Blabla

Jag har förfallit till att titta på Idol. *skräckslagen inandning* Lilla knyttet Johan gjorde en inte särskilt bra men charmig version av When you were young. Tanken är väl att han ska vinna fjortisarnas hjärtan men jag tror i hemlighet att han egentligen tilltalar moderskänslorna hos medelålders tanter (särskilt såna som just genomgår en The Killers-episod.)

Försöker samla mig till någon sorts kommentar till gårdagens Berny Pålsson-dokumentär men vet inte vad det skulle bli, annat än att drogbehandling är ett eftersatt område. Andra får säga något intelligent. Jo, kanske att jag på sätt och vis tycker att det ska finnas plats för skildringar av något som uppenbart inte är en renodlad success story. Det går inte alltid så jävla bra på slutet. Jag vill inte ens för egen del bara höra plattityder om att allt kommer att ordna sig. Det är inte alls givet, jag tar det som en förolämpning om någon vill att jag ska tro på det när det finns massor av talande exempel på motsatsen. Jo, jag hoppas på det bästa, men hopp och vetskap är inte samma sak. Jag förstår att det finns ett mänskligt bias mot optimism som jag kanske inte helt omfattar, men det får inte bli fult med realism.

Varför jag överhuvudtaget skriver här just nu är ett mysterium. Kanske bara ohämmad fylla, har ägnat mig åt en flaska Cremant de Bourgogne Perle de Vigne eftersom Geisweiler var slutsåld, fast jag känner mig inte ens särskilt påverkad. Kan fortfarande hantera ett tangentbord, åtminstone inte sämre än normalt på en lamotrigin-hjärna. Vilket osökt leder mig in på att jag säkert inte borde dricka alls när jag tar psykmediciner. Vilket jag ignorerar så länge jag inte märker några negativa konsekvenser. Ibland orkar jag inte vara smart. Kan faktiskt vara rent obehärskat korkad.

Vill kommunicera men har inte ett piss att säga så nu ska jag hålla käften.

Saudade

Tjoho, det blir Stockholm i helgen! Mannen ska dit på jobb på torsdag, sen flyger jag upp fredag. Det blev lite virrigt och oklart in i det sista om jag skulle åka eftersom allt bestämdes med så väldigt kort varsel, men nu blir det av. Jag älskar att resa med Mannen. Nu kommer min resevattenkokare väl till pass, hihi. Vill börja packa med en gång. Återstår att se hur många av våra älsklingar i ABC-nytts upptagningsområde som har tid att träffas.

Trots att det är 23 år sedan jag bodde i Stockholm finns det någon sorts hemkänsla i byggnader och gator. Kanske etsar sig saker fast på ett annat sätt när man är yngre, kanske därför man blir sentimental/får hotfulla flashbacks för att ungdomsminnen står i skarpare relief, starkare belysning, det finns mindre vaddering av erfarenhetens balans och bitterhetens distans.

Något som krypit på mig nu senast är minnet av en kväll på Lidingöbron. Jag hade nog inte sovit så mycket. Alla färger ropade på uppmärksamhet, solnedgången lät som en Verdikör, och då såg jag den andra världen, mitt riktiga hemuniversum som jag egentligen hör till, ett Svar på varför mitt liv kändes som en öm fot i en skavande sko, jag är ingen människa, jag har svängt fel på vägen och hamnat i ett land där jag aldrig kan passa in, nu visste jag äntligen vart jag egentligen skulle. Problemet var bara att ta sig dit. Olika förslag granskades och förkastades. Att hoppa från bron var ett alternativ för det fanns nog en port i vattnet, vattnet som inte såg ut som vatten utan elektricitet. När jag ser Stargate hör jag ett litet litet eko från den kvällen.

Sedan gav jag bort alla mina pengar till en religiös sekt, därefter damp jag ner i en avgrundsdepression, hade aldrig upplevt en sådan genomträngande smärta, och tappade bort mig själv.

En sorg över att ett sånt ögonblick av extas bara bringade elände. Jag är ingen brinnande själ.

[Saudade (singular) or saudades (plural) (pronounced [sawˈdade] in Galician, pronounced [sawˈdadɨ] in European Portuguese and [sawˈdadʒi] or [sawˈdadi] in Brazilian Portuguese) is a Galician and Portuguese word for a feeling of nostalgic longing for something or someone that one was fond of and which is lost. It often carries a fatalist tone and a repressed knowledge that the object of longing might really never return.
http://en.wikipedia.org/wiki/Saudade]

Stapelvara

Nu blev det aldrig någon del 3 i garderobsrensningen igår, jag åkte på shoppingrunda istället. Två köpcentra, häpp! Ja men när de har lagt två stora centra med 10 min bussresa emellan så är det inte mitt fel. Besökte både Change (nu har jag ju plats för mer underkläder i garderoben, heh, och en av dem som jobbar där är så bra på att sälja på mig saker så stackars jag är försvarslös, fast jag har alltid gillat de saker hon sålt på mig även efteråt och använt dem mycket så då blir jag ännu mer försvaaarslööös) och Kjell&Company (fjärrströmbytare. Va, har du inga fjärrströmbrytare?!) och Clas Ohlson (minivattenkokare, ett måste på resor så jag kan få mitt pulverkaffeberoendemonster blidkat vid vilken tidpunkt som helst.) Så kunde jag gå runt med stereotypt kvinnliga och manliga kassar sen och känna mig komplett (och komplett köpgalen.)

På hemvägen mobilade jag Mannen som skulle till sportbaren med sin brukare, så jag hamnade där med hamburgare till middag och ishockey på storskärmen. Mannens äldsta son kom också förbi. Trevligt, även om jag tycker lite för mycket om att prata med folk för att egentligen uppskatta högljudd krogmiljö. Den är väl förstås anpassad för att besökarna ska vråla "ööööh" och stjälpa ner en öl till i brist på annat.

Nätspanade lådor på Ikea som skulle bli skitbra att ha i botten av garderoben, så kunde mina sommarskor få ett vinterboende och slippa ligga staplade i hallen och jag skulle kunna känna mig smart som utnyttjar utrymmet. Och givetvis skulle det vara puckat att åka ända till Ikea bara för ett par lådjävlar. Kanske finns på ÖB. Och nej, banankartonger skulle inte funka, ska vara lock på för att ge den där organiserade känslan som jag eftersträvar, varför vet jag inte för ingen kan väl på allvar tro att jag är organiserad, men jag gillar tanken, klär ut mig i ordentlighetens kläder och tycker om det jag ser.

Energikryller i kroppen, garderoben here I come. Men jag har sovit 7h så det är lugnt. Vill bara ut med det gamla och in med det nya, kropp och själ.

Framfart

Rensar! Blir en jättemassa textilskapelser som förflyttas med raska tag ner i plastkasse efter plastkasse. Det är ju rätt många års avlagringar. Igår tog jag underkläderna, den här morgonen har jag avklarat en garderob och funderar på att ta den andra, om jag inte tappar för mycket av styrfarten. Eftersom jag har svårt för att slänga sånt som fortfarande är användbart, bara för litet eller på något annat sätt inte tilltalar mig, så blir det massor som jag vill lägga i någon klädåtervinning. Återstår att se om det finns tillräckligt med plats i uppsamlingscontainrarna (böjer man container så?), det slutar kanske med att man får virra runt med bilen till alla olika ställen och släppa ut koldioxid. Hm.

Även om jag inte är någon extrem hoarder så har jag ganska gott om "bra att ha-saker" som aldrig i praktiken varit bra att ha. En riktig uppröjning känns som ett överväldigande projekt, men om jag tar lite då och då... Känner dock i ryggmärgen att min första reflex är "släng hela skiten" så jag får akta lite så att det inte rullar iväg för mycket åt det hållet. Egentligen tycker jag om att inte lämna spår. Den enda barndomspryl jag vårdar ömt är denna:

Letade kanske redan då efter mitt alternativa universum...

Bokstöd

I skuggan av ett köphysterianfall för ett tag sen beställde jag en dyyyyr bok. Nu äntligen är den skickad och borde komma på måndag, kul. Bipolar II disorder av Gordon Parker

Inte så seg nu, mår bra även om det kryper lite i kroppen. Lurade ut Mannen på en promenad. Funderar på ytterligare en garderrobsröjning. Det jobbiga är egentligen att man dels måste genomföra det när man väl har börjat, annars blir plats på sängen-golvet-hallen-situationen inte så rolig, dels ta hand om det man röjer... få iväg kassarna till Myrornas insamling eller skräpet till containern, plus att jag har en hel del grejor som jag inte vill göra mig av med men som inte passar längre (det där eviga "men jag kanske blir smal igen någon gång". Haha.) och vi har bott i den här lägenheten i 9 år så varje förvaringsutrymme är mer än överfullt (det finns ju så mycket bra prylar här i världen.)

För att inte tala om alla papper och småtjafs som man skulle kunna rensa undan... Jo för ett tag sen gick jag faktiskt dygdigt nog igenom mapparna med viktigare papper som deklarationer, FK, bankpapper osv. Men allt det andra... alla livets avlagringar som skulle vara en arkeologs våta dröm.

Nu får jag lust att sätta igång. Kanske kan begränsa mig och bara ta sockor och underkläder just nu, och se till att göra färdigt det innan jag börjar på något nytt.

Det är fortfarande bara en avlägsen dröm, men en dag ska jag rensa bokhyllorna.
En dag när vindarna bär
En dag står du och jag här
En dag när drömmen når fram...
Naturligtvis inte kasta, för böcker är heliga och kastas aldrig, inte ens en outhärdligt schablonartad seriemördarthriller. Men... omorganisera? Det får bli ordet för dagen!

Kylskåp

Sov tungt och är nog mer dämpad idag. Hemkolahuvudkänsla.

Vi lagade imponerande köttfärslimpor igår på 2 kg färs med fetaost, oliver, soltorkade tomater, ärtor, majs, grönpeppar. Dessutom fanns det kvar av den gigantiska äppelkakan. Jag äter hejdlöst, Risperdalen verkar dämpa tvångsmässiga tendenser inklusive tvånget att tänka på vad man stoppar i sig. Jag klagar på att jag blivit tjock men har ingen som helst initiativkraft till att göra något åt det. Hunger är den kroppsliga sensation jag har svårast att hantera. Och tjockheten känns ännu inte så hotande att jag går in i katastrof-mode. Lite motstridigt, samtidigt som jag är äldre och fetare än någonsin så är jag mer tillbakalutat nöjd med mig själv än någonsin. Kroppskänslan är så otroligt subjektiv.

Hm hm hm, vad ska jag göra idag?

Begär

Lite social kontakt-hungrig idag. S hade absolut inte tid att prata, A var inte hemma, kanske ikväll. Har skrivit alldeles för många inlägg på vitt skilda forum, har inte så mycket att komma med, vill bara höra min egen röst (eller läsa mina egna tangentbordstryckningar blir det väl.)

Lill-babs igår var faktiskt kul, hon är någon sorts naturfenomen, svårt att tro att hon fyllt 70. Får se om vi kan komma iväg på några teaterföreställningar i höst också.

Ska sätta på Absolute Sommar och diska. Ett sakrament i den ursvenska religionen Sommardyrkan, den må vara över nu men det kan hända att det kommer en till nästa år, om vi bara ber tillräckligt.

Samtalsmetodik

Mera nöjdhetsinslag i min dag, även om jag inte nödvändigtvis är nöjd med utgången så är jag nöjd med att jag blaskade kallt vatten i ansiktet, övervann min djupt rotade motvilja mot myndighetspersonstelefonsamtalsskit och ringde min senaste i raden av "personliga handläggare" på FK (för oss som inte har råd med personlig bankman). Givetvis ska mitt ärende lämnas över till ytterligare en handläggare för arbetsträningen, och dit är det kö. Men hon sa att hon kunde höra av sig längre fram när hon kan säga något om hur lång den där kötiden blir. Håhåjaja. Jag var iallafall trevlig i tonen och tydlig i talet, duktiga mej.

Ska fortsätta vara duktig och komma ut en stund i solen. Ikväll blir det - håll i er - konsert med Lill-babs! Vet inte riktigt hur det gick till. Kanske en time warp in i pensionärslivet? Men det kan nog bli lite kul.

Belåten

Någon sorts nöjdhet i kroppen idag. P g a skrivande annorstädes har jag fått tänka lite på de gånger man har varit inlagd (jag har tappat räkningen men säkert minst 15). Det känns otroligt skönt att kunna föreställa sig en framtid där jag inte behöver vara innanför de väggarna igen. Om det blir så eller inte har jag inga som helst garantier för, jag kommer ju aldrig helt kunna slappna av, men bara att kunna tänka i de banorna är enormt.

Det är två psykpersonal på körsången, man stöter ju på folk därifrån allt som oftast i den här lilla stan. Inga jag känner närmare dock.

Om någon månad bör jag få en läkarbesökstid. Ser lite fram emot att kunna gå dit och konstatera att jag inte behövt söka akut alls sedan sist vi sågs, ett halvår sedan. Även om han redan vet det, han är slutenavdelningens läkare. Men lite stolthet. Kan själv.

Dagsverke

Myrorna klarade sig undan, jag gick till terapin istället. Det blev rätt ok ändå, jag var ärlig med mina tvehågsna känslor angående terapin och fick vända och vrida lite på tankarna. Vi såg båda saker som inte funkar och saker som funkar (skönt att ha en psykolog som inte anser sig vara ofelbar). Det skulle vara lätt för mig att bara tacka för mig och gå, jag är bra på hastiga uppbrott, det skulle inte ens vara i upprördhet utan med ett ryck på axlarna, därför behöver jag anstränga mig lite för att inte bara skärma av utan känna efter.

Sedan kom jag in på självskadandet, som på sistone invaderat min hjärna men på ett nytt sätt, inte som en plan utan som minnen. Det var oväntat känslosamt att beröra, nästan flashbacks i skrikiga färger, men det känns lite lättare nu, mer hanterligt även om det inte känns färdigt.

Stengillar jympan på måndagar, jag blir både trött och glad. Ett visst mått av prestationshets måste förstås erkännas, jagar på mig själv att inte vara den som först ger upp armhävningarna. Jag är en av dem som med passion hatade idrotten i skolan (du är ful, klumpig, fet o.s.v.) så det är fortfarande lite häftigt att jag också kan vara "en av dem som tränar", även om det är i ytterst blygsam skala och bara lite bensprattel med (mest) andra medelålders tanter. Skönt när man klarar att behandla sin kropp som ett omhuldat husdjur istället för ohyra.