Om

Jag sov 10-11 timmar. Det jämnar ut mig, onekligen. Men det är mindre oro över utslätning idag. Jag får acceptera, vara nöjd med att självmordstankarna blir färre och färre. Ibland kommer det skarpa dippar, men de är kortvarigare än förr. Lite spänning i kroppen går jag jämt med, men oftast blir det inte äkta ångest av det.

Idag blir det trerätters och champagne och hela kitet. Även fast det bara är jag och Mannen. En viss feststämning infinner sig. Det kändes inte så igår, men idag tycker jag att det är värt att fira att ett år till har gått utan större katastrofer, åtminstone på det personliga planet. En sån här dag är det tillåtet att bara se på sin egen snäva sfär.

Äldste sonen och svärdottern har landat i Tokyo. Det tog tjugo minuter innan de blev intervjuade av japansk tv. Ska bli grymt roligt att höra om deras resa.

Spöregn ikväll, tur att man inte ska ut och skjuta raketer! Det får räcka med sentimentalt fyllesnack i soffan.

Gott (eller Godare) Nytt År alla!

Tankepaus

Lite längre fram på dagen och jag är lugnare. Ska kura ner mig i sängen framför skidtävlingen på tv, och jaga bort alla onda tankar. Behöver inte träffa en människa förutom Mannen på flera dagar, skönt!

Nytt?

Ett lite obehagligt avbrott mitt i natten: ett par stod och skrek utanför mitt sovrumsfönster. Hon skulle gå till sitt ex och skaffa droger, han försökte stoppa henne, båda hade tydligen vänstrat, de var knappast nyktra. Efter en kvart började jag faktiskt tänka på att ringa polisen, men då försvann de. Vanligtvis är det lugnt i vårt bostadsområde så det kom en aning oväntat.

Nytt år på gång. Nyårskrönika? Orka. Jag har aldrig tagit särskilt hårt på nyår, det är bara en dag i almanackan. En ursäkt för att dricka ytterligare presentchampagne. Just nu har jag jullov från alkoholransoneringen, men den kommer tillbaka efter helgerna.

Jag längtar förbålt efter vassa saker, men det kommer inte att hända, jag får ge utlopp för min besvikelse på andra sätt. Älta det tills jag blir grön i ansiktet av avsmak inför min patetiska uppenbarelse. Känner mycket skuld just nu inför all oro jag har förorsakat. All brist på insikt i hur mitt idiotiska handlande påverkat andra. Samtidigt; motviljan inför att behöva anpassa mig, inför de krav som hänsyn ställer. Jag vet inte vilket handlingsutrymme jag egentligen har.

Det är svårt att förlåta sig själv, och man kanske inte alltid ska göra det heller.

En stor skock gäss flyger fram och tillbaka här utanför, undrar vad de pysslar med? och en gnäggande häst??

Bottensatsen

En resignation i luften idag. Någon sorts föraning om att det kommer att bli lugnare hädanefter, att jag ska lägga mer krut på att behärska mig än att jaga regnbågar, men sorgen släpper inte sitt grepp.

Träffade folk igår också, så idag har jag låst in mig framför tv:n.

Fast Mannen finns där och får mig att känna mig omtyckt.

Ljussläckare

Blogga var det ja. Ordbrist.

Julen var känslomässigt fin, lite praktiskt knepig eftersom min äldsta blev magsjuk på lördagen och jag illamående fast inte så extremt på julafton. Så firandet blev utdraget, från i lördags till igår när vi hade en extrainsatt "julafton" med Mannens söners släkt och vänner. Nyårsafton kommer att bli lugn, Mannen jobbar dagen efter.

Jag tar samtliga av mina piller. Det är väl säkrast. Känner mig avdödad, inte helt mig själv. Jag kan göra saker, skratta, gissar att jag uppfattas som relativt normal. Antar att jag är normal. Men den där gnistan som sätter fyr på själen... där är bara svarta kolbitar nu.

Koll

Känner mig fortfarande så glad. Men jag ska börja ta medicinerna igen, Mannen tjatar (snällt tjat men dock). Sover begränsat. Det är ju inte så bra i längden, jag vet. Jag vet.

Allt är klart. Jag packade precis ned julklapparna i en kartong så de är redo att tas med. Och igår köpte vi t.o.m. lite julmat åt oss själva att ha i juldagarna.

Till saken hör att ingen av oss brukar ha julen under kontroll så här tidigt. Mannen har snarast som vana att handla julklappar på julaftons morgon. ;) Jag är inte så mycket bättre jag. Så nu har vi plötsligt en "ledig dag", framför allt mentalt. Tror jag ska baka, måste bara komma ihåg att köpa saffran den här gången! Trots att det stått på inköpslistan i tre dagar har det ännu inte blivit någon.

Har fått exklusiv födelsedagschampagne av min mamma. :D Och äldsta sonen har lovat att det blir tårta. :D

Jag lever i det korta perspektivet, bara en vecka framåt, och det känns som en underbar semester.

Soppa

Eftersom jag känner mig (ganska naturligt tror jag) osäker angående allt detta diagnosticerande så har jag verklighetstestat med några personer som känner mig hyfsat väl och har någon form av kompetens inom psykologi (bl.a. min son som är psykolog och som förstås känner mig väldigt väl). Samtliga har varit skeptiska. Min son blev rätt sur över att det är illa skött.

Ja, det verkar som att jag måste ta tag i detta efter nyår.

Nåväl, idag har vi varit produktiva och betat av det sista julklappandet utan alltför stora trauman. Jag är lite mer på jorden idag, vilket kan bero på att jag petat i mig ett par Stesolid enligt överenskommelse med Syster C. Jag ringde henne för övrigt i morse och bekände resten av detaljerna angående mitt medicintrixande. Mest för att jag inte gillar att vara oärlig, inte så mycket för hennes skull för vad skulle hon göra med den informationen, hon kan ändå inte tvinga i mig något. Fast hon tyckte ändå att det var bra att jag ringde. Jag mår fortfarande skitbra, det är en sånt välkommet avbrott...

Mannen är och kollar på Hobbit. Det är så inte hans grej med fantasy. Men han brukar gå på bio då och då med någon han är kontaktperson åt, som ville se den, så det är bara att bita ihop! Jag gillar tvärtom fantasy och tänker se den, fast helst på dvd tror jag, den är så lång.

Av någon anledning har jag inte så mycket aptit. Vi fikade på Espresso House och de lyckades ge både mig och Mannen fel mackor, så som kompensation fick vi varsin chokladboll. Min ligger och väntar på mig i köket men jag är inte ett dugg sugen. Kan möjligtvis tänka mig en varma koppen.

Imorgon väntar frisören, yay!

Diagnosleken

Apropå diagnoser så har jag som en screening för ADHD/ADD fått svara på frågor om min tidiga barndom, samt intervjuat min mamma på telefon (hon bor långt uppåt landet) angående detsamma. Det har inte kommit fram något som tyder på annat än en normal utveckling, så det är mycket möjligt att misstankarna avskrivs och det inte blir någon stor utredning. Ska träffa Dr R två veckor efter nyår så får vi se.

Och när det gäller det här med personlighetsstörningar så är jag inte emot diagnosen om det är välgrundat och om man kommunicerar om det med mig. Har ju haft borderline-diagnos av och till men nästan alla läkare har mörkat och jag har bara fått läsa om det i journalen långt senare. Hur är det tänkt att hjälpa mig?

Äh, nu blir det dagens sista kaffe och häng i soffan med Mannen. :)

Stickspår

Journalpapperna anlände. Enligt Dr Mysko har jag inte bara ADHD/ADD och svår ångest utan personlighetsstörningar av narcissistisk, emotionellt instabil samt osjälvständig typ. Hepp, man lär sig något nytt varje dag!

Är dock mindre sänkt av läsningen än jag skulle kunnat vara. Det rinner av mig just nu.

Fick en moralpredikan av Syster C för att jag slutat med Seroquel och inte sover ordentligt. Mörkade att jag också sänkt Abilify... har lite dåligt samvete. Anstränger mig annars för att vara ärlig. Men för tillfället åker jag på en egen räls.

Frukostbröd

Inte så extremtidig morgon (kanske för att det blev lite sent ;)) Vaknade iaf före alarmet, det är alltid välkommet. Kaffe + meds, frukost lyser ännu med sin frånvaro. En gång i tiden kastade man sig ur sängen in i duschen och till frukostbordet. Det var då det.

Julkort ja, är så gammaldags att jag fortfarande skickar sådana, dock dras det ned på det från år till år så nu är det bara de närmast sörjande som får. Det blir nog Unicef-kort.

Äh, inte mycket vettigt att skriva. Bara - glad!