Idag har vi hälsat på en 2-månaders bäbis, svårt att tänka sig något gulligare. Var också så roligt att träffa hennes föräldrar, var ett tag sen sist. Mamman har fått kämpa för att accepteras som mamma av vissa inom vården, eftersom hon har bipolär sjukdom och alltså är att likställa med en yxmördare (ok jag överdriver, men bara lite).
Har också badat, nästan ensamma vid "våran" badplats. Lite kallt för min smak men hade med cyklopet och såg krabbor som kelade, när det kom för många fiskar och såg på drog de sig undan in i tången. En äldre man på parkeringen berättade att de 2-5 cm stora runda groparna i berghällarna var märken efter maskar som levt i sanden för 400 miljoner år sedan. Hur man nu vet det.
Undrar hur resterna efter oss kommer att te sig om 400 miljoner år. Om jorden finns kvar, vilket den troligen gör. Om vi finns kvar är mer tveksamt...
onsdag 13 augusti 2008
måndag 11 augusti 2008
Arachne
En skugga i ögonvrån och på vardagsrumsgolvet finns en gigantisk husspindel. Jag har jobbat bort min spindelfobi men liiite avvaktande är jag ännu. När den plötsligt försvinner och sedan återfinns på sovrumsgolvet känns det som att det inte finns någon återvändo. A woman's got to do what a woman's got to do. Medelst ett ituklippt tomt HavreFraspaket förpassar jag den till balkongen. Och stänger balkongdörren.
Efter
Vacuum. I huvudet. Inga känslor alls.
Det gick ok idag med arbetsprövningen. De verkar snälla. Har gjort iordning tygprover, ett lite pilligt och noggrannt jobb och gjorde det rätt bra, så någon nytta gjorde jag. Blev trött av själva anspänningen bara.
Jo en jätterolig sak, min yngste son ringde och berättade att han skrivit kontrakt på sin första egna lägenhet. Nu har alla mina och Mannens barn eget boende. Är skönt att de blir stora och klarar sig.
Det gick ok idag med arbetsprövningen. De verkar snälla. Har gjort iordning tygprover, ett lite pilligt och noggrannt jobb och gjorde det rätt bra, så någon nytta gjorde jag. Blev trött av själva anspänningen bara.
Jo en jätterolig sak, min yngste son ringde och berättade att han skrivit kontrakt på sin första egna lägenhet. Nu har alla mina och Mannens barn eget boende. Är skönt att de blir stora och klarar sig.
söndag 10 augusti 2008
Motvalls
Bäddar in mig i händelselöshet för att försöka ladda inför morgondagen. Svinbra med OS, lagom hjärndödande.
Fast i fredags kväll var vi faktiskt en kort sväng ute på stan efter att Mannen kommit hem från jobbet. Det var en lokal festival, vi tog en promenad, tittade på fyrverkerier och tog en drink på en krog. Var hemma före midnatt. Man är ingen festprisse precis.
Annars är det samma gamla uttråkande slitning inom mig själv mellan självvald isolering och viljan till kontakt. Det går ju inte att ha umgänge med andra bara på egna villkor, men jag blir lite diffust tjurig när det går över en gräns och jag känner det som att jag "ställer upp". Varför har jag blivit så ogin? Det är inte så att folk ställer orimliga krav. Något i mig protesterar skarpt och högljutt över att behöva vara närvarande i stunden. Lite konstigt känns det att mitt bättre mående sammanfaller med att inte släppa in så mycket av omvärlden. Bakvänt mot vad jag förväntar mig, vad jag hört.
Tänk så överkänslig jag är mot att avvika, trots att jag gjort det en del i livet. Vill att jag ska fungera "rätt" även när det gäller måendet. Känner mig i botten generad över att medicinerna haft sån effekt, piller är inte fint, man ska gå i terapi och lära sig hantera livet eller bli buddhist eller på andra sätt skaffa stora livsavgörande insikter, det är fint. Då känns det som att jag inte har rätt att påstå att jag mår bättre nu, väntar på att allt ska krascha eftersom jag inte blivit en bättre människa. Snacka om att lägga krokben för sig själv.
Ska nog, apropå umgängesliv, ringa S idag. Åh vad jag är lättad att hon hunnit hem från Kaukasus innan det brakade loss.
Se där, säger mig inte orka med mina vänner men nog behöver jag dem.
Fast i fredags kväll var vi faktiskt en kort sväng ute på stan efter att Mannen kommit hem från jobbet. Det var en lokal festival, vi tog en promenad, tittade på fyrverkerier och tog en drink på en krog. Var hemma före midnatt. Man är ingen festprisse precis.
Annars är det samma gamla uttråkande slitning inom mig själv mellan självvald isolering och viljan till kontakt. Det går ju inte att ha umgänge med andra bara på egna villkor, men jag blir lite diffust tjurig när det går över en gräns och jag känner det som att jag "ställer upp". Varför har jag blivit så ogin? Det är inte så att folk ställer orimliga krav. Något i mig protesterar skarpt och högljutt över att behöva vara närvarande i stunden. Lite konstigt känns det att mitt bättre mående sammanfaller med att inte släppa in så mycket av omvärlden. Bakvänt mot vad jag förväntar mig, vad jag hört.
Tänk så överkänslig jag är mot att avvika, trots att jag gjort det en del i livet. Vill att jag ska fungera "rätt" även när det gäller måendet. Känner mig i botten generad över att medicinerna haft sån effekt, piller är inte fint, man ska gå i terapi och lära sig hantera livet eller bli buddhist eller på andra sätt skaffa stora livsavgörande insikter, det är fint. Då känns det som att jag inte har rätt att påstå att jag mår bättre nu, väntar på att allt ska krascha eftersom jag inte blivit en bättre människa. Snacka om att lägga krokben för sig själv.
Ska nog, apropå umgängesliv, ringa S idag. Åh vad jag är lättad att hon hunnit hem från Kaukasus innan det brakade loss.
Se där, säger mig inte orka med mina vänner men nog behöver jag dem.
torsdag 7 augusti 2008
Inklusive
Brännvinskryddost får 5 solar.
Har haft det småtråkigt idag och varit småproduktiv (disk, tvätt, lasagnetillverkning), vilket antagligen var rätt bra för jag känner mig nerdämpad.
Kvällstankar: varför är jag inte 100 % målinriktad på att bli "normal". Jaja, det vanliga med att förändring kan vara skrämmande och det är lättare att bli kvar där man är, men det är annat också. Ett bekräftelsebehov. Jag vill inte behöva visa upp ett leende ansikte som hävdar att nu är allt bra, jag tar mitt ansvar, distanserar mig från allt det gamla. Vill att det gamla, motbjudande, hysteriska också ska räknas. Det är en del av mig, precis som det är en del av mig att ha fött barn, pluggat på universitetet, hittat kärleken, städat Tysklandsfärjor, paddlat kanot med familjen, liftat runt Europa, stickat en halsduk, varit religiös, varit ateist, tävlat i tv-frågesport, gråtit på bio, tagit simborgarmärke... Ännu har jag inte hittat mitt förhållningssätt. Någon sorts posttraumatisk stress av att ha varit psykfall, av alla onda avsikter och gärningar mot mig själv, all rädsla och hopplöshet, känslan av maktlöshet och total skuld. Och så då kontakten med vården som påbröd. Jag vill att folk ska höra hur plågsamt det kan vara och ändå stå ut. Jag vill finnas i speglingen i en annan människas ögon. Det är jävligt mycket begärt.
Har haft det småtråkigt idag och varit småproduktiv (disk, tvätt, lasagnetillverkning), vilket antagligen var rätt bra för jag känner mig nerdämpad.
Kvällstankar: varför är jag inte 100 % målinriktad på att bli "normal". Jaja, det vanliga med att förändring kan vara skrämmande och det är lättare att bli kvar där man är, men det är annat också. Ett bekräftelsebehov. Jag vill inte behöva visa upp ett leende ansikte som hävdar att nu är allt bra, jag tar mitt ansvar, distanserar mig från allt det gamla. Vill att det gamla, motbjudande, hysteriska också ska räknas. Det är en del av mig, precis som det är en del av mig att ha fött barn, pluggat på universitetet, hittat kärleken, städat Tysklandsfärjor, paddlat kanot med familjen, liftat runt Europa, stickat en halsduk, varit religiös, varit ateist, tävlat i tv-frågesport, gråtit på bio, tagit simborgarmärke... Ännu har jag inte hittat mitt förhållningssätt. Någon sorts posttraumatisk stress av att ha varit psykfall, av alla onda avsikter och gärningar mot mig själv, all rädsla och hopplöshet, känslan av maktlöshet och total skuld. Och så då kontakten med vården som påbröd. Jag vill att folk ska höra hur plågsamt det kan vara och ändå stå ut. Jag vill finnas i speglingen i en annan människas ögon. Det är jävligt mycket begärt.
Mixer
Har inte så ont i höften nu. De där diklofenak-pillren verkar hjälpa rätt bra. Känner mig lite lätt speedad ikväll bara. Kanske bara en reaktion på dagen, det blir lite spänt när man går till vårdcentralen. Det var andra gången på typ 5 år, jag visste inte ens vilken läkare jag är listad på, fast han var ändå inte där, men hon jag träffade (iransk?) var gullig.
Fikade med Mannen och en brukare på stan, förutom att jag åt två frysta wienerbröd hemma. Det där med bantande blir inte mer än en tanke. Impulsshoppade jättefina Pilgrim-smycken, halva priset. Som om jag behövde fler smycken, men de talade till mig, köp oss, köp oss... Beställde nyss fotoförstoringarna som jag tänkt, kul. Såg en hel deckare på SVT1, det är inte ofta jag ser något längre program utan reklampauser. Fick visserligen gå ett par svängar till köket och missade nästan slutet, men ändå. Vet inte varför jag räknar upp allt, bara någon sorts bokföring för mig själv.
Nu dricker jag varm choklad (det möjliga beviset för Guds existens) och dividerar med mig själv om jag ska sova nu.
Har så kluvna känslor inför OS, samvetet säger att man inte borde stötta en så odemokratisk regim, nöjescentrum i hjärnan vill frossa i blandgodiset av sport. Jag är absolut ingen sportfreak och inte odelat nationalistisk heller men ibland vid stora mästerskap förvandlas jag ändå till en flaggviftare. Doktorinnan Jekyll och Mrs Sportfåne.
Hmm, shoppingattack och vill inte sova och tankar som grodhoppar och euforiska känslor av choklad, ser man det skrivet svart på vitt så är det dags att varva ner lite. Så trist att tänka så när man känner sig ok.
Fikade med Mannen och en brukare på stan, förutom att jag åt två frysta wienerbröd hemma. Det där med bantande blir inte mer än en tanke. Impulsshoppade jättefina Pilgrim-smycken, halva priset. Som om jag behövde fler smycken, men de talade till mig, köp oss, köp oss... Beställde nyss fotoförstoringarna som jag tänkt, kul. Såg en hel deckare på SVT1, det är inte ofta jag ser något längre program utan reklampauser. Fick visserligen gå ett par svängar till köket och missade nästan slutet, men ändå. Vet inte varför jag räknar upp allt, bara någon sorts bokföring för mig själv.
Nu dricker jag varm choklad (det möjliga beviset för Guds existens) och dividerar med mig själv om jag ska sova nu.
Har så kluvna känslor inför OS, samvetet säger att man inte borde stötta en så odemokratisk regim, nöjescentrum i hjärnan vill frossa i blandgodiset av sport. Jag är absolut ingen sportfreak och inte odelat nationalistisk heller men ibland vid stora mästerskap förvandlas jag ändå till en flaggviftare. Doktorinnan Jekyll och Mrs Sportfåne.
Hmm, shoppingattack och vill inte sova och tankar som grodhoppar och euforiska känslor av choklad, ser man det skrivet svart på vitt så är det dags att varva ner lite. Så trist att tänka så när man känner sig ok.
onsdag 6 augusti 2008
Ipren-mannen
Mannen tjatade tills jag gav med mig och gick till vårdcentralen med min onda höft. Läkaren misstänkte trochanteritis, inflammation i slemsäckarna runt höftleden. Jag fick en kortisonspruta rakt in i höften, låter värre än det är. Tror det hjälpte lite fast inte helt. Ska äta anti-inflammatorisk medicin i några dagar, promenera men inte skutta. Blir det inte bättre på ett par veckor kanske de skickar mig på röntgen för säkerhets skull. Har googlat tillståndet, ibland tar det år att läka, ibland går det snabbt över, så nu håller jag bara tummarna.
Dagens störningsmoment är att jag var inne på apoteket för att hämta ut lamotrigin och frågade då om receptet på diklofenak (ok ok, det är inte Ipren) hade kommit, men det hade det inte. Nu kollade jag på nätet och det fanns där. Den stora frågan är om man ska orka masa sig ner till apoteket igen så man kommer igång med att ta dem, eller om man är för lat. Hmmm. Jag är ingen storkonsument av värk/anti-inflammatoriska tabletter, tror aldrig att jag ätit dessa förut. Även om jag vet att jag bara tar dem enligt föreskrifterna så känner jag mig lite tvivelaktig, är överkänslig mot att betraktas som en potentiell missbrukare även om det bara är svag skit, tar knappt alvedon.
Samtidigt fattar jag väl att om jag har en inflammation så är det bättre att ta dem, det handlar bara om några dagar. Fan så löjlig man kan vara.
Men det har blivit starkare sen jag fick borderline-diagnosen, det är så mycket "alla vet" när det gäller borderline, som att man ofta missbrukar det ena eller andra. Jag blir lite trotsig och vill motbevisa såna förutfattade meningar. Kom inte och tro att ni kan stoppa ner mig i lådan. Vilket väl har sina poänger men kan bli ett snävt sätt att bemöta omvärlden.
Dagens positiva moment är att jag varit självskadefri och inlagd-på-psyk-fri i 6 månader. Det låter rätt obetydligt men är lååång tid för mig. Även om det kan komma ögonblick när jag känner mig frestad så har det i stor sett varit lätt att låta bli. När inte depressionssmärtan driver mig och tränger in mig i ett hörn ändras spelplanen. Ytor öppnas upp och sikten blir bättre, det blir möjligt att göra mer än att reagera med ryggmärgen. Jag är väldigt tacksam.
Ibland önskar jag att "vanligt folk" skulle få en dag eller två av depressionshelvete, dödsångest och psykos, bara så att de fick en chans att förstå. Ibland tänker jag att det är skönt att de slipper.
Dagens störningsmoment är att jag var inne på apoteket för att hämta ut lamotrigin och frågade då om receptet på diklofenak (ok ok, det är inte Ipren) hade kommit, men det hade det inte. Nu kollade jag på nätet och det fanns där. Den stora frågan är om man ska orka masa sig ner till apoteket igen så man kommer igång med att ta dem, eller om man är för lat. Hmmm. Jag är ingen storkonsument av värk/anti-inflammatoriska tabletter, tror aldrig att jag ätit dessa förut. Även om jag vet att jag bara tar dem enligt föreskrifterna så känner jag mig lite tvivelaktig, är överkänslig mot att betraktas som en potentiell missbrukare även om det bara är svag skit, tar knappt alvedon.
Samtidigt fattar jag väl att om jag har en inflammation så är det bättre att ta dem, det handlar bara om några dagar. Fan så löjlig man kan vara.
Men det har blivit starkare sen jag fick borderline-diagnosen, det är så mycket "alla vet" när det gäller borderline, som att man ofta missbrukar det ena eller andra. Jag blir lite trotsig och vill motbevisa såna förutfattade meningar. Kom inte och tro att ni kan stoppa ner mig i lådan. Vilket väl har sina poänger men kan bli ett snävt sätt att bemöta omvärlden.
Dagens positiva moment är att jag varit självskadefri och inlagd-på-psyk-fri i 6 månader. Det låter rätt obetydligt men är lååång tid för mig. Även om det kan komma ögonblick när jag känner mig frestad så har det i stor sett varit lätt att låta bli. När inte depressionssmärtan driver mig och tränger in mig i ett hörn ändras spelplanen. Ytor öppnas upp och sikten blir bättre, det blir möjligt att göra mer än att reagera med ryggmärgen. Jag är väldigt tacksam.
Ibland önskar jag att "vanligt folk" skulle få en dag eller två av depressionshelvete, dödsångest och psykos, bara så att de fick en chans att förstå. Ibland tänker jag att det är skönt att de slipper.
tisdag 5 augusti 2008
Obemärkt
Träffade folk från bemanningsföretaget som fixar fram en plats att arbetspröva på. Ska testjobba i tio (arbets)dagar, sedan tillbaka till Kristianstad för avslutande samtal. Bara en kort stund efter att jag kommit hem från mötet ringde arbetsfixarkvinnan upp och sa att hon hittat en plats på ett mindre textilföretag, något med att klippa upp provbitar och lägga in dem i datasystemet (gissningsvis inte själva tyget utan information om det). Ja, vi får väl se på måndag. Hon sa att de hade haft någon annan som arbetsprövat där tidigare och personalen var trevlig. Det låter ju bra. I övrigt reserverar jag mina åsikter tills jag sett det hela på närmare håll.
Sitter och tittar på kartan från hitta.se och försöker lista ut vilken gångväg som är närmast. Det är någorlunda gångavstånd, kanske 40 min? Buss är inte riktigt att tänka på i vår lilla stad, det ligger inte på rullatorlinjen. Lite sport är det att tråckla sig fram mellan smågatorna. Man ska över järnvägsspår också vilket begränsar valmöjligheterna.
Håhåjaja, vilka världsproblem man brottas med!
Igår var det fyra månader sen vi gifte oss. Det här har jag sagt flera gånger till Mannen, men det förtjänar att sägas igen: jag är så otroligt glad för att Mannen är glad för att vi gifte oss! För det känns som om det skulle ha kunnat varit bara min grej som han gick med på lite oengagerat; istället visar han mig om och om igen att han tycker det är speciellt att jag är hans fru. Jag trodde inte jag skulle bry mig så mycket om det som jag gör.
Det här känns som ett alldagligt inlägg och det är just precis så jag känner mig idag: alldaglig. Det är inte så tokigt.
Sitter och tittar på kartan från hitta.se och försöker lista ut vilken gångväg som är närmast. Det är någorlunda gångavstånd, kanske 40 min? Buss är inte riktigt att tänka på i vår lilla stad, det ligger inte på rullatorlinjen. Lite sport är det att tråckla sig fram mellan smågatorna. Man ska över järnvägsspår också vilket begränsar valmöjligheterna.
Håhåjaja, vilka världsproblem man brottas med!
Igår var det fyra månader sen vi gifte oss. Det här har jag sagt flera gånger till Mannen, men det förtjänar att sägas igen: jag är så otroligt glad för att Mannen är glad för att vi gifte oss! För det känns som om det skulle ha kunnat varit bara min grej som han gick med på lite oengagerat; istället visar han mig om och om igen att han tycker det är speciellt att jag är hans fru. Jag trodde inte jag skulle bry mig så mycket om det som jag gör.
Det här känns som ett alldagligt inlägg och det är just precis så jag känner mig idag: alldaglig. Det är inte så tokigt.
söndag 3 augusti 2008
Obestämt
Är arg på min höft som börjat göra ont, särskilt på morgnarna när jag ska stiga upp. Visst kände jag lite i våras att det var aningen stelt och ömt på yogan, men det känns ändå lätt förvånande att det värker, fattar inte varför. Tycker jag är alldeles för ung för artros, så jag tänker att det är någon sorts inflammation eller sträckning, fast då är det konstigt att det inte gått över. Kanske är det för att jag gått upp så mycket i vikt på kort tid. Jaja, får se vad som händer.
Lite sådär avslappnad men aktiv dag igår. Fika med T som är en ganska ny men trevlig bekantskap. Impulsköp av kjol:
På kvällen åt jag middag på torget tillsammans med Mannen och en brukare, ljummen sommarkväll. Pratade länge med S på telefon, om FK-utredning, juristkarriär, evolutionen och georgiskt vin, vindlande på olika stigar som våra samtal brukar vara.
Känner mig mätt på socialt liv, idag ska jag stänga in mig.
lördag 2 augusti 2008
Harmoni
Totalt igenmulet och ihållande regn. Ändå känns det bra. Vi fick en så härlig dag igår, en baddag. Jag är ju inte den som ligger och steker mig på en fullsatt sandstrand, inte ens förr när jag inte hade ärren. Men vi har ett smultronställe, en liten liten undangömd strand där mest lokalborna badar. Mjuka stenhällar, en smal brygga där barnen metar krabbor, klart snorkelvatten. Sväva i havsytan och titta ner på skärsnultror och stensnultror och tångspigg och lila sjöstjärnor, och tången, de där sladdriga slamsorna på stranden som är oändligt vackra i sitt rätta element.
Mannen berömde mig för att jag vågade gå i bikini bland folk, och jag suger åt mig för det är så skönt att bli sedd, att någon fattar vilken kraftansträngning som krävs.
Han säger att om jag slutar ta mina mediciner så slutar han ta sina. Vilken effektiv utpressning! Allt fixas inte med piller, men det verkar som att de här faktiskt ger mig en lägre tyngdpunkt som tillåter mig att resa mig upp igen när det blir vingligt.
Vi köpte plastormar på leksaksaffären för att lägga på balkongen och kanske skrämma bort duvan som tror att den bor här, den skitar ju ner så mycket. Lite långsökt att det ska fungera, men det ser rätt kul ut med ormarna.
Grillning på balkongen sen, min älskade lax med pesto och prosciutto, champinjoner, halloumi. Färskpotatis och tomatsallad. Nöjd.
Mannen berömde mig för att jag vågade gå i bikini bland folk, och jag suger åt mig för det är så skönt att bli sedd, att någon fattar vilken kraftansträngning som krävs.
Han säger att om jag slutar ta mina mediciner så slutar han ta sina. Vilken effektiv utpressning! Allt fixas inte med piller, men det verkar som att de här faktiskt ger mig en lägre tyngdpunkt som tillåter mig att resa mig upp igen när det blir vingligt.
Vi köpte plastormar på leksaksaffären för att lägga på balkongen och kanske skrämma bort duvan som tror att den bor här, den skitar ju ner så mycket. Lite långsökt att det ska fungera, men det ser rätt kul ut med ormarna.
Grillning på balkongen sen, min älskade lax med pesto och prosciutto, champinjoner, halloumi. Färskpotatis och tomatsallad. Nöjd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)