Kontrollförlust, är det det som svider i kroppen? Jag är den beroende, den som ska vara tacksam, inte kräva, inte andas för lätt eller sitta för säkert. Så här sitter jag osäker. Precis det jag ville aldrig skulle hända, att jag skulle bry mig mer än vad jag kan slå bort och skratta åt. Patetisk är det första invektivet jag kommer på om mig själv. Inte för att jag har stalker-fantasier om Psyko H, det är något annat, något med att när jag äntligen efter nästan nio år börjat prata i terapin så vill jag hungrigt ha den möjligheten alltid. Samtidigt som jag fortfarande ser honom som en motståndare, jag vet inte varför, han har visat att han står på min sida så det är nog någon gammal trasig resväska jag släpar på. Sanslöst korkat att alls bli beroende av en fiende. Det var ju så här det aldrig skulle bli, min kamouflerade känslosköld får inte gå sönder.
Har aldrig upplevt så tydligt att olika relationer visserligen kan komplettera men inte ersätta varandra. Med Mannen känner jag mig trygg och nära, kan prata och skratta och gråta. På vissa sätt visar jag mycket mer av mig själv inför honom än inför Psyko H, på andra sätt inte. Äpplen och päron.
Osynliga, namnlösa känslomonster rör sig oroligt, mullrar dovt i källaren, sträcker prövande ut tentaklerna. Jag vill [censur] fast jag vet att alla skulle tycka det vore jävligt dumt, men för mig är det ett sätt att känna mig mer autonom, kanske just för att alla tycker det är jävligt dumt. (Hörru S, det är faktiskt midsommarafton, m-i-d-s-o-m-m-a-r-a-f-t-o-n. Bara så du vet.)
Skulle vilja väcka Mannen, men han har rätt nyligen somnat och ska upp igen ganska tidigt för att jobba, så jag har inte samvete till det. Och jag klarar ju mig ändå. Får stoppa undan ynkligheten i kylskåpet för stunden.
fredag 19 juni 2009
onsdag 17 juni 2009
Okänt
Imorgon är det sista samtalet med Psyko H före sommarlovet. Vi har alltid två månaders uppehåll på sommaren, en månad vid jul. Jag brukar inte bry mig, stänger liksom bara av, glömmer bort att jag går i terapi. Men idag känner jag ett vagt vemod. Dels kommer jag nog sakna Psyko H som person, vi har nog båda varit mer öppna det här året (och nej, jag är inte kär i min terapeut, à la en aktuell tv-serie, även om han är i min ålder och hyfsat snygg, det är mer på nivån att jag alls tolererar honom, haha). Dels blir det tomt att inte ha den avskilda möjligheten att breda ut mig om mig själv utan kravet att inte göra bort sig, och samtidigt bli utmanad att uttala saker, jag som bara möjligtvis vill skriva. Eller inte säga något alls.
Så nu har jag ingen tidigare erfarenhet att luta mig mot, vet inte hur jag kommer reagera.
Så nu har jag ingen tidigare erfarenhet att luta mig mot, vet inte hur jag kommer reagera.
måndag 15 juni 2009
Eftersnack
Trött men inte galen. Det är inte så illa. Underbara Göteborgare, vad jag tycker om er!
Nånstans åt gränsen till var det nog ändå, måste pusta ut, sitta och stirra in i väggen, bläddra i serieböckerna jag lånade av min äldsta son. Sedan var det då Psyko H om knappt två timmar, känner inget engagemang alls just nu, men ibland är det såna gånger som det funkar bäst. Gå dit ska jag. Jag är extremt jävla pedantisk angående att dyka upp på terapin, nästan alltid i tid också. Det var ett sorts grundkrav jag ställde på mig själv när vi började, att jag skulle kämpa även när det känns tungt, eller bara ointressant. Psyko H är oftast 5 minuter sen. Sedan drar vi ofta över tiden med 10 minuter. Jag gillar det, ett drag av mänsklighet, särskilt när han är så noga med ramarna annars.
I princip mår jag bra nu, sedan jag kom hem från sjukhuset. Ändå känner jag mig som en gammal tunnväggig porslinsvas, jag kan se stabil ut, men en oväntad knuff och det blir inte så roligt. Det behövs inte mycket. Stressystemet kan gå igång, hjärtklappning, tryck över bröstet, svårt att fokusera blicken, allt bara för att det är kö på Pressbyrån. Orolig för att glömma saker trots kalenderanteckningar och påminnelser. Ja, orolig överhuvudtaget. Kontrollen, den där svåruppnåeliga kontrollen som jag alltid drömmer om. Att vara förberedd. Att inte tappa konceptet vad som än händer. Varje gång jag blir rejält påmind om hur inihelvete mycket jag kan tappa kollen, som nu senast, blir jag omskakad, nästan förvånad. Är det där jag? Hur ska jag nu få ihop ekvationen? Rädslan lägger sig på lur, viskar att det kan hända igen, när som helst. Och jag blir liten och ynklig inuti.
Men det värsta kommer nog att blekna bort med tiden. Time is the great healer. Ibland.
Nånstans åt gränsen till var det nog ändå, måste pusta ut, sitta och stirra in i väggen, bläddra i serieböckerna jag lånade av min äldsta son. Sedan var det då Psyko H om knappt två timmar, känner inget engagemang alls just nu, men ibland är det såna gånger som det funkar bäst. Gå dit ska jag. Jag är extremt jävla pedantisk angående att dyka upp på terapin, nästan alltid i tid också. Det var ett sorts grundkrav jag ställde på mig själv när vi började, att jag skulle kämpa även när det känns tungt, eller bara ointressant. Psyko H är oftast 5 minuter sen. Sedan drar vi ofta över tiden med 10 minuter. Jag gillar det, ett drag av mänsklighet, särskilt när han är så noga med ramarna annars.
I princip mår jag bra nu, sedan jag kom hem från sjukhuset. Ändå känner jag mig som en gammal tunnväggig porslinsvas, jag kan se stabil ut, men en oväntad knuff och det blir inte så roligt. Det behövs inte mycket. Stressystemet kan gå igång, hjärtklappning, tryck över bröstet, svårt att fokusera blicken, allt bara för att det är kö på Pressbyrån. Orolig för att glömma saker trots kalenderanteckningar och påminnelser. Ja, orolig överhuvudtaget. Kontrollen, den där svåruppnåeliga kontrollen som jag alltid drömmer om. Att vara förberedd. Att inte tappa konceptet vad som än händer. Varje gång jag blir rejält påmind om hur inihelvete mycket jag kan tappa kollen, som nu senast, blir jag omskakad, nästan förvånad. Är det där jag? Hur ska jag nu få ihop ekvationen? Rädslan lägger sig på lur, viskar att det kan hända igen, när som helst. Och jag blir liten och ynklig inuti.
Men det värsta kommer nog att blekna bort med tiden. Time is the great healer. Ibland.
torsdag 11 juni 2009
Glad
Fick en fin award från en väldigt speciell person som alltid är omtänksam och gullig, Bloggullet .
Lite dum känner jag mig för att jag inte har tid att fixa med awarden just nu och skicka den vidare, men jag har psykolog, sjukgymnast och tåget till Göteborg som väntar... Tack iallafall Bloggullet!
Jag drar alltså till Göteborg över helgen. See you later!
Lite dum känner jag mig för att jag inte har tid att fixa med awarden just nu och skicka den vidare, men jag har psykolog, sjukgymnast och tåget till Göteborg som väntar... Tack iallafall Bloggullet!
Jag drar alltså till Göteborg över helgen. See you later!
tisdag 9 juni 2009
Svinaktigt
En riktigt vidrig nyhet i Metro och Dagens Medicin
Det är väl helt jävla självklart moraliskt sett att som psykiater sätter man inte på en sjuk patient som står under ens vård - oavsett om h*n skulle be om det. Eller var tjejen så oemotståndligt sexig att det stackars oskyldiga offret läkaren bara inte kunde hejda sig? Så verkar hovrätten ha resonerat... Har vi verkligen inte kommit längre?
Det är väl helt jävla självklart moraliskt sett att som psykiater sätter man inte på en sjuk patient som står under ens vård - oavsett om h*n skulle be om det. Eller var tjejen så oemotståndligt sexig att det stackars oskyldiga offret läkaren bara inte kunde hejda sig? Så verkar hovrätten ha resonerat... Har vi verkligen inte kommit längre?
söndag 7 juni 2009
Rester3
Tio dagar senare (2009-05-08):
Nu har jag återigen en hemlig (ja, jag minns inte vad han heter) beundrare som tittar på mig när jag sover. Eller inte sover, vilket fallet är just nu. Trögdjur är jag, men ingen sovmus. Huvudet vill ägna sig åt The Great Final Battle of Good vs. Evil. Jag är bara hjärtligt trött på skiten. Men för fan, kan inte en sida bara ta över och skapa en välordnad militärdiktatur med var sak på sin plats, istället för detta känslo- och tankekaos.
Ibland kan jag inte skilja på tankar och känslor. När man "bara vet" något, när svaret på en fråga känns i kroppen, vad är det då? Just nu "vet" jag att universums balans i en viss liten mån skulle återställas om jag använde Torkyrullen till något helt annat än den ursprungligen avsetts för. Och det är ju helt jävla pucko. Men "vet" det gör jag, bergsäkert. Jag "vet" också att en påse Gott&Blandat Salt skulle behövas för att harmonisera mina energier (de bruna musselskalen är godast). Jag "vet" att jag är frisk, för om jag verkligen vore galen så skulle jag väl inte veta det.
Rester2
Dag 2 (2009-04-28):
Vägrade sova mer än korta stunder, trots par i Stesolid, Propavan, Atarax - sex kort är väl för mycket för poker, men allt här är för mycket eller för litet.
Varför är jag så tjurig? Jag är här frivilligt, jag har själv bett om hjälp och de försöker hjälpa mig. Jag vill inte behöva hjälp. Jag vill rycka upp mig, skärpa mig, ta mig i kragen, sluta larva mig, klippa mig och skaffa ett jobb. Eller åtminstone utöva grundläggande kontroll över min hjärna. Eller i lugn och ro ta livet av mig, så det blir någon ordning.
Ambivalent är bara förnamnet.
Diazepam-domnad, utom tankarna som oberört flimrar vidare. Jag konverserar och uppträder märkbart obemärkt, stänger in vansinnigheterna i sin fängelsecell där de härjar fritt och attackerar varandra med slipade tandborstskaft.
En display med röda siffror som räknar ner. Klippa blå eller gröna sladden? Haha, lite spänning i livet! Plötsligt en dag händer det... Bristen på Bruce Willis är skriande, så man får rycka in själv som b-skådis utan manus, med en icke alltför exklusiv skara psykpersonal som statister.
Rester1
Den första tiden jag var inlagd så skrev jag, satt på golvet och skrev på lösa blad (kollegieblock har ståltrådsbindning). Små delar av det vill jag ha här, för att minnas.
Det är inte så kul och positivt, jag blev inlagd av en anledning.
Från första dagen av inläggningen (2009-04-27):
Det är inte så kul och positivt, jag blev inlagd av en anledning.
Från första dagen av inläggningen (2009-04-27):
Mannen sa i bilen "säg nu inte för mycket så psykologen blir orolig". Ibland är han riktigt snitsig på reversed psychology. Jag sa tillräckligt mycket, Psyko H blev orolig, och här är jag inlagd. Rött vak t.o.m. Tjoho. En alldeles egen personal som beundrar bara mig. Allt som saknas är paparazzi i buskarna utanför psykporten.
Fan fan fan hur kunde jag hamna här igen? Jag mår inte ens dåligt, jag är bara knäpp, galen, rubbad, jävla miffo.
Och nu ser jag på min handstil att jag mår konstigt, den är spretig, ojämn, arg kanske, ledsen, nja, för vass för det. Jag vill ha min dator, min förlängda arm, min förlängda hjärna. En hjärna skulle verkligen inte skada just nu. Min vill jag inte ha.
Självmordstankar, metod, datum. Vet inte om jag vill eller inte. Kanske måste jag oavsett.
Tänker. En lite överskattad sysselsättning. Särskilt 3 på morgonen på en psykavdelning. Skulle jag kunna sova om jag bara la manken till? Sömnen som prestation, distriktsmästerskapet i djup slummer. Jag blir påhejad av professionellt ombryende sjuksköterskor med Propavan och akupunkturnålar i sportbagen, kanske har de anabola steroider där någonstans också. Jag blir obstinat. Kom inte här och rör min sömnlöshet, mitt tänktänktänktänk och upplevelsen av den oändliga men alltid framskridande natten, alla paradoxers tid och otid.
lördag 6 juni 2009
Sedd
Fick en liten bekräftelse idag som kändes speciell. Gick ner till stan bara för att röra på mig, alla affärer var ju stängda, men Espresso House var öppet så jag satte mig en stund. Då kom en av psykpersonalen in, en av dem som satt vak hos mig när det var som värst. Vi hejade och hon frågade hur jag mår.
Efter några minuter hörde jag mitt namn, då satt hon och hennes man vid bordet bakom mig. Hon sa hur god den varma chokladen med grädde var, och började sedan småprata om allt möjligt, att hon skulle på semester, att de skulle flytta och vart, en sån där vanlig vänlig vardagskonversation. Vi pratade i säkert en kvart.
Det var alltså en person som sett mig mixad och av och till psykotisk för bara några enstaka veckor sedan, och ändå bemöter hon mig som en helt vanlig bekant. Tänk att det finns människor som kan se medmänniskan bakom psykfallet!
Efter några minuter hörde jag mitt namn, då satt hon och hennes man vid bordet bakom mig. Hon sa hur god den varma chokladen med grädde var, och började sedan småprata om allt möjligt, att hon skulle på semester, att de skulle flytta och vart, en sån där vanlig vänlig vardagskonversation. Vi pratade i säkert en kvart.
Det var alltså en person som sett mig mixad och av och till psykotisk för bara några enstaka veckor sedan, och ändå bemöter hon mig som en helt vanlig bekant. Tänk att det finns människor som kan se medmänniskan bakom psykfallet!
fredag 5 juni 2009
Utskriven
Hemma nu, på riktigt. Jag fick i princip bestämma själv när jag skulle skrivas ut, fick vara kvar några dagar till om jag ville, men nu känner jag mig i hyfsat normaltillstånd, behöver inte ta upp en säng där.
Jag är jätteglad att vara hemma igen. Samtidigt en sorg. Det skakar om mig att jag kunde må så dåligt igen. Att jag faktiskt behövde någon som vaktade mig som ett barn. Att min hjärna inte odelat står på min sida.
Positivt är att jag kunnat samarbeta mycket med personalen, se dem som potentiella hjälpare och inte fångvaktare eller skrattande åskådare. Med facit i hand fick jag mer hjälp när jag själv hade en öppnare attityd. (Inte för att jag är så naiv att jag tror detta gäller för alla avdelningar och all personal överallt... "min" avdelning är långt ifrån felfri men hyfsat "snäll".)
Negativt är att jag tappat en hel del i självförtroende. Jag tror inte det syns så mycket utåt, men jag känner mig som "en gång psykfall, alltid psykfall". Att t.o.m. nätvänner kommer distansera sig nu.
En fantastisk ljusglimt dock är att mina barn varit väldigt omtänksamma, ska åka upp och träffa dem snart.
Det här är nästan fler ord än jag har just nu. När jag mådde som sämst skrev jag frenetiska utläggningar på lösa papper, nu när lugnet sänkt sig finns det mest tystnad.
Jag är jätteglad att vara hemma igen. Samtidigt en sorg. Det skakar om mig att jag kunde må så dåligt igen. Att jag faktiskt behövde någon som vaktade mig som ett barn. Att min hjärna inte odelat står på min sida.
Positivt är att jag kunnat samarbeta mycket med personalen, se dem som potentiella hjälpare och inte fångvaktare eller skrattande åskådare. Med facit i hand fick jag mer hjälp när jag själv hade en öppnare attityd. (Inte för att jag är så naiv att jag tror detta gäller för alla avdelningar och all personal överallt... "min" avdelning är långt ifrån felfri men hyfsat "snäll".)
Negativt är att jag tappat en hel del i självförtroende. Jag tror inte det syns så mycket utåt, men jag känner mig som "en gång psykfall, alltid psykfall". Att t.o.m. nätvänner kommer distansera sig nu.
En fantastisk ljusglimt dock är att mina barn varit väldigt omtänksamma, ska åka upp och träffa dem snart.
Det här är nästan fler ord än jag har just nu. När jag mådde som sämst skrev jag frenetiska utläggningar på lösa papper, nu när lugnet sänkt sig finns det mest tystnad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)