Här

Hemma för nattpermis och om inget skiter sig i sista stund så blir jag utskriven imorgon. Pysslar med lite annat just nu och har inte riktigt lust att häcka vid datorn, men jag mår alltså bra. Tjoflöjt! ;)

Gryning

Så skönt så skönt att gatusorlet och skräckfilmerna lämnar huvudet och låter stilla ljus komma in. Min zombiespruta hade snabb effekt och jag känner mig inte ens särskilt avtrubbad, bara lite sömnig. Kanske kan åka hem med Mannen ikväll en stund och betala räkningarna (och kramas).

Nuläge

Ni är så otroligt gulliga som stöttar, tack!
Har inte varit så bra här,blivit värre och värre ärligt talat. Har gått med på att ta en zombiespruta ikväll (Cisordinol), måste bara få lugn i skallen på något sätt. År väldigt väldigt trött på att befinna mig i den här situationen. Men jag är bättre på att kommunicera med personalen numera och de hjälper till att peppa. Och tack och lov att man har sin ipod.

Tack

Tack så mycket för alla fina hälsningar! Det är inte extremt illa, jag är inlagd mest i förebyggande syfte. Så det vänder nog snart. Kram alla!

Inuti

Inlagd. Kunde varit värre. Kunde varit bättre. Jaja.

Källartrappa

Varit uppe sedan halv tre och surrat runt, men jag har fått en del gjort, kastat gamla hädangångna krukväxter (även ödesträd vissnar om de inte får vatten på ett halvår), organiserat mina handväskor och stuvat undan lite kläder, diskat, bytt låtar på min iPod. Har av och till superångest, självmordstankar och hela kitet, och Stesolid biter inte något vidare. Mannen insisterade på att jag skulle ringa dr B så nu har jag tid hos honom kl 14 idag. Om jag är tyst ett par dagar kanske jag har blivit inlagd, jag säger om för det är verkligen inte alls säkert men dr B föreslog det som ett alternativ, bara tills det värsta har vänt. Det skulle kännas väldigt pinsamt att komma till avdelningen igen, fast samtidigt kanske skönt att ha en struktur omkring sig som motvikt till kaoskänslorna?

Jag anstränger mig verkligen att försöka hålla mig neutral, samlad, förnuftig, oberörd, distanserad. En insekt under mikroskopet.

Men jag är rädd.

Tanketröskar

Försöker läsa era bloggar men hakar upp mig, ord in där och ut där. Och ja, jag vet att det inte är någon ödesbestämd plikt att bloggläsa, det är mer ett tecken för mig själv att allt inte är lugnt. Av och till har jag attacker av skräckbilder i skallen, dumma impulser också, ångest över den jag är eller tror mig vara. Resan rullar på repeat. Jag är rädd för att jag har förstört för de andra, trött på att vädra min smutsiga byk inför människor bara för att jag behöver förklara varför jag inte jobbar och varför jag sitter och stirrar frånvarande vid matbordet. Även om ingen visar att de tar illa upp så svider det att känna sig onormal, inte bara onormal i jämförelse med andra utan framför allt onormal i jämförelse med mig själv. Jag har haft en del roliga stunder på resan, det känns sorgligt att jag inte orkar med. Att behöva anpassa sig. Jag vill inte anpassa mig.

Orkar inte hålla ihop tankarna som sliter och drar åt olika håll. Ska kolla om Mannen kan hitta på något vettigt att göra, jag behöver en projektledare just nu.

Paus

Sorry, det blir inga bloggkommentarer innan jag är hemma igen. Nu är jag stressad upp över öronen med sista-minuten-packning. Ha det bra alla!

Karaktärsbrister

Nu har jag gått runt hela dagen och stått ut, nu står jag inte ut. Det fick bli fulla dosen benso. Jag känner mig alltid en aning skyldig när jag öppnar just den burken, och det är bra, det ska vara ett loser-alternativ. Just nu handlar det inte om huruvida jag skulle kunna klara av lite till, det kan man väl nästan alltid, för stunden, det handlar mer om att det här kan vara början och jag vill inte se fortsättningen. Lite sömnlöshet på det här och rör om - nej, sån soppa ska vi inte ha. Jag kan inte vara så malplacerat fin i kanten "jag klarar minsann av min ångest utan att nedlåta mig till att bruka beroendeframkallande piller", när det lika gärna kan sluta med ett patetiskt publikt magplask. Jag är helt enkelt patetisk hur jag än gör. Men när jag lägger märke till eländesmarkörer som att jag har svårt att sitta stilla pga obehaget i kroppen och att jag funderar över om psykakuten är färdigrenoverad nu, då får jag skita i de eleganta 1700-talstapeterna och köra med grovt spacklad cement.

Homecoming

Jag har sett vintergäck och snödroppar, tjoho!

Försöker varva ner. Det jag upplevt de senaste dagarna går i någon sorts loop i skallen. Tankarna smulas sönder, kittlande elektricitet i kroppen. Ibland får man helt enkelt betala priset.

Eftersom jag i kölvattnet av den senaste tidens rubriker utvecklat nära nog en fobi mot att bli sittande fast i ett trasigt tåg någonstans i obygden tog jag bussen till Göteborg och hem, trots att det tar lite längre tid och är bökigare. På hemvägen hade jag blivit smått övermodig efter frånvaron av alla kriser so far, och tänkte att den sista lilla sträckan skulle jag väl ändå kunna ta tåget, så kort bit.

Det första jag möts av är informationsskärmen som deklarerar att det är spårfel på sträckan och vissa tåg inställda. Men mitt tåg skulle gå och jag var trött, så jag hoppade på. Ett par stopp för att vänta in mötande tåg, men så kan det ju vara. Sen stod vi stilla vid en stoppsignal en lång stund. Fick krypa framåt i sakta mak till utkanten av min stad. Och så en tvärbromsning, jag flög över golvet i korridoren (blev bara några blåmärken dock). "Tyvärr är vi strömlösa just nu." Det svajade lite i känslorna då, det här var ju precis vad jag varit rädd för. Någon sorts skyddsängel hade ändå jour och vi kom till slut fram, det tog bara dubbelt så lång tid som normalt. Tack och lov väntade den tålmodige Mannen på mig och körde mig hem till blommor och bubbelvin och en varm famn. Han får följa med nästa gång jag reser.