Bakhåll

Det blev Köpenhamn igår. Jag ångrar inte att jag åkte med men jag känner mig mosad fortfarande. Kan inte gå in på detaljerna, men det rörde sig om spöken från förr, livet i sekten. En parallell värld som jag bär omkring på.

Träffade bl.a. en tjej som läst och läst om sånt jag skrev på nätet för tio år sen. Hon pratade med Mannen först medan jag var ute och gick på stan, och när han började prata om sin fru så förstod hon ganska raskt vem jag var och blev tydligen entusiastisk över att kanske få träffa mig. Hon ville bli fotograferad tillsammans med oss. Mycket märklig känsla. Visserligen är det kul att något man gjort har betytt något för en annan människa, man slänger iväg saker i cyberrymden men det blir plötsligt en annan sak när man står ansikte mot ansikte med en person som tagit emot. Blir på ett sätt glad, men också störd. Har svårt att stå ut med tanken att jag lämnat spår. Tycker inte om minnen, att spara på saker. Att spara på mig själv.

Mums

Jag lyckades hyfsat bra med att vara social fredag kväll. Slängde ihop en trerätters-middag, det var ett tag sedan. Laxtoast, fetaostpaj och jordgubbar med Cointreau. Vi fick en bröllopspresent från Frankrike, och det var ätbara saker förstås, en fin flaska Bourdeaux-vin, exklusivt te (supergott) och hjärtformade chokladpraliner i en rosa hjärtformad ask. Det var J's man som skickat det, han har tydligen ett gott öga till oss.

Det låter rätt löjligt i mina öron att säga att man klarat av en stillsam liten middag, men det kräver så otroligt mycket energi för mig att vara social. Jag har egentligen inte social fobi, är inte rädd för att göra bort mig, det är mer att jag känner att jag måste vara lyhörd, känna av, släppa in folk innanför mitt pansar, och just nu är känslan att jag behöver bevaka mina gränser och inte "ta in" andra människor tills jag drunknar.

Undrar om jag någonsin kommer tillbaka till mitt gamla tuffare jag. Det känns avlägset.

Återhämtning

En snackig dag. Träffade E i drygt tre timmar, sedan S på telefon, plus att jag varit lite "nätsocial" och hört av mig till folk jag försummat. Kanske inte konstigt att jag känner mig urvriden, utklämd. Kaviartub.

Kunde varit mycket värre dock. Jag känner hur jämvikten sakta återvänder efter journalläsandet, kan se mig vicka fram och tillbaka men rörelsen stannar av mer och mer och jag känner tyngdpunkten som håller mig upprätt. Börjar tänka att det är en reell möjlighet att klara sommaren utan kriser, och oavsett hur det blir i slutändan så är det underbart att ens kunna tänka så.

Ser verkligen fram emot frisören imorgon! Jag tycker om att ta hand om mitt utseende nu. Fast jag är för tjock (även objektivt sett) så fastnar jag inte i den där mördande självkritiken. Kan t.o.m. tycka att jag ändå ser rätt ok ut, även om jag inte är fotomodellsnygg så har jag personlighet.

Pappersarbete

Har fått min post, kul, och har läst journalen igen, kanske inte lika kul. Lägger nu märke till hur lite det står om min tid i sekten, ibland står det omnämnt "har varit med i sekten X", men nästan aldrig någon beskrivning som ens tangerar vad det inneburit, vad jag varit med om. Pratade med A som hade sett något liknande i sin journal, att hon "varit med i sekt" men inte utskrivet vad det handlade om, där det borde stått "har i flera år dagligen utsatts för fysiska, psykiska och sexuella övergrepp". Det känns lite konstigt att en så stor bit kan tappas bort. Är det för att många helt enkelt inte förstår, inte har kunskap och därför inte vill gräva i det, inte se?

Ser också en parallell där, tiden i sekten och tiden i vården. Desperationen, att det måste finnas någon väg ut men jag vet inte var, att jag gör vad "de" säger ska hjälpa, även när resultatet blir det motsatta. (Och nu känner jag att jag måste förklara, förtydliga. Många vill tro att jag gick med i sekten för att jag mådde så dåligt. Men jag mådde rätt ok just innan, det handlade mer om ett ungdomligt sökande efter ett häftigare liv än att jobba, äta, sova. Det var inte förrän jag haft en rejäl uppåtkick följt av ett fall ner i avgrunden som desperationen satte in.)

Det är tufft, helvetet suger och drar, men jag är långt ifrån att falla in i det svarta hålet. Jag är starkare nu, kan göra en sån här grej och inte bli knäckt!

Ska klippa mig och bleka utväxten på fredag, mysigt. Och det kanske t.o.m. blir Köpenhamn på lördag, om jag vågar. Snigelkryper ut ur skalet.

Urtidsdjur

En mentalt intensiv dag. Min mamma och hennes man var i trakterna för att hälsa på andra släktingar, så vi träffades en stund, fikade och gick på stan. Jag känner mig alltid lite spänd när jag är med henne men inte så mycket nu som förr. Det var, som det brukar vara, mest ytligt socialt snack. Hon gav mig en ganska häftig blomstermålad vattenkanna och en flaska vin, det var gulligt. Så det gick bra, känner mig bara alltid lite matt efter såna ansträngningar att ha ett umgängesliv med sin släkt. Släkt-släckt.

Psykologsamtal också, det kändes ändå rätt givande. Tycker vi verkar stå på samma sida nu, att medicinerna har effekt men att det finns saker kvar att "terapia", det ena utesluter inte det andra. Det känns inte så hopplöst.

Utmaning nr 3 och den största: fick journalkopiorna idag. 3 cm av mitt förflutna. Tvekade lite om jag skulle sätta igång med det, men naturligtvis segrade nyfikenheten (vem utom jag kunde tro något annat). Har inte lusläst men bläddrat igenom, från januari 2000 till nu. Jag känner mig mindre upprörd över vårdpersonalen än jag trodde jag skulle göra, den överväldigande känslan är sorg. Hur jävla jävligt det har varit att må så jävligt. På något sätt förtränger man mycket för det går ju inte att gå omkring med allt gammalt i fokus jämnt, men upplevelsen försvinner inte. Hur i helvete kan man vara så desperat, så självbestraffande och samtidigt söka hjälp, hjälp som man ändå inte kan lita på. Önskar jag kunde resa tillbaka i tiden och bekräfta och trösta mig själv på det sätt omgivningen ofta inte klarat av. Det känns lite nytt för mig, att kunna känna en viss medkänsla med mig själv, även om den är skör. Är trött trött trött nu men inte förkrossad, det är bra.

Vi fick ingen post idag, bara reklam *morr* Jag väntar på en cd, Aimee Manns nya, den borde ha kommit idag för den är skickad (jag är en sån där stenåldersmänniska som oftast betalar för min musik istället för att ladda ner). Kanske har Posten börjat rationalisera bort brevutbärningen också, den är säkert inte tillräckligt lönsam. Kanske gnäller jag i onödan för vi kanske inte hade någon post idag, fast någon stackars räkning brukar alltid dimpa ner tycker jag. Kanske löser sig mysteriet imorgon...

Ljus

Utflyktsdag igår, Sofiero slott. Picnic på gräsmattan, trädhöga rhododendron, fika med utsikt över Sundet. Ett stopp i Pålsjö skog på hemvägen och en jättelång "trädtunnel". Det känns... rofyllt.

Samvaro

Dagens blomma, mina balkongpenséer:

Lugna/aktiva dagar. Jag har skickat paket och blommor till en kompis som fyller jämnt. Köpt en häftig gigantisk stråhatt och Mannen köpte bh:n jag ville ha, han är alltid så gullig, så jag satt i den på balkongen igår kväll, hihi (om folk kan gå i minimala bikinis på stranden så är det väl sak samma).

Idag åkte vi fram och tillbaka till Lund, skjutsade grejor åt Mannens ena son. Sedan kom andra sonen och hans mamma över på middag, ärtsoppa, plättar och jordgubbar med Cointreau. Pratade också i telefon i tre timmar i sträck, ett öra åt folk i mer eller mindre krisläge. Tänker på fler som jag inte hunnit ringa, det känns ofta som projekt som jag inte hunnit med, gillar det inte riktigt för jag vill inte att mina vänner ska vara projekt, men ändå kan jag inte slappna av på det området. Har mail jag borde besvara men kan inte samla tankarna på rätt sätt. Och har lovat en kompis att fika imorgon. Jag tycker det är rejält svårt för på ett sätt vill jag ju, vill ha vänner, tycker om dem. Men längtan efter att få leva i min lilla bubbla är också stor.

Det är konstigt för samtidigt som jag känner mig lite starkare i mig själv nu, som att min ryggrad har tillförts mer kalk och sträcker sig rakare, så får jag fortfarande känslor av att bli översvämmad, uppäten av folk. En nästan fysisk sensation av att deras tentakler griper tag i mig och gräver sig in. Någonstans är det sorgligt också att den enda jag känner mig helt trygg med är Mannen. Jag ser mig inte som paranoid, jag tror inte att folk har onda avsikter eller försöker jävlas med mig, det är mer som att sinnesintrycken blir starkare än jag klarar av.

Nu tror jag att jag vill sova. Flyta bort en stund.

Poker

Lite intressant på sätt och vis att jag sa till min psykolog idag att jag inte litar helt på honom, eller för att vara exakt att jag inte litar på någon som jobbar åt landstinget oavsett vem. Den där obalansen, som patient är man alltid i underläge för det är alltid de som bestämmer, om man ska få hjälp, vilken sorts hjälp, hur länge. Visst, jag kan ha synpunkter, men de har sista ordet. Och det är mig som det är fel på, jag som behöver fixas, detta är utgångspunkten för hela situationen.

Först blev det ett bra samtal, men sedan kröp någon sorts hopplöshetskänsla in. Kunde inte sätta fingret på då varför, men nu ser jag tydligare att det hade att göra med att han ville förklara sig, att han inte ser sig som en lärare som ska predika den rätta vägen, att hans strävan är att vi tillsammans ska förstå. Och så vidare. Vilket jag iofs uppskattar. Men ändå känns det som något sorts försvar, att han har goda avsikter, och jag tror jag kan förstå det för det är en så normal reaktion att försvara sig om man känner sig missförstådd, vem gör inte det? Samtidigt blir inte min upplevelse av att vara utsatt riktigt bekräftad. Ingen inom vården verkar vilja se och helt erkänna hur ojämlik vårdsituationen är i grunden. Att de alltid har ess på handen, själv sitter man där med i extrema fall en kung, men oftare med en tvåa eller trea.

Mår inte dåligt ikväll, men det känns lite sorgset att ha varit så otroligt desperat och vilsen att jag vänt mig till vården gång efter gång trots att det känns så otryggt.

Har precis slagit ihjäl årets första mygga.

Lovsångsljud

Inte låg idag men nervös. Dagens blomma är en blå hortensia och en rosa gerbera vid entrén. Hortensia heter Hydrangea på latin, det tycker jag är fint.

Får ett par tusen tillbaka på skatten imorgon, mer än jag trodde. Och det är minst sagt välkommet när jag antagligen inte får något från FK den här månaden. De har minst 3 mån handläggningstid och jag fick inte in ansökan förrän början av april, eftersom min läkare först var ledig och sedan sjuk, och sedan glömde de bort att jag skulle ha en ny besökstid, jag fick ringa och påminna, och sedan glömde han att skriva intyget, jag fick ringa och påminna. Hade det varit FK som missat något hade de förväntat sig att jag skulle le och se glad ut, nu får jag skylla mig själv. Fy f-n för att vara beroende.

Men jag är så väldigt väldigt väldigt glad för att det är sommar.

Mannen berättade imorse att han hade "Han är min sång och min glädje" fast i huvudet, så nu har jag det också, jag kan inte bara refrängen utan en stor del av texten, vilket får mig att reflektera över hur otroligt mycket totalt onödig information man har samlat på sig under åren. Varför kristna sånger (jag är inte kristen) istället för något seriösare som detaljerna i Krebs-cykeln. Håhåjaja.

Småprat

Tror det blir en bättre dag idag. Det var jobbigt igår, men vi åkte åtminstone ner till stranden och vadade i det ljumma havsvattnet. Såg en liten sebraspindel på balkongen också, den var fin.

Ska banne mig ta mig iväg på yogan nu snart. Har de senaste veckorna helt kommit ur vanan att träna, förutom lite promenader. Och det är så dags nu att försöka komma igång igen när sommarschemat börjar och det bara finns ett baspass i veckan, tror jag är för slapp för medel. Får försöka gå min timme varje dag istället.

Ny månad, sommarmånad. Vilket jag på något sätt märker mest på att jag får ta fram ett nytt Excel-ark i min humördagbok. Maj var lite lite svajigare än april, men i stort sett är det ok, en del ångest men det lever jag med. Ofta, kanske inte alltid men ofta, har de korta svackorna triggats av något, inte bara satt igång själv och inte bitit sig fast.

Möjligheten finns att mina journalkopior är klara imorgon. Känns nervöst för isåfall är jag tvungen att besluta om jag ska läsa dem eller inte. Är jag verkligen beredd att konfrontera det förflutna på det sättet?

Att skriva känns fragmenterat och jag känner mig splittrad, suddig i konturerna. Får väl bara försöka flyta med dagen.