Panikslaget

Nog för att jag varit med om ångest på längden, bredden och höjden, men inte vad jag minns någon riktig äkta panikångestattack. Ni vet, med hjärtklappning, hyperventilering, kvävningskänsla, tryck över bröstet, yrsel, värmekänsla, stickningar i armar och ben, och inte minst, känslan av att man när som helst kommer gå upp i atomer. Premiär igår kväll alltså. Gissningsvis var upprinnelsen att jag pressat mig mentalt hela dagen, genom att söka information på nätet, som obskyra böcker i pdf, och leta fram det jag ville ha ur textmassor, skriva ihop någonting, omformulera, stryka och lägga till, försöka föreställa mig om en yngre person skulle förstå texten, ambitionen att förklara, avvägningar mellan objektivt och subjektivt. Det kändes som om huvudet flöt fritt ovanför mina axlar som en ihålig maracas, med några torra bönor till tankar oupphörligt snurrande runt och krockande med varandra.

Det var inte ens min uppgift. Egentligen. Det var Mannen som ombetts besvara några frågor, men jag nappade snabbt åt mig det, eftersom jag kan mer om ämnet. Jag hade ju bara kunnat komma med någon hint, ett utkast, men nej, duktiga jag måste lägga ner min själ i det. Kaffe och adrenalin.

Var så fruktansvärt trött efter några timmar. Så där smärtsamt trött, rastlös och overklig. Där någonstans kom panikattacken. Jag insåg vad det var så jag blev inte riktigt rädd, en del av mig bara observerade. Men rent fysiskt var det väldigt obehagligt, särskilt känslan av att inte få luft. Det varade nog bara 10-15 minuter, som det väl brukar. Jaha, så nu vet jag hur det kan kännas.

Det var mäkta ironiskt att det kom just nu, men det får jag återkomma till.

Jag känner mig fortfarande stirrig + trött idag. En attack av skräckbilderna :( - de har annars varit borta rätt länge. Men jag tvättar en massa lakan och täcken och kuddar nere i stora tvättstugan, bra förankring i verkligheten.

Svettig

Hörde (och såg) lärkan häromdagen.

Friskis&Svettis hade gratisdag igår. Jag gick faktiskt dit. Har inte tränat något överhuvudtaget på två år. Inte så mycket som cyklat. Möjligtvis sprungit efter någon buss då. ;) Jag är en sån som börjat träna säkert ett dussin gånger, men aldrig riktigt kommit in i vanan. När jag börjat komma igång har jag blivit inlagd några veckor, eller haft sår som behövt läka, eller blivit förkyld. Och när jag vägde 95 kg kändes det bara allmänt för jobbigt. Styrketräning tycker jag är för tråkigt, jag behöver en lekledare, jympa är mer min grej. Yoga är också bra. Jag skulle kunna tänka mig att jogga, men sjukgymnasten sa att stötiga aktiviteter antagligen skulle reta upp min förslitna rygg. Vattenjympa rekommenderas ju alltid av alla men vi saknar badhus just nu...

Så det blev ett basjympapass. Jag gör sådär 3 armhävningar när alla andra gör 20, men annars bet jag mig fast och tog mig igenom. Framåt slutet av passet blir jag mentalt trött och får hjärnsläpp när det gäller att följa rörelserna, men det spelar ju ingen roll så länge man inte direkt springer på folk. Det kändes bra att få kroppen uppmjukad. Jag ska se till att bestämma mig för en fortsättning nu.

Obarnsligt

Fortsättning på Våldsideologi...

Barnombudsmannen skriver i sin årsrapport som presenteras idag om barns behandling inom psykiatrin. Det gör mig tung om hjärtat, särskilt för att jag inte är förvånad, det mesta har hörts förut. Tror inte jag orkar skriva mer för stunden, så här följer bara några länkar.

Barnens självmord hade kunnat förhindras

Fick ingen hjälp före självmordsförsöket

Underrapportering döljer tvång mot unga

Värdering

Igår ytterligare ett spöke på tv. Inte något som drabbat mig själv, men något jag vet tillräckligt mycket om hur andra har drabbats för att känslorna ska svalla.

Ville somna om imorse, men lagom när jag började flyta iväg så ringde min mamma, lika bra att ta sig upp ur varma sköna sängen.

I psykhuset mötte jag en kompis, vi skulle på samtal vid samma tid, så vi fikade i kafeterian efteråt. Jag tror vi har känt varandra i tolv år, delade rum på psykavdelningen. Vi vet var vi har varandra.

Dr C ringde. Jag tog blodprover nog att mätta en vampyr igår - litium, valproat (Ergenyl), njurar, lever, sköldkörtel, blodsocker... Ergenylen är fortfarande på nedre gränsen till terapeutiskt värde, vi får se om jag behöver höja den. Det som står ut är TSH som stigit igen till 7 någonting, vilket kan betyda att sköldkörteln inte är i balans. Har inte varit ordning på det värdet sedan de glömde att ge mig Levaxin när jag var inlagd i december. Så det blir nya prover nästa vecka. Dessutom mycket långsam nedtrappning av Seroquel. Jag (och många andra) håller ju jämt på och trixar hit och dit med mediciner så det känns ganska rutinartat.

Trött i huvudet, men åt lite lax med Mannen, ena sonen ringde bara för att prata, helmysigt. Ska planera någon bra helg framöver då vi kan åka upp, jag har kvar ett presentkort på en schysst restaurang som jag fick i julas av honom och hans fru så vi måste ju upp och äta.

Spökröster

Jag var redo att somna vid 23, skulle "bara kolla en grej" på nätet, och plötsligt var klockan midnatt och jag hade huvudet fullt igen, fullsatt av människor och händelser. Vem som levde och vem som var död, vem som fått framskriden cancer men mirakulöst klarat sig, och hur var det egentligen med händelserna 2002, foton på personer jag träffat, tankar på personer jag känt men inte kan prata med, och jag känner att vi inte är gjorda för att ha så många människor bosatta i våra tankar, inte ens när många av dem bara är nätalias, men ändå anstränger jag mig för att minnas, sortera in. En gång hängde jag upp semesterskylten, och trodde säkert att det var permanent, men - kanske för att den världen inte var så tight integrerad med "vanligheten" - det gamla knackar på och vill in, existerar som en spökvärld. Och jag upptäcker att en del inte verkar ha tagit semester på ett decennium. Min nyfikenhet kör slut på mig, antagligen för att den är så invirad i känslor.

Gick upp vid 8 som vanligt, tog mediciner, en macka och kaffe. Återvände genast till sängen och vaknade vid 12.

Kollar mejlen och ett par andra av mina spökvärldar gör sig påminda.

Nu tror jag inte att jag är det minsta unik som har hunnit umgås i olika kretsar, det är väl snarast normalt. Det är mer att jag inte kan värja mig mot vissa känslor (och nej, jag har inte googlat mina ex, det här är andra saker).

Har vinkat iväg Mannen som skulle jobba, måste bara sätta mig själv i rörelse.

Våldsideologi

Det är kväll och det hann knappt ens bli dag. Jo, jag gick upp vid 8 som vanligt efter en hel natts sömn, men fick inte mycket gjort, och vid 12 somnade jag till igen. Fram till 15. Varpå jag inte fått mycket gjort, utom att kolla min deklaration, 2k tillbaka :) Tänker på saker att göra, men det mesta blir inte av, utom det här inlägget då... istället tittar jag på folk som skriker på varandra på DrPhil. Mannen sliter i köket med disken. Jag är trött igen.

Blev ledsen när jag skummade rubrikerna i Dagens Nyheter:

All tvångsvård i Uppsala läns landsting ska granskas efter en anmälan om att en kvinna spänts fast i bälte 29 gånger, flera av dem i strid med reglerna. ”Det är fruktansvärt hur man behandlar dem som tvångsvårdas”, säger kvinnans far.

Kvinnan, som är i 30-årsåldern, sökte självmant psykiatrisk vård och blev senare inlagd på grund av sitt självdestruktiva beteende.

Läs hela artikeln här:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/patient-baltad-29-ganger-nu-granskas-varden

Jag kan acceptera att man kanske måste bälta om någon går bärsärkagång och är farlig för andra. Men jag har varit inlagd minst 15 gånger, kanske fler, ibland 1-2 månader i stöten, och det är rätt sällan som någon fått riktigt våldsamma utbrott. Ärligt talat vet jag inte ens var de har bältessängen, om de har någon. Visst, jag har varit rätt desperat och självdestruktiv ibland, några krossade kaffemuggar har det blivit, men personalen har hanterat det. När jag sedan hör om (inte bara denna artikel utan annat jag läst) patienter på andra ställen som bältas till höger och vänster, då blir jag förbryllad - är de mycket vildare i andra delar av landet och måste ha annorlunda behandling? Det verkar inte logiskt. Observera i artikeln hur samma kvinna efter att ha bytt läkare kunde vårdas i ett år utan fler övergrepp.

Ska jag titta på speeddejtande nördar nu? Ack ja.

Humla

Märkligt, jag vaknade på betydligt bättre humör. Drack kaffe, internetvandrade, fyllde i en vetenskaplig undersökning, såg en stund på Malou (har svårt för henne, hon avbryter och ibland har hon dålig koll, men en del gäster är intressanta). Ja, sen lade jag mig i en konflikt på en facebookgrupp genom att föreslå en ändring, admin tog till sig det så det kändes inte helt bortkastat, inte för att jag är jätteengagerad där men det känns som att man kan åtminstone försöka dela med sig av sin erfarenhet ibland, så får folk ta till sig det eller inte hur de vill. Kände sedan att jag ville 1) ha lunch och 2) gå ut. Tursamt nog fanns en bit grillad kyckling kvar och potatissallad.

Att man får sötsug av mediciner är ju inte ovanligt, men nu har jag dessutom ett proteinsug - kött, kyckling, ägg, ost. Skumt.

Utomhus var det vår!!! Fick med mig Mannen på långpromenad. Strålande sol, 15 grader varmt. En citronfjäril, en humla, några blyga forsythiablommor. Vitsippornas blad är på väg. Det var ju givet att ta en glass i stadsparken på det (och att ta fram svägerskans statusbilder på ett snöklätt Stockholm!)

Väldigt trött i huvudet när jag kom hem, så jag dalade lite igen. Men men, nya tag.

Kvartssamtal

Känner mig lite halv- eller kvartslåg och då är det ju korkat att titta på Uppdrag Granskning, men skit samma. Ska sova snart.

Men även om humöret inte är ett rakt streck i mitten så ser jag det positiva. Med tanke på att
a) jag ändrar mediciner
b) jag har haft ovanligt mycket känslosamt material som har snurrat i skallen de senaste veckorna
c) det är vår
så är det över förväntan.

Godnatt!

Elvasnåret

Dagens budord har varit "skaffa dig ett liv!" samtidigt som jag absolut inte kan upamma det fokus som behövs. Jag har bara bistert observerat att jag inte tagit mig längre ut än till brevlådan. Räkningar samt ointressant reklam. Sedan gillar jag bilder på iguanor på facebook, suckar över ytterligare en "när vi var unga"-grupp där folk postar gamla bilder och jag undrar vad gör jag där, varför utsätter jag mig. Vandrar vidare till några forum där jag (förstås) oombedd googlar saker åt folk som de skulle kunnat googla själva. Funderar en sekund på att höra av mig till en kompis och kanske ses, tröttnar innan jag har tänkt färdigt tanken. Tvättar lite. Tänker på andra hemmaprojekt som borde fixas, som att ställa undan vinterstövlar och kängor. Hittar inte på-knappen. Dricker kaffe. Bläddrar i tidningar. Ser dokumentär om Missing People. Känner mig oduglig som inte gör något vettigt, vilket man skulle kunna tro vore ett bra incitament till att göra något vettigt, men ack nej, kontentan blir bara att tankarna nystar ihop sig som inälvsmaskar i en osmaklig röra.

Men men. Jag är inte uttänkt farlig, eller impulsivt farlig, det här är en annan division, mer disktrasor och slut på mjölk. Tror det blir bättre när medicinförändringarna är klara.

Har skrivit detta medan jag väntat på att klockan ska masa sig fram till rätt tidpunkt för sömn. Det får jag ge mig själv cred för, jag har skaffat regelbundna vanor.

Pillertrixande

Apropå att jag fick betala för Stesoliden så är här en artikeln om sakernas tillstånd:

Det håller på att byggas upp en ohelig allians mellan en del läkemedelsföretag och apotekskedjorna som innebär att priset på vissa läkemedel skjuter i höjden. Det är läkemedelsföretag som helt eller delvis drar bort läkemedel från läkemedelsförmånen för att på så sätt kunna sätta vilka priser de vill. Läkemedlet får då inte längre något statligt stöd, men samtidigt blir prissättningen fri. Dessutom får apoteken inte byta ut ett läkemedel som namngivits i receptet mot ett generiskt likvärdigt om läkemedlet står utanför förmånen.

http://www.dagensmedicin.se/blogg/mikael-nestius/lakemedelsforetag-och-apotek-dribblar-bort-patientens-forman/

I mitt fall kunde jag alltså inte byta ut mitt 50-pack mot två st 25-pack som hade gått på högkostnadsskyddet.

Jag lägger också in en länk till apoteksbranschens respons. De menar att huvudproblemet är förbudet för apoteket att byta ut medicinförpackningen på receptet mot en motsvarande men billigare/förmånsberättigad medicinförpackning. Det låter onekligen som en bromskloss.

http://www.dagensmedicin.se/debatt/debattmarkliga-slutsatser-om-priserna-pa-lakemedel/