Koko

Drömmer mycket framåt morgonen, varje natt. Mycket krångligt och jobbigt. En natt var det att Mannen stod i dörröppningen till sovrummet och såg väldigt hotfull och konstig ut, drogad eller som en sömngångare, nästan zombie. Jag var jätterädd och försökte försiktigt lirka med honom att gå ut i vardagsrummet. Svårt att riktigt beskriva men det var så oerhört obehagligt att känna så om den människa jag litar mest på i hela världen och aldrig någonsin känt mig rädd för. Då var det skönt att vakna!

Är inte riktigt i form ännu. Håller ibland upp en glättig yta men därunder krälar mycket ångest. Många skräckbilder kommer och går, och även om jag vet att de inte är på riktigt, att jag har diverse kroppsdelar intakta, så blir jag rädd, precis som en vuxen kan se på skräckfilm och veta att det inte är på riktigt men ändå bli skrämd.

Blir inte många knop gjorda. Det finns tusen "borden" men jag hittar ofta inte startknappen, antar att det är depressionen som dröjer sig kvar. Helst skulle jag vilja ha någon som sa åt mig vad jag ska göra en gång i kvarten. Egentligen det enda vettiga jag gjort i helgen var att fixa med Mannens nya mobil, det är hans första smartphone och jag är inne på min tredje så jag gjorde lite inställningar, laddade ner appar och sånt. Det är roligt, men när jag koncentrerat mig en stund på sånt blir jag trött-hispig i kroppen.

Äter verkligen massor och okontrollerat men går inte upp i vikt. Kraftig viktuppgång är en klassisk biverkning till den senaste medicinen, så en får vara glad så länge det varar. Saknar lite känslan av att sitta med en kopp kaffe på morgonen, men jag saknar däremot inte kaffet, kanske får satsa på örtte.

Sånt jäkla liv på koltrastarna härute. Det är verkligen tätbefolkat med kol- och björktrastar häromkring. Borde gå ner i dalen och lyssna efter göken som brukar bo där.

Småförsök

Kände ett energipåslag igår, även om jag inte kände mig odeprimerad, så jag hörde av mig till en vän och gick till henne för en fika i solen. Mannen hämtade mig därifrån med bilen så vi kunde åka och handla mat, men det var lite mycket för min skalle faktiskt. Jag fick den där "nu kastar jag mig på golvet och sparkar och skriker"-impulsen, fast tack och lov har jag lite mer självkontroll än så. Väl hemma började jag med mat, en jätteenkel rätt (kycklingfilé, herrgårdsgrönsaker, smaksatt creme fraiche samt fetaost) men snälle Mannen tog över och gjorde den färdig.

Idag har jag kört ett litet bloggrace och lyssnat på flygplanen som kört fram och tillbaka precis ovanför vårt bostadsområde i säkert en halvtimme. Mannen ska till närmsta staden i eftermiddag och jag grunnar över om jag ska åka med, och i så fall varför. Trots min status som fullfjädrad shopaholic känner jag inte alls för att gå i affärer, och för hjärntrött för något kulturellt. Ja vi får se.

Hallå

Det var tydligen läge att ge ifrån sig ett litet livstecken. Har åkt ner i en påtaglig depp efter flygturen i Stockholm, same shit as always. I några dagar kände jag mig fullkomligt uttömd på energi. Bodde mest i sängen. Träffade Syster M i måndags och hon pratade om vikten av att aktivera sig, gå ut och gå, träffa vänner, göra något roligt. Jo, jag vet att det är jättebra när man är deprimerad. Men när man är så avstängd att man inte ens fixar att fatta ett enkelt beslut om vad man ska ha på mackan så blir det platt pannkaka. Idag är jag åtminstone inte så apatisk utan mer hispigt deppig, berättar om knäppa och lustiga saker jag har läst för att hålla ångesten borta.

Syster M frågade vad vi måste vara uppmärksamma på, jag sa om jag utvecklar seriösa självmordsplaner eller självskadar allvarligt så är det varningstecken, men i dagsläget finns inget sånt och jag väljer att vänta ut det här.

Värdering

Lite småinslag av paranoia i morse under trippen till Vampyrcentralen. Sömnbrist antagligen. Tog Stesolid när jag kom hem och slocknade någon timme. Har lullat runt lite avstängd resten av dagen, tankarna saktar ner lite och jag hittar inte på något bus. När jag var nere på stan ringde Dr C med den goda nyheten att valproatvärdet äntligen ligger bra och sköldkörtelvärdena är på väg att normaliseras. Även om jag är ur slag för tillfället så ska vi inte krångla mer med medicinerna just nu utan låta allt sätta sig, om jag inte blir akut jättedålig. Min magkänsla är att det värsta snart kommer att gå över.

Fixade t.o.m. att hänga med och handla fyra kassar på Willys. Stötte på en gammal brukare som Mannen jobbat hos, hon blir så glad när han dyker upp, gullig tjej. Får väl slänga in lite potatis och lax i ugnen nu snart. Hoppas det inte är något jättespännande på tv ikväll för jag kommer nog inte orka intressera mig.

Nedsläckning

Sovit dåligt igen, fördelen är att jag var vaken långt före väckarklockan. Skulle iväg och lämna blodprov. Det har varit lite snurrigt i skallen så här på morgonen, så efter en frukost på risgrynsgröt och ett djupdyk i stesolidburken ska jag nu försöka få lite vila.

Hållfasthet

Plötsligt efter några enormt sömniga dygn kom en halvt sömnlös natt. Tankarna är fortfarande åt det deprimerade hållet dock, en dum kombination.

Men jag har Mannen. Tappar bort ibland hur mycket han kan stötta mig bara jag släpper in honom i mitt huvud. Han får mig alltid att skratta även åt sjuka saker. Höll mig hårt igår och hjälpte mig skrämma spökena lite på flykten.

Grönt

Kom ut på promenaden. Gick bort till Maxi och köpte risgrynsgröt och kanel, och lite sallad som jag senare åt på en bänk nere vid ån. Fick i mig det mesta av maten. Men den fina utsikten var verkligen bortkastad på mig idag. Allt såg liksom platt ut, tvådimensionellt. Jag tänkte "fy fan vad träd är fula, och gräsgrönt är riktigt äckligt" och menade det. Samtidigt fattar jag att jag nog inte tänker riktigt normalt.

Usch, jag vill bara sova.

Soppa

**** spoiler: en jävla massa gnäll, läs på egen risk


Det milda men ganska ihållande illamåendet i magen har gjort att jag gått ner två kg sedan i onsdags. Hurra, tänk vilka väsentligheter man har att glädja sig åt. Bara femton kvar då. Nej, jag skämtar, jag är ointresserad av viktfrågor nu, undrar mer över exakt hur smärttålig jag är nuförtiden och om det är något att utmana, vilket det naturligtvis inte är, är du knäpp eller, S? Javisstja, det är du ju...

Tog mig ut på promenaden igår, längs ån, ner till stan. Köpte bananer och varma koppen på Ica. Kolla i affärer verkade helt poänglöst, så jag tog andra vägen hem. Solsken och kall vind, men jag var beredd med jacka och sjal. Mannen jobbade en stund, jag satte på "Hundraåringen" när jag kom hem, han hade sett den redan häromkvällen. Skrattade ett par gånger. Mannen kom hem och gjorde mig sällskap i soffan den sista biten. Han är min klippa. Alltid, men kanske lite extra när det är som nu.

Bra saker:

• vår Volvo årsmodell 1988 gick igenom besiktningen utan problem
• Mannen har redan skickat in deklarationen, trots att det var bilagor och grejer som skulle med, vilket kanske inte låter så märkvärdigt, men om man vet hur han hatar pappersarbete så är det faktiskt jäkligt bra gjort! (Han är inte på något sätt inkompetent, han har haft flera kvalificerade administrativa jobb, men det är tydligen egna papper som skapar motstånd. Kanske som att jag som jobbat en hel del som städerska inte alls gillar att städa hemma...)
• av min svägerska fick jag en fin rymdbok och en påse "astronautmat" som matchar min mest älskade barndomspryl, Månlandningsmuggen, i bokhyllan

Borde hålla mig aktiv och hålla tankarna borta, men jag är så vansinnigt trött. Sover mycket, men oroligt, vilda drömmar. Träffa folk går bort helt. Jag orkar inte vara empatisk och lyssnande, jag vill inte vara för tydlig med hur jag mår (annat än här i bloggen, som är frivillig att läsa och frivillig att kommentera, och de flesta jag känner irl inte läser). Så... det blir mycket skräp-tv och skräp-googling. Musiken är platt och död. Jag provade nyss Kents senaste album men det var en grå massa. Och jag vet att jag borde aktivera mig och tänka positivt och inte gräva ner mig, men jag ORKAR inte. Och jag vet mycket väl att jag låter som en bortskämd unge. Och det är hur pinsamt som helst, men inte ens det orkar jag göra något åt.

Det enda som rör sig i mitt huvud med kraft och färg är sånt som jag har lärt mig inte ska delas för mycket med andra, det kan skrämma och trigga och anses osunt. Vissa saker får man helt enkelt ta hand om själv.

Kantstött

Sov ganska länge på eftermiddagen. Förutom att vara fysiskt trött vill jag inte riktigt vara vaken med mina tradiga, utnötta tankar.

Jag har åtminstone tvättat tre maskiner och har satt in mat i ugnen. Om jag gör någon nytta, om än ack så liten, känner jag mig lite bättre.

Ska se om jag kan göra en bloggrunda imorgon och se vad ni har haft för er, det blir som det blir.

Rekyl

Vi kom hem tisdag kväll. Sedan sov jag 13 timmar och vaknade med en själ som en dammråtta. Det gamla vanliga. Händer alltid, kommer alltid som en chock.

Det tristaste är att även om jag intellektuellt har tillgång till minnena från Stockholmsresan så är känslan inte tillgänglig längre. Det där "tänk tillbaka och minns hur roligt det var" finns inte på riktigt.

Jag är så trött i kroppen också. Träffade Syster M igår, det tar 35 minuter att gå dit, på hemvägen kändes det plötsligt som att jag inte skulle orka ta ett steg till. Inte. Ett. Steg. Till. Det gjorde jag förstås, med ansträngning, men att tänka att två dagar tidigare hade jag gått i 2,5 timmar utan trötthetskänsla. Jag vänjer mig inte riktigt.

Mycket gråt i halsen. Två vänner hörde av sig men jag vill inte/orkar inte träffa någon. Är knappt ens trevlig mot Mannen. Jag försöker som vanligt hålla uppe en mask när jag möter ex. grannen, och ville inte låta alltför eländig när jag pratade med Syster M, eller med Dr C när han ringde (måste höja Ergenylen igen, blodprovet fortfarande för lågt). Till en viss gräns kan jag låta så där samlad och sammanhängande. Skärpa mig. Låta bli att peka på de svarta jättebläckfisktentaklerna som försöker bryta genom dörren på min lilla ubåt.