Adventsljus

"I'm dreeeaming of a whiiiite Christmassss" Julsångsbruset piffas i år upp av det faktum att vi ska ha en julkonsert med kören och var och varannan jullåt man hör finns på repertoaren. Sanslös tanke att man ska stå och sjunga på scen inför en publik - det här är alltså en "jag-kan-inte-sjunga-kör" där sångröst inte är ett krav för att vara med. Men å andra sidan - det finns redan en och annan som uppträder på scen utan att ha sångröst, kan de så kan jag. ;)

Pepparkaksbak, julskyltning, glögg. Adventisk dag. Det var verkligen mycket folk på stan. Vi köpte en massa lotter till förmån för olika lokala föreningar, vann en rökt makrill. Sen gick vi på krogen och åt fläskfilé.

Jag sitter vid laptopen i köket och Mannen vid sin dator i arbetsrummet, ändå känner jag hans närvaro så tydligt, så tryggt.

Revidering

Fick plötsligt nog av den gulliga bakgrunden och stylade om igen. Back to basics.

Då

Trots att jag bara druckit två glas, jag avstår från att bli full med tanke på alla piller, så har jag fortsatt till det sentimentala tillbakablickande stadiet. Så mycket snurriga grejor man har gjort. Bara en sån sak som att skaffa barn vid 22, med någon man varit tillsammans med bara några månader, utan att tänka igenom det alls innan. Det hade kunnat gå hur som helst. Hågkomster paraderar genom huvudet. Jag kan visserligen önska att jag åter hade vissa av de möjligheter som ändå fanns när jag var yngre, men önskar mig tillbaka till den tiden gör jag inte. Det är bättre att minnas de bra dagarna i ett rosenskimmer väl förankrad på den trygga sidan av 40.

Toner från 70-talet...

Ackord

November är högt på min lista över saker som vänligt men bestämt kommer att utplånas när jag blir universums härskare. Det är en halvtimme att gå hem från stationen och det regnade ihållande och iskallt hela vägen. Men snart är det december, ha!

Annars var det en trevlig dag, inte märkvärdig på något sätt, men shoppade loss lite. En snyggt julröd väska, ja det där med jul är egentligen underordnat, jag gillar rött och passar på när det finns i affärerna. Och så ett par jeans att jobba i. Några av mina gamla par kommer jag inte i längre ens med skohorn, och jag vill ha tre par att växla mellan. En hel del av jobbet är lagerarbete, flytta runt på tygrullar och sånt, ganska dammigt.

Nu har jag satt upp stjärnan och ljusstaken och gjort pepparkaksdegen. Har sett om The secret life of the manic depressive efter inspiration från Kimmi men känner mig märkligt distanserad. Lite av det gamla vanliga "men jag är inte knäpp, jag behöver bara skärpa mig, det är mitt eget fel att saker har gått åt helvete och nu ska det bli bättring!" Jag ser själv det ironiska i att ha levt med den slingan i huvudet hela livet och aldrig riktigt ha lyckats med den där skärpningen. Ändå... visst tror jag på det. Någonstans. Känner att jag just nu måste avstå aktivt från att svepa in mig i den lockande förnekelsen.

Jaja, nu dricker jag Geisweiler och lyssnar på käck pop, just nu The Submarines. Såg dem i Göteborg senast och fick en cd signerad av Blake (tjejen) komplett med en gullig ritad ubåt. "Inga bekymmer i världen"-musik.

Framskridande

Nu är det äntligen bestämt att jag ska börja arbetsträna på onsdag. Var där på möte idag och blev hjärtligt välkomnad. Jag tror det blir bra att göra lite nytta. Ska vara där måndagar, onsdagar, fredagar, 3,5 timmar. Skönt att ha dagar emellan att varva ner på. Går det bra blir det längre pass så småningom, helst är det ju meningen att jag ska klara heltid till slut, men det återstå att se...

Som det är just nu tror jag det kommer gå bra att arbetsträna, men det är så beroende av att jag får ha någorlunda stabilt mående, och där har man ju inga garantier.

Dr B ringde igår och sa att litiumvärdet ligger rätt ok nu på 0,5 och det ser bra ut för övrigt, utom att TSH-värdet har stuckit iväg vilket innebär att sköldkörteln kanske håller på att tappa funktion. Det är en vanlig biverkning till litium, enligt FASS särskilt i början av behandlingen hos kvinnor över 40, vilket ju helt stämmer in på mig. Ska ta ett annat prov på sköldkörtelhormon och se hur det ser ut, kanske får jag börja med Levaxin (syntetiskt hormon). Jag var förberedd på att detta kunde hända. Vet att när jag testade sköldkörteln för några år sedan var jag redan på gränsen till låg, så det här skulle mycket väl ha kunnat komma oavsett. Det känns inte särskilt dramatiskt.

Inser lite yrvaket att det snart är 1:a advent. Jag julpysslar inte särskilt mycket. I vår överbelamrade lägenhet finns inte så mycket plats för heminredning. Men lite ambition har jag faktiskt ändå, även fast det kanske är lite överkurs när vi ändå inte bjuder in en massa folk till jul, men jag tror jag ska byta till julgardiner i köket, ställa upp en ljusstake och en stjärna. Baka pepparkakor tror jag, även om det får mig att känna mig som ett reportage i Hemmets Journal, men jag tycker verkligen att det är gott. Kanske ett par amaryllisar, blommor är aldrig fel. Även om jag inte ägnar mig helhjärtat åt julandet så är jag inte anti-jul. Jag har inga horribla jultrauman bakom mig, inga vedervärdiga släktingar eller fylleslag, på något sätt har jag bara aldrig kommit in i det på riktigt. Tror jag gör likadant i år som förra året att jag åker upp till Göteborg några dagar före jul och firar med ungarna. Mannen ska jobba ett 24-timmarspass från julaftons morgon till juldagen, så själva julafton slappar jag nog bara. Äter risgrynsgröt och sätter på lite cheesy julmusik som jag kan sjunga högt till. Det är ok.

Livstecken

Att jag inte skriver någonting beror bara på att jag inte haft lust. Varken att blogga själv eller läsa andras. Jag är sån, får perioder då jag behöver rensa skallen, eller balansera upp - när jag måste ta in mina vänner irl har jag mindre mentalt utrymme för online-livet, och två av mina vänner har mycket krångel i livet just nu.

Jag mår bra annars, känner mig helt normal igen.

Situation

Något normaliserad nu. Eller åt det hållet. Fast känner mig lite bakfull fortfarande, bakfull inte på alkohol men på mina egna känslor. Lite seg och desorienterad.

Det här börjar bli en följetong ju - ska ta litiumprov imorgon men fick inga provremisser, så jag fick ringa litiumsköterskan denna veckan också. Hon hade visserligen skickat dem i fredags den här gången, men de kom ändå inte med posten idag, så jag fick hämta nya i psykreceptionen. Har svårt för att bli arg på henne för jag gillar henne, och jag har sån koll att det löser sig ändå, men för en patient som inte hade samma ordning hade det blivit lite extra krångel. Hon lät åtminstone generad när jag ringde.

Ta i trä, det funkade riktigt bra hos min psykolog idag. Jag kunde prata lite om de saker som gör att jag drar mig undan, att jag känner mig i underläge från början och inte vill göra mig ännu mer sårbar genom att lägga stor vikt vid vad han säger, för jag upplever det som att jag inte har marginaler nog att utsätta mig för vilka risker som helst. Inte för att jag tror att han har ont uppsåt, det känns som jag måste vara övertydlig om det. Jag tror verkligen att han är en schysst person, men jag har erfarenheter av att schyssta personer kan göra en mycket illa utan att ens mena det. Så jag kan liksom inte lugna mig själv med att "det är ok, han vill väl" och bortse från omständigheterna. Och omständigheterna är att som psykpatient är man alltid i underläge i kontakten med vården. Det är jag som behöver, jag som har problem, jag som inte fixar att reda ut min situation, jag som måste anpassa mig till regler och rutiner oavsett mina behov... det är väl ingen människa som skulle ha kontakt med vården om man inte var desperat. Nu känns det ändå lite bättre efter idag, tror att vi båda såg saker lite klarare. Så jag fortsätter ett tag till och ser hur det utvecklar sig.

Jag blir åtminstone inte knäckt av det hela. Lite jobbigt, ja, men det raserar inte mitt liv. Kanske ska jag se det som ett tecken att jag ändå är starkare än jag tror nu och har råd att vara mer öppen. Den som lever får se, och leva har jag tänkt göra.

Mannen står och gör laxpudding, så himla gott!

Kylslaget

Vaknade flera gånger inatt, drömde massor. Har den där känslan i kroppen av att ha jobbat hårt, men minns bara fragment. 

Fortfarande kallt ute, jag fryser bara av att titta ut genom fönstret. Jag är ingen vän av vintern. Det där omständliga med att klä på sig lager på lager. Den råa vinden som letar sig igenom de där lagren man mödosamt byltat på sig. Våra förfäder måste ha varit rätt desperata som bosatt sig på dessa breddgrader.

Men ok, det är vackert med snö.

Har min favoritsysselsättning framför mig idag: terapi. Ångest. Samtidigt någon sorts beslutsamhet; jag ska förstå mig på det här. För jag har ju varit med om det förut, att det funnits något bakom mina starka reaktioner. Så än ger jag inte upp. Men det tar emot.

Utseende

Jag följer med strömmen ;) och stylar om bloggen. Snäll och småblommig som jag ofta är. Åtminstone på ytan.

Rättelse: Nä, jag vill ha rött istället.

Slem

Sov 10 timmar, är trött trött trött. Känner mig som en stor slemmig manet utan styrsel. Självskadetankar dyker upp, inget jag inte kan hantera, men som en markering, "vi finns här nere i källaren och väntar". Har bara gnälliga, pessimistiska tankar så jag ska nog sluta skriva här.