Grå

Tog Stesolid till slut och sov bort hela eftermiddagen. Nu känner jag mig diffust ledsen men inget avgrundsstup. Ska kolla vad det var för mail jag skickade inatt... Kommer nog inte utanför dörren idag men det får bli en mer normal dag imorgon, förhoppningsvis.

Nattskärrad2

Via eniro supersök hamnade jag på min gamla hemsida, som mest finns kvar som ett museum i väntan på att någon annan lägger upp något bättre i ämnet, jag har inte rört den på många år. Krypet i kroppen. Så plötsligt produktiv man var, många, många sidor. Mycket låter kontrollerat, jag sammanfattar krångliga koncept i några få meningar. Ett fokus jag sällan har nu. Inga tydliga tecken på sammanbrottet som redan hade börjat.

Det åskar ute.

Nattskärrad

Men först var jag tvungen att skura golven till tonerna av Never let me down again, skumma dagstidningar och bloggar, bidra med min oändliga visdom i en rätt kass vetenskaplig survey om självskadande, fotografera orkidéerna i köksfönstret samt meka med iTunes. Det låter lite knäppt när man listar det så här. Tur att ens blogg trots att den kan verka som en navelskådande beskrivning av varje liten detalj i ens liv faktiskt oftast inte är en beskrivning av varje liten detalj i ens liv.

Får nog vänta en stund på nästa sömntåg. Ett underbart uttryck, särskilt när en av mina mest frekventa mardrömmar är att missa tåget eller hamna på fel tåg. Kanske har jag läst skyltarna fel och råkat kliva på vakentåget?

Nattskärra

Gick och lade mig rätt tidigt, fast det hade jag inte mycket för. Mannen ringde för att säga godnatt, vilket jag iofs bara blev glad över, men det tog en liten stund att somna om. Sen ringde S och var i upplösningstillstånd, hade fått veta att någon (ingen jag kände) var död. Det var helt ok med mig att hon ringde under omständigheterna, men nu sitter jag här kl 2 med min kaffekopp och känner hur signalsubstanserna skvätter omkring och försöker stöka till i min trots allt hyfsat nystädade hjärna. Hm.

Jag tror att det bara är en djävulsk hämnd för att jag skrev om den regelbundna sömnens betydelse.

Men jag ska slå tillbaka och försöka somna om.

Ord

Vår eminente bippoqueer har kreerat på temat vad är det värsta man kan säga till en som mår psykiskt dåligt . Tack!

Signalspaning

Mitt sjätte sinne får en klapp på huvudet och en guldstjärna i kanten. Jag ringde min läkares sekreterare tidigare i morse. Skulle få en återbesökstid i oktober, men har ännu inte fått någon kallelse så jag fick en känsla av att jag borde ringa och kolla. Har hänt någon gång förut att jag "ramlat ur systemet". Hon ringde tillbaka och sa att jag har en tid redan inbokad på tisdag, hon har missat det där med kallelsen.

Ingen jättegrej, det hade ju gått att reda ut i vilket fall, men jag känner mig ordentlig som höll reda på hur det borde vara och tog tag i det, trots att det involverade ett telefonsamtal med en "myndighetsperson" (det kan väl diskuteras hur mycket myndighet en läkarsekreterare innehar, men gentemot oss psykfall kan de framstå som Auktoriteter.)

Itu

5.00 och en dröm involverande småfåglar, stayups och en Danmarksfärja. Inget snuskigt alls, bara totalt förvirrande. Jag tror det fanns ett gammaldags dammigt herbarium med där någonstans också. Hej hjärnan, kan du ägna dig åt något konstruktivt? Fast det är klart, drömsömn lär vara vital för hälsan. Efter det var det lika bra att gå upp.

Känner mig lite itutagande idag. Har diskat en rätt rejäl disk och ringt min läkare. Tror det blir lite städning sen. Ska föra över all musik från den gamla laptopen till den nya. Inte särskilt imponerande prestationer på en dag, jag vet, men skönt att känna att man orkar mer än att vela omkring och älta färgen på tapeterna.

Hattifnatt

Sjukhuskorridor. Någon sorts flashback till ECT:n. Parallellkopplade känslor. Fick väldigt bra resultat, mådde bättre genast efter första behandlingen, minnesstörningarna var milda, var snabbt orienterad efter varje behandling, inget illamående, knappt någon huvudvärk. I början tyckte jag det var skitskönt att bli sövd, att veta att nu, nu försvinner jag bort. Sedan kom ångesten. Behandlingen framkallade någon sorts inverterad overklighetskänsla, alla konturer och känslor skarpare, upplevelsen att vara här, vara med, vara i nuet, känna varenda sekund. Precis som en alltför högt uppskruvad ljudvolym blev det smärtsamt. Det smög på sig en skräck för narkosen, att behöva uppleva. Till slut ringde jag och tackade nej till fler underhållsbehandlingar, utan att kunna motivera varför.

Håller hårt, hårt i tummarna att det ska räcka med medicinerna i fortsättningen, att jag inte ska behöva stå inför beslutet att ta eller inte ta ECT igen. Det funkar ju, om så väldigt kortsiktigt. Det kan vara livräddande. Men jag vill aldrig mer uppleva det.

Spörsmål

Håhåjaja. Vad göra idag? Förutom att gå och bli röntgad då, men dit är det flera timmar. Jag har redan ätit havregrynsgröt, druckit kaffe och sjungit mycket högt till Find the River. Städspöket svävar alltid över vänster axel men jag tänkte ignorera det en stund till. För lite huvudsammanhållning för att läsa. Kvar blir det vanliga, ringa folk. Även om jag nog är för ego idag för att vara bra sällskap.

Vägval

Tänk att plötsligt förvandlas till en gipsstaty och hamna på museum. Bara så där. Jag är ju inte den första som fascineras av Pompeji-bornas öde, men det var märkligt och fantasieggande att se några av dem i verkligheten. Där kan man prata om att sudda ut gränsen mellan konsten och livet. Vi var alltså på Pompeji-utställningen i Hässleholm igår. Undrar vilka föremål från ens dagliga liv som skulle anses värda en museiplats om 2000 år? En dosettsamling kanske? Härlig förening av vansinne och total kontroll.

Själva resandet till Hässleholm blev en egenartad upplevelse.
Plan 1: ta bilen. Den kokar efter någon kilometer. Vår gamla Volvo har vissa drag av bedagad operadiva, är det inte det ena så är det det andra. Nu har tydligen kylaren börjat krångla igen, men å andra sidan funkar blinkersen plötsligt. Vis av tidigare erfarenhet gjorde vi snabbt upp
Plan 2: kör ner till stationen och ställ bilen, ta bussen. Kommer dit med ca 1 minut till godo och springer som dårar mot bussen, som går en gång i timmen. Hinner med. Lycka. Tills Mannen inser att han inte vet om han låste bilen. Det är sämsta stället i stan att ha en olåst bil på, t.o.m. om det är en rosthög. Alltså:
Plan 3: hoppa av på nästa hållplats, gå raskt tillbaka till stationen, lås bilen och ta en alternativ buss/tåg-förbindelse. Men på grund av vägarbete hade bussens rutt lagts om och nästa hållplats var långt åt helvete. Vi hoppade iallafall av till slut och tänkte febrilt ut
Plan 4: eftersom vi ändå var nära taxistationen, ta en bulle till stationen och hinna med alternativa bussen (vid det här laget var vi helt fixerade vid att ta oss till Hässleholm, det var inte längre en dagsutflykt utan Ett Uppdrag.) Tack och lov stod ingen taxi inne.
Plan 5: bita ihop och gå, ta en fika på stationen medans vi väntade och ta nästa ordinarie buss. Och den planen lyckades vi faktiskt genomföra!

Sen ska förstås tilläggas att när vi väl kom till stationen så var bilen låst, haha.

En sak jag beundrar hos mig själv är att jag är bra på att ta såna små missar utan att tappa humöret, tyckte mest att det var skrattretande.

Men jag tror att våra steg ändå styrdes av ödets makter (eller nåt) för på fiket stötte vi ihop med ägaren till stället jag arbetsprövade på nyligen, jag hade ändå tänkt att jag på något sätt borde höra av mig och meddela att det inte är jag som skitit i att kontakta dem igen utan att FK fortfarande inte fått arslet ur vagnen. Så det var bra att få det sagt. Dessutom såg jag reklam för att de skulle ha en champagneprovning i november, och eftersom Mannen är generositeten förkroppsligad så ska vi gå på det. Jag vet att det låter löjligt pretentiöst och sunksnobbigt, jag vet också att jag kommer tycka det är riktigt skitkul. Och provocerande, en sjukpensionär som dricker champagne istället för hb med Coke Zero. Vem tror hon att hon är.