Stepford

Funderar på min mammas reaktion. Det går ju att utläsa känslor hos henne. När hon ringde för att berätta om min hemliga storasyster var hon orolig för vad jag skulle tycka, och rätt chockad över situationen. Ändå när man frågar hur det känns, "det är bra, nej jag har inte alls gått och tänkt på det under alla dessa år, det har varit så mycket annat, nej det känns bara bra". Jag ringde dagen efter för att höra hur hon hade det, men det var samma sak, allt var så utan problem.

Och hur sannolikt är det, att ens bortadopterade barn plötsligt ringer en dag och man känner inget? Min mamma är ingen psykopat, hon har bara så svårt att vara rak angående sina känslor, allt ska helst vara snyggt portionsförpackat med blänkande rostfri yta. (Lite spännande är det att min mycket ordentliga mamma, uppväxt i en konservativ miljö, fick ett utomäktenskapligt barn på slutet av 50-talet - men hela historien lär jag väl tyvärr aldrig få höra.)

Lite ruggigt är det att inse att jag har liknande drag själv. Ska inte erkänna svagheter och be om hjälp, tänk om någon tar illa upp. Här på nätet beklagar jag mig friskt, det är min fristad. Men irl har det varit en kamp att öppna sig. Lite paradoxalt för jag kan nog ofta upplevas som öppen, men det är när det sker på mina villkor, när jag har kollen.

Men min mamma har iallafall lättat lite lite på sin mask på senare tid. Det kanske finns hopp för oss alla.

Ljus

Idag skriver jag alldeles för långa foruminlägg med en massa petiga detaljer som folk antagligen skiter i (om de ens fattar vad jag menar). Dags att tagga ner lite. Men jag är ju så himla glad idag.

Laminat

Det är så otroligt jävla skönt att få vara ifred i sitt huvud nästan hela tiden, och jag fattar inte att jag lyckades hålla mig såpass samlad utåt de senaste dagarna med tanke på hur djupt skrämmande allt var. Just nu älskar jag mina piller, jag gnäller på dem frekvent men vilken tur jag har som hade dem nu. Annars vet jag inte vad som hade hänt.

Så nyss har jag ägnat mig åt det bästa med läkemedelsjusteringar: att laminera! Jag brukar göra ett kreditkortsstort kort att ha i plånboken, bakom id-kortet, med en lista på mina mediciner. Bara utifall den där hypotetiska bilolyckan någon gång skulle bli verklighet, och man hamnar på sjukhus utan att kunna berätta vad man tar. Än så länge är ju inte alla sjukhus journalsystem samkörda, även om det väl kommer så småningom...

Jaja, oavsett om det egentligen är så himla väsentligt så tycker jag mycket om att laminera. Det är fint att plasta in papper. Jag känner mig pysslig utan att vara alltför husmoderlig. Det är inte så ofta jag har anledning att laminera, så jag tar tillfället när det bjuds. Ungefär så här blir det:

(Jo, jag har övervägt att piffa upp det lite med glitterstjärnor, men hämmats av tanken att det kanske inte ser så seriöst ut då. Kanske till min 50-årsdag.)

Nattligt

Tror Abilify börjar verka nu. Känner inte längre någon ond varelse ovanför mitt huvud och har inte sett något jobbigt på flera timmar. Dessutom har en klassisk biverkning dykt upp - sömnproblem. Fick 4 timmar men nu är jag klarvaken. Minns att det också var så förra gången jag tog detta piller. Fast det är ingen katastrof, om en stund somnar jag säkert om igen. Började precis gäspa.

Lägesrapport

A) Jag börjar må lite bättre, huvudet känns lite mindre rörigt.

B) Jag har just fått veta att jag har en äldre syster, som min mamma adopterade bort vid födseln. Typiskt min mamma att kunna hålla sånt hemligt i alla år, hon sa att inte ens hennes man eller hennes bästa kompis visste något. Brorsan ringde efteråt, han är så rolig, han sa att det var väl typiskt våran happy family, inget ska snackas om. Jag kan inte säga att det påverkar mig så jättemycket, tycker mest det är lite kul och hoppas att vi kan träffas någon gång.

Flora

Jag har fått underbara blommor av Mannen:

Han bryr sig alltid om mig, i med- och motgång.

Idag var det inte en suck att jag skulle komma iväg till arbetsträningen. Men om en stund ska jag iallafall klä på mig, ta en promenad. Göra något, baka kanske? Det är lugnande, tryggt. Och även om jag inte känner mig suicidal så fick Mannen med sig min pillerkollektion i sin ryggsäck när han gick iväg.

Musik, den ständiga räddaren i nöden. Orkar inte dra fram något youtube-klipp just nu. Men musik är bra.

Skrivstil

*innehåller snack om självskadande och våld*

Jag är lite smått fascinerad över min förmåga att låta samlad, stava rätt och skriva sammanhållna meningar när huvudet är ett skatbo av galna tankar. Har gamla detaljerade anteckningar från alla möjliga speciella situationer då jag borde haft annat att tänka på än att beskriva. Jag kan uppträda närmast normalt också. Skratta på rätt ställe och så.

Någon läkare någon gång skrev i min journal att jag är "mycket impulsiv", men jag tycker jag är rätt kontrollerad. Nu har jag i ett par veckor haft mer och mer frekventa (typ 2 ggr/tim) tankar i mycket grafisk form om att skära mig, ser framför mig hur jag "borde" göra, utan att jag gjort något. Ja, jag har en plan, jag har alltid en plan, men eftersom jag för det mesta är mycket petig med vilket verktyg jag använder och inte har något sådant till hands, ja utom det i verktygslådan då men det är inte mitt personliga så det använder jag inte, så måste jag först ut på en expedition för att skaffa ett. Så länge jag avhåller mig från detta första steg så är det rätt lugnt. Om jag inte tokflippar förstås, allt är möjligt. Tjohej.

Av alla goda skäl till att låta bli - att det bara ökar ångesten i längden, att jag är värd att behandlas bättre, att jag faktiskt klarar att hantera saker på mer konstruktiva sätt... det enda som biter på mig just nu är att jag rätt nyligen firade 1 år fritt från självskador, och jag klamrar mig fast vid att jag inte vill bryta trenden. Gud så patetiskt det låter.

Skräckbilderna kommer och går. Denna morgon är det någon som drar i min vänstra arm tills den lossnar från axeln, och någon krossar höger ben med en stor kofot. Replay. Replay. Replay. Jag försöker verkligen, försöker andas och låta bilderna vara, inte gå in i det. Men det känns så hotfullt. Det är något hotfullt runtomkring mig, ovanför mig, känner tentaklerna i nacken. Vet inte varför de mörka krafterna bara gör sig påminda ibland. Jag borde slå det ifrån mig, det också, men då kanske jag missar något viktigt.

Ambivalens. Jag vet fortfarande vilken värld är den som jag måste stanna i, att en del av mina tankar ska ner i den svarta plastsäcken. Men det är inte smärtfritt.

Verkligt

Det är svårt att fokusera på omgivningen, suddigt vad jag kan lita på och inte. Imorse såg jag blod på mina händer, men sen var det borta. Men jag försöker bara följa mina morgonrutiner och låtsas som ingenting. Känslan av en dålig thriller. Så jag skriver lite här för att det ska vara som vanligt.

Mannen uppmanade mig att ringa dr B igår så till slut gjorde jag det. Han ringde tillbaka på 23 minuter, nytt rekord. Hade svårt att förklara mig, men han fattade väl och tyckte absolut att jag borde ha medicin. Det blir Abilify, den är inte lika mycket fettopiller som Risperdal. Jag har tagit den förut och den var bra, när jag tog den (och inte sket i det för jag var inte sjuk, alt. förtjänade att må sämre).

Inte för att jag litar på att den ska hjälpa. Kanske är det här jag, den jag egentligen är. Hur vet man?

Kanske

Om jag inte skriver på ett tag så har det inte hänt något, jag försöker bara pussla ihop min mer och mer fragmenterade skalle.

Jag säger om, för det kan lika gärna hända att jag kommer spamma min blogg med 10 inlägg om dagen. Time will tell.

Tunghäfta

Det är måttligt kul just nu. Tänkte prata med Psyko H om läget, men när jag väl kom dit fixade jag det inte. Att be om hjälp från vården kan låta bra i teorin, men i praktiken känns det livsfarligt att försätta sig i den beroendepositionen. Jag gör det ändå, men inte med lätt hjärta.

Idag känns det som om någon stirrar på mig bakom ryggen. Tänker att det nog går över, att det blir inte värre än så här.