även rensat bort nödvändig information som anvisningar på hur man skulle fylla i blanketten. *suck*
Sömnen är rätt skruvad, vaknar hela tiden. Ändå är jag inte så trött. Har varit på gymmet, och promenerat en del fram och tillbaka. Det är tidig vårkänsla. Inte så jättevarmt idag, och väldigt blåsigt, men torrt, ljust. Allt känns bättre när man tagit sig igenom februari.
Att komma med historien om min okända syster till min psykodynamiska psykolog var givetvis som att kasta ett ben till hunden, men jo, vi hade ett ok samtal ändå. Det har givit mig en ny synvinkel på min mamma. Jag har ofta känt mig lite undanstött av henne, distans, inget intresse för sånt i mitt liv som inte är perfekt, och det är inte ren inbillning från min sida, Mannen har också märkt det. Men tänk er själva - bli med barn vid 19 i en konservativ miljö där man absolut inte får vara ogift mamma, och tvingas lämna bort barnet på bb. Och sen är jag helt säker på att på den tiden var det ingen som uppmuntrade henne att sörja och prata om vad som hänt, utan det var locket på, man skulle låtsas som ingenting. Sånt måste ju bara lämna spår. Kanske en försiktighet att fästa sig ordentligt vid de barn hon fick sedan, bara utifall hon skulle förlora oss också på något sätt. Har man varit med om stark smärta försvarar man ju sig.
Jag har mer medkänsla med henne nu, och rent själviskt gör ju det mitt liv lättare.
Behövde ringa och få hjälp att tolka en blankett. Det syntes faktiskt att de försökt göra blanketten enkel, rensa bort onödig information. Tyvärr hade de även rensat bort nödvändig information som anvisningar på hur man skulle fylla i blanketten. *suck*
Sömnen är rätt skruvad, vaknar hela tiden. Ändå är jag inte så trött. Har varit på gymmet, och promenerat en del fram och tillbaka. Det är tidig vårkänsla. Inte så jättevarmt idag, och väldigt blåsigt, men torrt, ljust. Allt känns bättre när man tagit sig igenom februari.
Att komma med historien om min okända syster till min psykodynamiska psykolog var givetvis som att kasta ett ben till hunden, men jo, vi hade ett ok samtal ändå. Det har givit mig en ny synvinkel på min mamma. Jag har ofta känt mig lite undanstött av henne, distans, inget intresse för sånt i mitt liv som inte är perfekt, och det är inte ren inbillning från min sida, Mannen har också märkt det. Men tänk er själva - bli med barn vid 19 i en konservativ miljö där man absolut inte får vara ogift mamma, och tvingas lämna bort barnet på bb. Och sen är jag helt säker på att på den tiden var det ingen som uppmuntrade henne att sörja och prata om vad som hänt, utan det var locket på, man skulle låtsas som ingenting. Sånt måste ju bara lämna spår. Kanske en försiktighet att fästa sig ordentligt vid de barn hon fick sedan, bara utifall hon skulle förlora oss också på något sätt. Har man varit med om stark smärta försvarar man ju sig.
Jag har mer medkänsla med henne nu, och rent själviskt gör ju det mitt liv lättare.
tisdag 3 mars 2009
Halvlugn
Har stått två förmiddagar på "jobbet" och klippt tygprover. Monotont, ändå skönt på något sätt. Min skalle behöver inte så mycket underhållning just nu. Det räcker och blir över med senaste tidens tomtedansande på loftet. Och jag skulle ändå orka med mycket igår. Gymmet, psykologen, bio till och med (Män som hatar kvinnor, namedropping: jag har träffat Stieg Larsson). Det är verkligen ett stort dagsverke för mig allt detta, tur att jag känner någon sorts energi i kroppen av Abilifyn. Inte akatisi, det har jag haft förut och det suger, nu kan jag sitta still, sockerdrickan är halvt avslagen och mer diskret.
Men idag är det ytterst stillsamt, med det mest spännande inslaget en kort sväng till Ica Maxi.
Tänkte att jag hade något att säga men det hade jag inte.
Men idag är det ytterst stillsamt, med det mest spännande inslaget en kort sväng till Ica Maxi.
Tänkte att jag hade något att säga men det hade jag inte.
Hybris
Och vad var det för fel på ordet "soprum"? Hade det åtminstone inte varit mer adekvat att kalla den "Råttan"? Vem fick i uppdrag att döpa Region Skånes soprum, och varför, och hur många extra läkarbesök hade man kunnat få för den summan?
(hittat i korridoren utanför psykavdelningen)
(hittat i korridoren utanför psykavdelningen)
söndag 1 mars 2009
Avbokat
Dagens duktig: jag har inaktiverat mitt facebook-konto. Använder ju aldrig skiten, får bara en massa vänförfrågningar som jag ignorerar och därmed säkert framstår som snorkig.
För egentligen vill jag inte alls samla alla jag känner och känt på ett och samma ställe. Jag har levt för många olika liv.
För egentligen vill jag inte alls samla alla jag känner och känt på ett och samma ställe. Jag har levt för många olika liv.
Runsten
Och så börjar vi bocka av på den nya biverkningslistan. Sömnstörningar är klar etta. Vaknar ett flertal gånger på natten (och inte bara för att kissa litiumvatten). Somnar om några gånger, men till slut har jag tillåtit mig själv att gå upp framåt 3. Då sitter jag vid datorn och dricker presskaffe och trivs förträffligt. Det triggar visst igång mitt sömnbristsmissbruk. Jag får nog allvarligt överväga att ta Propavan åtminstone ett par gånger i veckan och däcka lite. Inte en suck att jag släpper mitt Abilify nu.
Är inte över den senaste episoden? mikropsykosen? skräckmonsterdemonupplevelsen? Det är inte första gången något sånt inträffar, men det har varit i samband med att jag varit akut förtvivlad och invirad i ångest. Då har allt knådats ihop till en enda deg, allt var redan förvirrat och utan orientering, lite mer förvirring gjorde inte så mycket från eller till. Jag minns det inte särskilt detaljerat.
Den här gången var jag så klar, medveten, upplevde hur verkligheten splittades i två, det jag visste var sant och det jag visste var sant och de var varandras motsatser. Jag gick upp på morgonen, duschade, klädde på mig, gick till jobbet de flesta dagarna, fikade med en kompis, lagade middag, kollade mail, slappade framför gamla sitcoms. Jag vaknade med ett ryck och kände att det kanske stod någon bakom sovrumsdörren, såg repeterande bilder i mitt huvud av avhuggna armar och ben, argumenterade frenetiskt mot tankarna som krävde att jag tog fram kniven som offer, funderade och funderade på hur jag skulle lura bort den mörka anden som svävade ovanför mitt huvud och satte ner tentakler i nacken för att styra mig, försökte tvätta bort blod från mina händer men sen fanns det inte där. Jag visste att jag tänkte helt tokiga saker och behövde hjälp. Jag visste gradvis mer och mer att skräckvärlden var sann men att jag måste låtsas inför omvärlden att det bara var inbillning. Jag visste varken ut eller in. Men hela tiden var jag medveten om vikten av att verka samlad. Herregud, man är väl inget jävla psykfall.
Jag har en oändlig tur som har Mannen, som alltid alltid bryr sig. Hade jag varit ensam hade jag alldeles säkert snurrat in mig ännu mer. Han kan få ur mig sånt jag är rädd för att säga, han dömer mig aldrig. När jag tror att jag är ensam finns han där ändå på något hörn. Och jag är också väldigt tacksam över att ha en fast läkarkontakt som jag har förtroende för, aldrig i helvete att jag hade satt mig på psykakuten.
Behövde bara skriva ner detta, vill inte glömma.
Är inte över den senaste episoden? mikropsykosen? skräckmonsterdemonupplevelsen? Det är inte första gången något sånt inträffar, men det har varit i samband med att jag varit akut förtvivlad och invirad i ångest. Då har allt knådats ihop till en enda deg, allt var redan förvirrat och utan orientering, lite mer förvirring gjorde inte så mycket från eller till. Jag minns det inte särskilt detaljerat.
Den här gången var jag så klar, medveten, upplevde hur verkligheten splittades i två, det jag visste var sant och det jag visste var sant och de var varandras motsatser. Jag gick upp på morgonen, duschade, klädde på mig, gick till jobbet de flesta dagarna, fikade med en kompis, lagade middag, kollade mail, slappade framför gamla sitcoms. Jag vaknade med ett ryck och kände att det kanske stod någon bakom sovrumsdörren, såg repeterande bilder i mitt huvud av avhuggna armar och ben, argumenterade frenetiskt mot tankarna som krävde att jag tog fram kniven som offer, funderade och funderade på hur jag skulle lura bort den mörka anden som svävade ovanför mitt huvud och satte ner tentakler i nacken för att styra mig, försökte tvätta bort blod från mina händer men sen fanns det inte där. Jag visste att jag tänkte helt tokiga saker och behövde hjälp. Jag visste gradvis mer och mer att skräckvärlden var sann men att jag måste låtsas inför omvärlden att det bara var inbillning. Jag visste varken ut eller in. Men hela tiden var jag medveten om vikten av att verka samlad. Herregud, man är väl inget jävla psykfall.
Jag har en oändlig tur som har Mannen, som alltid alltid bryr sig. Hade jag varit ensam hade jag alldeles säkert snurrat in mig ännu mer. Han kan få ur mig sånt jag är rädd för att säga, han dömer mig aldrig. När jag tror att jag är ensam finns han där ändå på något hörn. Och jag är också väldigt tacksam över att ha en fast läkarkontakt som jag har förtroende för, aldrig i helvete att jag hade satt mig på psykakuten.
Behövde bara skriva ner detta, vill inte glömma.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)