Förtänksamhet

Rädslan smyger sig på idag. När kommer jag tappa balansen igen? Ja ja, jag vet att det är jävligt dumt att nojja sig, de facto finns det nära nog oändligt mycket elände som skulle kunna inträffa vilken sekund som helst, t ex jordens undergång, ska jag gå och oroa mig så hinner jag inte med att leva.

Samtidigt är det en förhandling med realismen. Hur mycket behöver jag förnuftiga planer för situationen att allt ballar ur? Historiskt sett har det hänt så många gånger förr att jag inte har råd med att vara kaxig och ignorera risken. Dras mellan att stoppa huvudet i sanden, att sköta allting själv och att involvera Mannen. Och jag vet svaret, ändå finns en vidskeplig skräck att uttala det högt, nämn inte vargen vid namn för då kommer den. Så jag krånglar mig runt, även om jag är fullt medveten om att jag lurar mig själv, och ber nog Mannen läsa det här inlägget. Det skrivna ordet är ett mellansteg, jag men inte riktigt jag, en liten liten distans som tillåter mig att behålla ansiktet. Så det här är till min älskade:

Hur kan du hjälpa till?
(mycket av det här gör du redan så det kanske är lite onödigt att skriva ner, men jag samlar det ändå)

• Fråga om jag tar min medicin.
• Fråga om jag har sovit.
• Fråga hur det är om jag ger ifrån mig konstiga vibbar.
• Fråga hur det är om jag skriver skruvade blogginlägg.
• Verkar jag uppvarvad, säg "nu börjar det kanske bli för roligt", även ifall jag inte gör något akut galet så ökar det ju risken för en efterföljande djupdykning in i deppen. Det går att dämpa med medicin.
• Verkar jag dyster och undvikande, säg vad du observerar, tro inte att du måste vara finkänslig, kräv att jag pratar. Kan du hitta på någon aktivitet så försök övertala mig att hänga med. Inte nödvändigtvis för att muntra upp mig, det kanske inte går, men för att sätta lite fart på mig.
• Fråga om du oroar dig för att jag fått självmordstankar igen. Det kanske bara är överdriven oro från din sida, men det skadar aldrig att fråga.
• Verkar jag fastna rejält i nedstämdhet och ångest som inte går över på ett par dagar, säg "nu jävlar får du skärpa dig och ringa din läkare/öppna mottagningen, jag kan inte fixa det här". Är jag helt trög och det verkar akut har du min tillåtelse att ringa själv. Jag kanske tjurar just då men i längden kommer jag vara tacksam.
• Och när du missar något av ovanstående, för det kommer du att göra, kom ihåg att du bara är frivilligarbetare, inte ansvarig chef för projektet. Du har alltid rätt att lägga av. Orkar du inte så vet att du redan gjort mer än jag någonsin skulle kunna begära. Allt ligger inte i dina händer.
• Till sist, berätta för mig vad jag glömt att ta med! :)

Romantik

Är så glad! Min ena son och hans härliga tjej har förlovat sig. De passar så bra ihop, jag hoppas verkligen de får ett lyckligt liv tillsammans.

Syntes

Jag är min sjukdom.

Tror inte på en själslig essens, ett oföränderlig personlighet. Jo, nog finns det hos alla drag som är mer stabila än andra. Vi föds med en giv på handen, gener och kemi, men får och kastar en massa andra kort under spelets gång. Allt som verkligen påverkar mig psykiskt påverkar vem jag är, för min identitet är ett uttryck för alla dessa samlade bitar. Även när jag distanserar mig från en historisk bit, "nej det där är inte jag längre", så definierar jag mig i relation till den biten, med eller mot.

Det finns funktioner och erfarenheter hos mig som av många skulle definieras som friska, andra som kallas sjuka. Alla är de jag. Vissa saker är oerhört inrotade, annat mer flyktigt, men mitt jag är en ständig färskvara. Det som definierar mig idag behöver inte vara det som definierade mig igår, eller imorgon (hallååå, axelvaddar! sektoffer! filmjölk! punkare! kontorsråtta! virkade grytlappar! psykfall?) Samtidigt paradoxen: allt det som någonsin påverkat mig är en del av mig för alltid. Även det jag vill låtsas att jag kan kapa alla band till. Det jag försöker radera lämnar en utklippt silhuett, man kan fortfarande se formen.

Gräns

Hemkommen från Stockholm. Sov 10 timmar inatt så jag känner mig lite off. Har iallafall träffat världens underbaraste 2,5-åringar plus en lite mindre bebis. Sen gick vi på Nationalmuseum en dag, väldigt många år sen sist. Härligt att få lite konst i sig. Mycket folk där, överhuvudtaget kändes det som mycket folk i rörelse, men det är nog bara för att man själv har blivit en småstadsmänniska.

Fredag em-kväll träffade jag en kompis, hon mår inte så bra just nu och fick flera gråtanfall och pratade mest om sin ångest. Jag känner mig lite kall och hård som inte orkar engagera mig mer. En annan kompis med stora problem sa i sista stund att hon inte orkade åka in till Stockholm och jag blev ärligt talat lättad. Jag försöker finnas för mina vänner så mycket jag pallar med, men numera känner jag en starkare självbevarelsedrift än förr, att jag måste ta hand om mina egna behov också. Dessutom är jag inte tillräckligt distanserad från mitt eget dåligmående än för att inte bli berörd av andras. Kanske kan jag bli mer generös med mig själv igen så småningom.

Frågade min psykolog idag om varför han uttrycker sig så försiktigt när han måste ändra tider och han medgav att det nog var hans problem och inte mitt, allt det där de blir itutade från dag ett på psykologutbildningen om vikten av terapins ramar. Lite kul att få agera psykolog åt sin psykolog, hi.

Pratade också om minnen som dykt upp rätt ofta på sistone från extra jobbiga situationer under min karriär som psykpatient. Det är fortfarande svårt för mig att prata om, den där känslan av att folk nog inte vill höra om sånt för det är alltför upprörande. Han kom med en kommentar om att han aldrig har sett mina sår och ärr (drottningen av långärmat här, utom nu då när jag börjat visa armarna på jympan) och att han nog har skyggat för det. Jag uppskattar att han är ärlig.

Infall

Hos charlyene kom diskussionen upp om impulsivitet, särskilt i relation till olika sorts självskadande handlingar. "Mycket impulsstyrd" står det i min journal. Men jag uppfattar inte mig själv som extremt impulsiv, förutom de få dagar då och då när jag är uppvarvad, då är steget kort från tanke till handling. Skillnaden är tydlig mot annars, då planerar och ältar jag. Har kunnat gå med tankar på att skada mig i en månad innan jag gjort något. Det är logiskt tänkande från min sida, fast det utgår från skruvade och destruktiva idéer. Om man vet med säkerhet att man är avskyvärt avskum och avfall är det rimligt att straffa sig själv. Vet man att man är en börda för en omgivning som man bryr sig om så är det klart att man vill befria dem från sin existens. Jag är inte irrationell, lever bara ibland i en parallell verklighet där andra naturlagar styr.

Kanske är det bara svårt för utomstående att tro att man kan skada sig själv efter logiskt övervägande. Så kallar man det impulsivt.

Även fast jag inte gör det längre är jag fortfarande påverkad av tanken att jag varit i stånd till att göra sådana saker mot mig själv, i många år. Minnet lyckas jag inte släppa. Ok, det har bara varit knappt 8 månader (jag minns tydligt när jag gjorde det senast eftersom jag blev inlagd), det kommer nog att blekna med tiden.

Jag är iallafall otroligt tacksam att jag slipper nu. Och sen jag höjde lamotriginet i mars har jag inte haft en enda dag med självmordstankar. Inte en enda dag. Hur fantastiskt är inte det?

Spindelnät

Jag har någon sorts bakvänd social fobi. Eller vad man nu ska kalla det. Är inte särskilt rädd för att göra bort mig, kastar mig in i sociala sammanhang, tar kontakt, konverserar. Kan se fram emot en födelsedagsfest. Men efter en stund, och framför allt efteråt, kommer ångesten och en obehaglig känsla av översvämning. Jag vill fly, stänga av, slippa fler intryck. Ältar vad jag har sagt och gjort, vad jag borde ha sagt och gjort. Det kryper i kroppen, jag gråter eller skakar av frustration eller ligger bara och stirrar.

Erase and rewind. Jag gör om det igen. Vad gör man åt sånt? Exponering funkar ju inte, jag exponerar mig glatt och mår sämre efteråt. Att bli eremit är givetvis inte heller något alternativ.

Ovanstående tirad pga jag åter talade med en journalist, plus att någon ringde mig och frågade om jag ville tala med en journalist (som jag redan talat med), plus att jag på impuls mailade någon som jag inte pratat med på länge, plus att jag slängt iväg diverse bloggkommentarer hit och dit, plus att jag gör upp planer för att träffa folk i Sthlm. Jag tycker sånt är kul, varför ger det mig ångest?

Exponering

Det var en tv-intervju på tapeten men tack och lov insåg jag i tid att det skulle vara EnDåligIdé. Jag ska inte riskera en krasch bara för att det är min "plikt". Det räcker med att SvD och en lokaltidning ringde imorse. Fan vad jag kan slänga ur mig saker ibland trots att jag är helt oförberedd, låta som om jag visste något om något. Önskar att jag kunde har mer struktur och strategi när jag uttalar mig, ha en Plan. Jag har aldrig någon plan, varken privat eller offentligt, orden bara dyker upp i min hjärna, eller alltsomoftast direkt på tungan utan omvägen förbi cortex. Jag är en kontrollfreak-aspirant som sorgligen misslyckas med kontrollbiten.

Sov en hel del inatt = neddrogad fast spattig känsla idag. Nära till tårarna. Det blir nog bättre tills ikväll, och imorgon får jag resa!

Snöspår

Vaknade pigg vid 8 så jag gick upp då. Har småpysslat, kastat en trasig resväska, städat under sängen. Hittade en övergiven stickning som jag repade upp. Kanske kan det bli en halsduk istället. Och så har jag köpt små datorhögtalare så jag kan ha mer ös när jag spelar musik 3 på natten.

I en låda under sängen finns en samling som jag oftast glömmer bort att jag äger. Lite gamla foton, några favoritleksaker. Hittade en dagbok från första gången jag var ute och tågluffade. Jag skrev varannan mening med utropstecken. 17 år. Herregud vilka skumma killar jag och min kompis beblandade oss med, vilken dålig koll vi hade, även om det stannade vid oskyldiga flörtar. Ren bondtur att inget farligt hände. Och så många muséer vi hann med, vi var lite låtsasintellektuella. Jag rände in och ut ur de stora kyrkorna i Paris, hade en vag tanke om att bli katolik. Var inte helt sansad just då tror jag. Hade glömt att vi såg Siouxie and the Banshees en kväll vilket slutade med bråk och tårgas. Minns kackerlackorna och lökpajerna. Minns känslan av att vara osårbar.

Kompaktdisk

Har vaxat benen och avancerat till Grönstedts Monopole, i trygg förvissning om att det är en dålig idé. En sån intensiv önskan att kommunicera, överbrygga avstånd, men då får man fan ha något att komma med. Jag sjunger med i musiken som snurrar på min dator. Vill få ut, rensa i min hjärna lika mycket som i min garderob, men det funkar inte riktigt på samma sätt, gör det? Inte borde jag sitta uppe efter 2 heller, regeln är ju att sova före midnatt, varför vill jag så gärna rucka på det förnuftiga? Allt som kommer har jag sannerligen förtjänat, inkl. bakfylla.

Måste fråga min psykolog varför han är så enormt försiktig varje gång någon tid eller överenskommelse måste ändras, frågar mig om igen om det går bra, om det är ok med mig. Jag blir osäker. Jag skiter väl i om det blir en halvtimme åt ena eller andra hållet, det är ju inte som om jag har en massa saker inplanerat ändå. Känns som någon sorts konstig förväntning om att jag ska flippa om något går utanför den förutbestämda ramen. Är jag osynlig och förvandlad till EnPsykPatient? Ja, jag vet, jag måste fråga honom. Men eftersom jag ändå är full och ältar saker... väldigt konstruktivt.

Jag bakade häromdagen och har bullar med mandelmassa och kanel. Ha.

Kärleksbrev

Jo, det känns som något saknas om jag inte tillägger att jag saknar Mannen som är borta på kurs. Saknar att veta att han sitter i arbetsrummet vid sin dator medan jag sitter vid min i köket, även när vi inte säger något känns det som ett stort lugn att veta att han finns där, finns hos mig, finns i verkligheten och inte bara i odefinerade drömmar. Jag kunde inte låta bli att ringa förut, bara för att höra hans röst. Han är mitt ankare och jag tror att jag är hans.

Love is not enough. Mannen har inte kunnat rädda mig från undergångens brant, hur mycket han än har velat. Det har legat på mig, och diverse mer eller mindre lyckliga omständigheter. Ibland tycker jag det är viktigt att understryka det, att om läget är tillräckligt svårt så kan ingen närstående bara älska en tillbaka, det är inte längre i deras händer. Därmed inte sagt att det inte spelar någon roll. Jag kanske aldrig hade orkat utan Mannen. Kanske. Vill bara på något sätt förklara att det inte är, aldrig har varit hans ansvar. När det gäller vissa saker står man alltid ensam.