måndag 16 februari 2009
Sammanfalla
Idag var det bara jag och en tjej till på jobbet. Vi snackade en del på fikarasten. Det visade sig att vi har samma psykläkare. Hur liten kan världen vara egentligen?
söndag 15 februari 2009
Smulor
Redan i början av 2005 klagade jag på att jag fått så svårt att läsa böcker. Hittar fler tillfällen då jag slutat på egen hand med medicinerna och sedan alltid överdoserat (en läskig gång blev det hjärtintensiven) eller skurit mig mycket. Kanske nyttigt att se det så här i svart på vitt, tanken finns ju alltid i bakhuvudet att jag ska minsann inte behöva några piller.
Och bloggarna från uppåtdagarna inleds allt som oftast med "Vaknade tidigt jättepigg, tog en liten sväng till köpcentret" *asg*
Och bloggarna från uppåtdagarna inleds allt som oftast med "Vaknade tidigt jättepigg, tog en liten sväng till köpcentret" *asg*
lördag 14 februari 2009
Reliker
Behövde skriva något privat och hamnade i min stängda blogg som jag inte skrivit i på väldigt länge. Blev sittandes läsandes gamla inlägg. Lustigt hur man i efterhand kan se mönster... Så här lät det vid ett tillfälle 2006, då jag på eget bevåg hade slutat med alla mediciner:
En vecka senare överdoserade jag rejält, hamnade på psyk i drygt en månad och fick ECT. Häpp!
[Först en långrandig beskrivning av en shoppingrunda dagen innan som slutade med 39 kr kvar på kortet]
Vaknade vid sex. Var på urbra humör. Gick till Coop för att handla, och glömde smör och kanel, plus att jag inte hittade något bra kort, så jag gick ut igen. Bestämde mig för att gå till blomsterhandeln också och skaffa lite blommor. Blev en urfin höstbukett med en solros, gerbera, gulorangea rosor och mörkröda blad, jag är verkligen glad över att jag tog mig för att köpa den, det var värt att bli blöt i regnet på hemvägen. Vill ha fint på bordet imorgon. Nu har jag ju borddukar också! :)
Bakade chokladrutor och äppelmuffins, kände mig väldigt huslig. Och sjöng glatt med i diverse depressiva låtar. Saknade bara sällskap väldigt mycket. Messade Mannen på jobbet. Skrev pm till C. Försökte ringa A men inget svar.
Ska hänga tvätt och se på tv. Hoppas jag får vara så här uppåt imorgon också när det kommer folk. :)
En vecka senare överdoserade jag rejält, hamnade på psyk i drygt en månad och fick ECT. Häpp!
Väntsignal
Idag väntar jag mest. Väntar på att det ska bli måndag så jag får ta itu med terapin igen, nu känns det som en utmaning. Mitt inre kämpar med näbbar och klor mot att undersöka mina grundvalar, vem vet vad man hittar om man ifrågasätter sina invanda tankar och känslor. Jag är inte alls säker på att det här får mig att må bättre, men jag tror att det gör mig till en rikare människa, och det är minst lika viktigt.
Så väntar jag på att ta min sista tablett Risperdal på tisdag kväll.
Sen väntar jag på den 19:e, förstås, bidragsberoende som jag är.
Väntar på att få gå till sjukgymnasten på fredag. Jag gör min övning men än har inget hänt. Jaja. Han är sådär lågmält trevlig iallafall så det skadar väl inte att gå dit. Har en del frågor.
Och tadaaa: möte med FK och AF den 24:e. Den typen av aktiviteter väntar jag på med ett rätt stor mått fasa. Det känns som alldeles nyss jag började arbetsträningen, det enda som har hänt är väl att jag fått gå ner i tid på arbetspassen. Jag har definitivt inte haft någon uppenbarelse om min framtid.
Högst orealistiskt så väntar jag på att gå ner till min normala vikt. Bara det lilla att jag nu gått ner 1,5 kg på 3 veckor istället för att gå upp motsvarande mängd som trenden tidigare har varit, det styr tankarna in på såna banor. Men det är inte nyttigt rent psykiskt för mig att fixera mig för mycket vid något, vad det vara må, och definitivt inte kroppsrelaterat. Så jag fortsätter att äta och försöker intala mig själv att huvudsaken är att jag försöker förhindra ytterligare ökning. Jag äter trots allt litium som är en "tjock-medicin", jag kan inte få allt.
Väntar på tid hos dr B i april. Vi sågs senast i höstas så det är dags för en avstämning. Jag är lite stolt över att vi inte träffats sen dess, för det betyder att jag inte varit inlagd.
Något trevligt väntar jag också på: vår 1-åriga bröllopsdag i april. Ibland får man en riktig snilleblixt och att fria till Mannen var en sån. Inte att vi inte var seriösa innan, och kanske är det en dammig gammal tradition, men på något sätt satte det ord på hur mycket vi är beredda att finnas där för varandra, och glädjen i att få vara tillsammans. Varje gång - varje gång - han öppnar dörren blir jag lite varm om hjärtat. Det tog sådär 20 år av letande att hitta rätt, men det var värt att vänta på.
Så väntar jag på att ta min sista tablett Risperdal på tisdag kväll.
Sen väntar jag på den 19:e, förstås, bidragsberoende som jag är.
Väntar på att få gå till sjukgymnasten på fredag. Jag gör min övning men än har inget hänt. Jaja. Han är sådär lågmält trevlig iallafall så det skadar väl inte att gå dit. Har en del frågor.
Och tadaaa: möte med FK och AF den 24:e. Den typen av aktiviteter väntar jag på med ett rätt stor mått fasa. Det känns som alldeles nyss jag började arbetsträningen, det enda som har hänt är väl att jag fått gå ner i tid på arbetspassen. Jag har definitivt inte haft någon uppenbarelse om min framtid.
Högst orealistiskt så väntar jag på att gå ner till min normala vikt. Bara det lilla att jag nu gått ner 1,5 kg på 3 veckor istället för att gå upp motsvarande mängd som trenden tidigare har varit, det styr tankarna in på såna banor. Men det är inte nyttigt rent psykiskt för mig att fixera mig för mycket vid något, vad det vara må, och definitivt inte kroppsrelaterat. Så jag fortsätter att äta och försöker intala mig själv att huvudsaken är att jag försöker förhindra ytterligare ökning. Jag äter trots allt litium som är en "tjock-medicin", jag kan inte få allt.
Väntar på tid hos dr B i april. Vi sågs senast i höstas så det är dags för en avstämning. Jag är lite stolt över att vi inte träffats sen dess, för det betyder att jag inte varit inlagd.
Något trevligt väntar jag också på: vår 1-åriga bröllopsdag i april. Ibland får man en riktig snilleblixt och att fria till Mannen var en sån. Inte att vi inte var seriösa innan, och kanske är det en dammig gammal tradition, men på något sätt satte det ord på hur mycket vi är beredda att finnas där för varandra, och glädjen i att få vara tillsammans. Varje gång - varje gång - han öppnar dörren blir jag lite varm om hjärtat. Det tog sådär 20 år av letande att hitta rätt, men det var värt att vänta på.
onsdag 11 februari 2009
Avklädd
Jag gjorde det igår, gick till badhuset. Här, i min egen stad. Där Mannen t.o.m. är bekant med en av personalen. Hela kitet gjorde jag, simmade, bubblade, bastade. Lite hukade jag bakom handduken men mestadels kändes det uthärdligt. Jag vill så gärna kunna bada, jag har sörjt det under åren då jag skadat mig. Så dels är det något rent faktiskt, att få bada, dels det symboliska i att inte låta något svart i min bakgrund hindra mig idag.
Nu har jag lagt om schemat i arbetsträningen. Det funkade inte så lysande med 3,5-timmarspass, jag blev så slut i huvudet efter ett tag. Så nu blir det 2 timmar varje dag istället. Det känns lite surt. Ska försöka gå fram och tillbaka varje dag, det blir 1 tim 10 min promenad totalt, inte särskilt imponerande men är man otränad så gör det skillnad. Börjar känna mig mer motiverad att röra på mig igen, nu när jag minskat Risperdalen och vågen slutat öka. Tänker fråga min nya bekantskap sjukgymnasten om vad han rekommenderar för aktiviteter. Var där för några dagar sen och blev bänd, vriden och tryckt på. Domen blev besvär från bäckenleden, en sån där kroppsdel man inte tänker på att man har. Jag gör övningen jag fick och hoppas på det bästa, även om jag redan till stor del vant mig vid att ha ont.
Känns som jag bara babblar på idag. Blev lite överrumplad på jobbet när en dam i övre medelåldern som sköter bokföringen började prata om att hennes svägerska är manodepressiv. Det föll sig naturligt att säga att det är jag också, och så pratade vi lite om det, om hur det kan vara och mediciner och sånt. Hon verkade uppriktigt intresserad och icke-fördömande, så det känns inte fel, men ändå lite exponerat, är osäker på om jag pratar för mycket ibland. Nu är jag så van att umgås med likasinnade på nätet, van att kunna vara ärlig, att min förmåga att anlägga en välputsad social yta ibland känns lite ringrostig.
Nu har jag lagt om schemat i arbetsträningen. Det funkade inte så lysande med 3,5-timmarspass, jag blev så slut i huvudet efter ett tag. Så nu blir det 2 timmar varje dag istället. Det känns lite surt. Ska försöka gå fram och tillbaka varje dag, det blir 1 tim 10 min promenad totalt, inte särskilt imponerande men är man otränad så gör det skillnad. Börjar känna mig mer motiverad att röra på mig igen, nu när jag minskat Risperdalen och vågen slutat öka. Tänker fråga min nya bekantskap sjukgymnasten om vad han rekommenderar för aktiviteter. Var där för några dagar sen och blev bänd, vriden och tryckt på. Domen blev besvär från bäckenleden, en sån där kroppsdel man inte tänker på att man har. Jag gör övningen jag fick och hoppas på det bästa, även om jag redan till stor del vant mig vid att ha ont.
Känns som jag bara babblar på idag. Blev lite överrumplad på jobbet när en dam i övre medelåldern som sköter bokföringen började prata om att hennes svägerska är manodepressiv. Det föll sig naturligt att säga att det är jag också, och så pratade vi lite om det, om hur det kan vara och mediciner och sånt. Hon verkade uppriktigt intresserad och icke-fördömande, så det känns inte fel, men ändå lite exponerat, är osäker på om jag pratar för mycket ibland. Nu är jag så van att umgås med likasinnade på nätet, van att kunna vara ärlig, att min förmåga att anlägga en välputsad social yta ibland känns lite ringrostig.
tisdag 10 februari 2009
Stålbad
Ingenstans är jag så känslomässigt inbunden som på terapin. Ju mer laddat något är, ju mer stenansikte blir jag. Måste. Det känns som jordens undergång om jag skulle bryta ihop. Tror jag har gråtit, inget vattenfall utan mer någon enstaka tår i ögonvrån, ca 3 ggr under en massa åratal. (I vissa andra sammanhang har jag gråtit störtfloder i en halvtimme.) Psyko H har lärt sig läsa av mig ändå, på vibbarna eller kroppsspråk eller vad det nu kan vara. Är jag känslolös? Ingen har någonsin kallat mig det. Men när någon ansikte mot ansikte ställer anspråk på mitt innersta slår kontrollbehovet till. Kanske just för att jag är rätt emotionell.
Det blev så tydligt igår. Först pratade vi om det här med att jag inte kom förra veckan, Stockholm och det. Berättade att jag höll på att sluta med Risperdalen och pratade om mediciner, kom in på min tid som psykpatient och inlagd och hur jag börjar kunna ta i det nu, inte undviker alla påminnelser. Jag sa att jag förstår varför folk skriver en bok, Psyko H undrade om jag tänker göra det och tyckte det var en bra idé, så jag fick bestämt dementera alla sådana planer. Han drog en skitkul anekdot från sin tidiga karriär som psykolog och citerade ett par Stenmark. Lätt, flytande konversation och närvaro.
Plötsligt kom tankarna in på något väldigt känsligt. Ju mer jag pratade, ju mer kände jag rummet tryckas ihop, luften försvinna. Psyko H sade kloka och insiktsfulla saker som jag inte ville höra. Till slut satt jag tyst och stirrade in i väggen. Tänkte när jag gick (eller typ stormade ut) att jag aldrig någonsin ska sätta min fot där igen.
Idag har jag väl kommit över det, fast känner mig som en drama queen. Att alla reaktioner, även de som yttrar sig i att jag drar mig tillbaka, är totalt överdrivna och oberättigade. Att jag alltid gör en höna av en fjäder. Att mina känslor är löjliga och inte får tillmätas någon betydelse. Att jag måste försvara försvara försvara mig.
Men bit för bit ska jag väl ta mig igenom det. Någonstans tror jag att jag fixar det, det är därför jag inte ger upp.
Håller på och bearbetar Mannen att vi ska sticka till badhuset idag. Det är min nyfunna kamp mot rädslan jag har för att visa ärren. Jag har alltid varit extremt noggrann att dölja allt, men för min självkänslas skull börjar jag släppa på det, experimenterar med mina egna gränser. I Stockholm besökte jag hotellets relaxavdelning trots att det fanns andra människor där, och återupptäckte min kärlek till vatten. Det ska bli skönt att kunna bada när man vill. Tillåta sig själv att finnas.
Det blev så tydligt igår. Först pratade vi om det här med att jag inte kom förra veckan, Stockholm och det. Berättade att jag höll på att sluta med Risperdalen och pratade om mediciner, kom in på min tid som psykpatient och inlagd och hur jag börjar kunna ta i det nu, inte undviker alla påminnelser. Jag sa att jag förstår varför folk skriver en bok, Psyko H undrade om jag tänker göra det och tyckte det var en bra idé, så jag fick bestämt dementera alla sådana planer. Han drog en skitkul anekdot från sin tidiga karriär som psykolog och citerade ett par Stenmark. Lätt, flytande konversation och närvaro.
Plötsligt kom tankarna in på något väldigt känsligt. Ju mer jag pratade, ju mer kände jag rummet tryckas ihop, luften försvinna. Psyko H sade kloka och insiktsfulla saker som jag inte ville höra. Till slut satt jag tyst och stirrade in i väggen. Tänkte när jag gick (eller typ stormade ut) att jag aldrig någonsin ska sätta min fot där igen.
Idag har jag väl kommit över det, fast känner mig som en drama queen. Att alla reaktioner, även de som yttrar sig i att jag drar mig tillbaka, är totalt överdrivna och oberättigade. Att jag alltid gör en höna av en fjäder. Att mina känslor är löjliga och inte får tillmätas någon betydelse. Att jag måste försvara försvara försvara mig.
Men bit för bit ska jag väl ta mig igenom det. Någonstans tror jag att jag fixar det, det är därför jag inte ger upp.
Håller på och bearbetar Mannen att vi ska sticka till badhuset idag. Det är min nyfunna kamp mot rädslan jag har för att visa ärren. Jag har alltid varit extremt noggrann att dölja allt, men för min självkänslas skull börjar jag släppa på det, experimenterar med mina egna gränser. I Stockholm besökte jag hotellets relaxavdelning trots att det fanns andra människor där, och återupptäckte min kärlek till vatten. Det ska bli skönt att kunna bada när man vill. Tillåta sig själv att finnas.
söndag 8 februari 2009
Kvarlevor
Mannen sa igår att han är jätteglad att jag inte slutade ta medicinerna, de mediciner som hjälpt så mycket det senaste året, bara för att jag gick upp i vikt. Förstår ni att jag älskar honom?
Det rinner tankar genom huvudet när jag sitter så här ensam tidigt på morgonen (inte för tidigt, har sovit mina 8). Av förklarlig anledning är det mycket psykminnen idag. Vet inte vad jag skulle göra om jag inte kunde skriva om det. Till en viss del kan jag prata med Mannen, han är öppen men har ju aldrig varit på min sida av staketet. Kan omnämnas med ett par kompisar, men de har det längre bakom sig, har ingen kontakt med psyk idag, och det är nog olika hur mycket bakåtskådande man vill ägna sig åt.
Jag känner mig avklädd och ensam, avpersonifierad, utan mina minnen. Lite lustigt sagt kanske av någon som har och har haft rejäla minnesluckor, klippt bort delar av livet. En på flera ställen uppdämd flod, och ibland har någon hög med bråte lossnat och vattnet störtat ut och nästan krossat mig, men till slut har jag ändå fått tillgång till en större del av mig själv. Mitt navelskådande har inte gjort mig lycklig, men mer definierad. Jag är. Eftersom jag inte är mitt uppe i en extrem humörepisod just nu ser jag det inte andligt, inte som att det finns en gudagiven essens, utan som att varje människa är en intrikat, unik mosaik av inre och yttre omständigheter. (Fast ärligt talat, den bild jag får i min skalle är farligt lik den vision av universums alla nivåer jag hade en gång när jag var rätt utflippad, så lite metafysisk kanske jag är ändå.)
Får se om jag kan ta upp det i terapin på måndag. Jag har gått där i ett antal år. Då och då säger jag att jag kan väl inte sitta här i all evighet och älta min barndom. Då säger Psyko H "men du har knappt sagt något om din barndom". Sant. Fast det blir kanske inget ältande alls på måndag, känner mig lite generad. Jag sa för tre veckor sen att jag inte skulle komma i måndags, att jag skulle vara i Stockholm. Men han måste ha missat att skriva upp det, han ringde på måndagen och undrade var jag var, jag stod i trafikbullret vid Sergels Torg och uppfattade inte signalen så jag fick höra det på svararen senare. Normalt brukar jag inte missa möten utan att lämna återbud, jag var inte riktigt beredd på att han skulle ringa, vi pratar aldrig på telefon. På något sätt känns det pinsamt trots att jag egentligen inte gjort fel. Dessutom strulade jag till en telefontid med Dr B dagen efter, när vi hade sagt "vi hörs om två veckor" tänkte jag inte på att det var en resdag för mig, när han ringde kunde jag inte svara för jag var fullt upptagen med att springa efter Arlanda Express. När vi pratade dagen efter och jag bad om ursäkt sa han "sånt händer, ibland är det jag som glömmer att ringa så det jämnar ut sig", fast han har aldrig glömt att ringa mig så det var väl bara gulligt sagt.
Jag gillar mina vårdkontakter men de är onekligen lite av Auktoriteter för mig och skrämmer mig. Mest är det att jag känner mig förpliktigad att vara så jävla tacksam. Många får ingen terapi överhuvudtaget, och en fast läkarkontakt som går att prata med som en normal människa är inte någon självklarhet, så jag är liksom rädd för att göra något fel och bli av med dem. Känslan av att ansvaret ligger på mig. Kanske får ta upp det i terapin, hahaha.
Det rinner tankar genom huvudet när jag sitter så här ensam tidigt på morgonen (inte för tidigt, har sovit mina 8). Av förklarlig anledning är det mycket psykminnen idag. Vet inte vad jag skulle göra om jag inte kunde skriva om det. Till en viss del kan jag prata med Mannen, han är öppen men har ju aldrig varit på min sida av staketet. Kan omnämnas med ett par kompisar, men de har det längre bakom sig, har ingen kontakt med psyk idag, och det är nog olika hur mycket bakåtskådande man vill ägna sig åt.
Jag känner mig avklädd och ensam, avpersonifierad, utan mina minnen. Lite lustigt sagt kanske av någon som har och har haft rejäla minnesluckor, klippt bort delar av livet. En på flera ställen uppdämd flod, och ibland har någon hög med bråte lossnat och vattnet störtat ut och nästan krossat mig, men till slut har jag ändå fått tillgång till en större del av mig själv. Mitt navelskådande har inte gjort mig lycklig, men mer definierad. Jag är. Eftersom jag inte är mitt uppe i en extrem humörepisod just nu ser jag det inte andligt, inte som att det finns en gudagiven essens, utan som att varje människa är en intrikat, unik mosaik av inre och yttre omständigheter. (Fast ärligt talat, den bild jag får i min skalle är farligt lik den vision av universums alla nivåer jag hade en gång när jag var rätt utflippad, så lite metafysisk kanske jag är ändå.)
Får se om jag kan ta upp det i terapin på måndag. Jag har gått där i ett antal år. Då och då säger jag att jag kan väl inte sitta här i all evighet och älta min barndom. Då säger Psyko H "men du har knappt sagt något om din barndom". Sant. Fast det blir kanske inget ältande alls på måndag, känner mig lite generad. Jag sa för tre veckor sen att jag inte skulle komma i måndags, att jag skulle vara i Stockholm. Men han måste ha missat att skriva upp det, han ringde på måndagen och undrade var jag var, jag stod i trafikbullret vid Sergels Torg och uppfattade inte signalen så jag fick höra det på svararen senare. Normalt brukar jag inte missa möten utan att lämna återbud, jag var inte riktigt beredd på att han skulle ringa, vi pratar aldrig på telefon. På något sätt känns det pinsamt trots att jag egentligen inte gjort fel. Dessutom strulade jag till en telefontid med Dr B dagen efter, när vi hade sagt "vi hörs om två veckor" tänkte jag inte på att det var en resdag för mig, när han ringde kunde jag inte svara för jag var fullt upptagen med att springa efter Arlanda Express. När vi pratade dagen efter och jag bad om ursäkt sa han "sånt händer, ibland är det jag som glömmer att ringa så det jämnar ut sig", fast han har aldrig glömt att ringa mig så det var väl bara gulligt sagt.
Jag gillar mina vårdkontakter men de är onekligen lite av Auktoriteter för mig och skrämmer mig. Mest är det att jag känner mig förpliktigad att vara så jävla tacksam. Många får ingen terapi överhuvudtaget, och en fast läkarkontakt som går att prata med som en normal människa är inte någon självklarhet, så jag är liksom rädd för att göra något fel och bli av med dem. Känslan av att ansvaret ligger på mig. Kanske får ta upp det i terapin, hahaha.
lördag 7 februari 2009
Jubileumsmedalj
Idag är det party!!
Till mig -->
Det är ett år sedan jag senast skadade mig, hade självmordsplaner och blev inlagd. Längsta tiden "i frihet" på ca tio år.
Förhoppningsvis kommer det en dag att ha sjunkit undan så mycket att det slutar spela roll. Än så länge är det så färskt i minnet att jag behöver mäta ut det i siffror, "så här långt är avståndet från avgrunden".
Fortfarande händer det någon gång ibland, när jag är på den delen av sjukhuset, att jag tar utgången vid psykavdelningens dörr bara för att känna att jag får gå förbi och inte ska dit in.
Läste i hotellets gratisexemplar av DN en artikel om en kvinnas erfarenheter i en kristen sekt som bl.a. pysslar med demonutdrivning. Hon hamnade på psyk i min stad (detta är inte skvaller, det stod i en annan tidningsartikel), men jag gissar att hon var på den andra avdelningen och inte på min, jag har åtminstone inget minne av henne. Fast jag har å andra sidan ingen jättekoll på medpatienterna när jag är inlagd. Bara en vag parallell till min egen historia men det kryper i mig av igenkännande och medkänsla. Jag hoppas hon får må bättre nu.
Nä, tillbaka till mitt party nu. Framtidsnojjor har jag gott om, men tänk om någon hade sagt för ett år sen att jag skulle kunna leva ett år utan knivar och snaror och elchocker och att stirra in i landstingets väggar - hade jag alls trott det? Ändå blev det så, i verkligheten. Jag är så jävla nöjd!
Till mig -->
Det är ett år sedan jag senast skadade mig, hade självmordsplaner och blev inlagd. Längsta tiden "i frihet" på ca tio år.
Förhoppningsvis kommer det en dag att ha sjunkit undan så mycket att det slutar spela roll. Än så länge är det så färskt i minnet att jag behöver mäta ut det i siffror, "så här långt är avståndet från avgrunden".
Fortfarande händer det någon gång ibland, när jag är på den delen av sjukhuset, att jag tar utgången vid psykavdelningens dörr bara för att känna att jag får gå förbi och inte ska dit in.
Läste i hotellets gratisexemplar av DN en artikel om en kvinnas erfarenheter i en kristen sekt som bl.a. pysslar med demonutdrivning. Hon hamnade på psyk i min stad (detta är inte skvaller, det stod i en annan tidningsartikel), men jag gissar att hon var på den andra avdelningen och inte på min, jag har åtminstone inget minne av henne. Fast jag har å andra sidan ingen jättekoll på medpatienterna när jag är inlagd. Bara en vag parallell till min egen historia men det kryper i mig av igenkännande och medkänsla. Jag hoppas hon får må bättre nu.
Nä, tillbaka till mitt party nu. Framtidsnojjor har jag gott om, men tänk om någon hade sagt för ett år sen att jag skulle kunna leva ett år utan knivar och snaror och elchocker och att stirra in i landstingets väggar - hade jag alls trott det? Ändå blev det så, i verkligheten. Jag är så jävla nöjd!
fredag 6 februari 2009
Avvänjning
Tack tack för era gulliga kommentarer. *Kinderägg till alla*
Förvänta er dock inga långa utläggningar eller bloggbesök från min sida ännu. Utsättningsbesvären har slagit till. Illamående, yrsel, huvudvärk, blä. Fick gå hem från jobbet. Men det kommer ju att gå över.
Har dessutom en trasslig vänskapsrelation just nu. Orkar inte med, samtidigt som jag själv nog skulle tagit det hårt när jag mådde som sämst om någon tagit avstånd för att jag var för negativ. Jag är osäker på vad man kan kräva. Själv har jag försökt uppträda civiliserat även när jag varit suicidal, och dessutom sökt och tagit emot hjälp från vården även när det jag erbjudits inte varit ett perfekt alternativ, men det kanske man egentligen inte kan begära av någon i kris. Jag kan inte vara så säker på att jag vet vad som är bäst för en annan person. Men jag känner rätt lite empati, det är bara dåligt samvete från min sida, och jag är inte säker på om det vinner över min egocentricitet.
Äh, jag ska nog fortsätta att icke-konfrontera ett tag till. Inte ens att sitta vid datorn känns bekvämt idag, det får nog bli soffan och Discovery channel nu.
Förvänta er dock inga långa utläggningar eller bloggbesök från min sida ännu. Utsättningsbesvären har slagit till. Illamående, yrsel, huvudvärk, blä. Fick gå hem från jobbet. Men det kommer ju att gå över.
Har dessutom en trasslig vänskapsrelation just nu. Orkar inte med, samtidigt som jag själv nog skulle tagit det hårt när jag mådde som sämst om någon tagit avstånd för att jag var för negativ. Jag är osäker på vad man kan kräva. Själv har jag försökt uppträda civiliserat även när jag varit suicidal, och dessutom sökt och tagit emot hjälp från vården även när det jag erbjudits inte varit ett perfekt alternativ, men det kanske man egentligen inte kan begära av någon i kris. Jag kan inte vara så säker på att jag vet vad som är bäst för en annan person. Men jag känner rätt lite empati, det är bara dåligt samvete från min sida, och jag är inte säker på om det vinner över min egocentricitet.
Äh, jag ska nog fortsätta att icke-konfrontera ett tag till. Inte ens att sitta vid datorn känns bekvämt idag, det får nog bli soffan och Discovery channel nu.
onsdag 4 februari 2009
Kortfattat
Tack alla ni därute för kommentarerna. Jag är hemma från Stockholm nu, har haft det jättebra men är väldigt mätt på människokontakt, vill dra mig undan i grottan en stund. Kommer svara er snart.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)