Vägarbete

Så här på morgonkulan känner jag mig faktiskt en liten aning mer energisk nu (nä vi pratar inte pigg som en mört, utan mer att det går att öppna ögonen utan stöttor), samt skönjer en mild huvudvärk. Kanske de däringa svaga pillren jag fick (hon ville bara ge mig en halv dos) har börjat verka. Nu vill jag bara bli glad också, och få bort alla dumma tankar. Men det brukar ju sägas att energinivån ofta går upp innan stämningsläget gör det, så det är väl bara att hålla i hatten.

Och det är inte nattsvart. Jag kan fortfarande skratta med Mannen (han hävdar å andra sidan att jag kan skämta på akuten mellan magpumpningarna ;)) Jag fortsätter att spela spelet "det spelar roll" och köpte en hudkräm igår. Blev dock väldigt matt av att gå ner till stan, hetsåt en rulle mintchoklad, men i övrigt börjar mina matvanor långsamt normaliseras igen.

Idag ska jag sluta igen med Stesoliden, ska bli lite objektivt intressant att se hur det känns efter att ha tagit 20 mg/dag i en vecka när man inte alls är van vid sådana mängder. Men det har hjälpt kortsiktigt, det har det.

Önskar jag kunde gnugga händerna och säga "det var det" men sjukdomen är lite för lurig. Jag har fortfarande undergångstankar och utrotningsplaner och blodstörst, och t.o.m. de sprakande höstlöven ser jag genom ett grått filter.

Man får ta fram sina ljussvärd: gott kaffe, varmt fluffigt täcke, vänlig musik, en Man att krama, Syster C som snart ringer, kolla om barnen har skrivit något roligt på fb, öppna dörren och andas...

(Och här inser jag att jag bör infoga en fotnot: jag skriver av mig i bloggen men om det blir riktigt kritiskt läge så pratar jag med någon irl och söker t.o.m. den förhatliga psykakuten, så ingen behöver oroa sig för att jag går utan hjälp.)

Torrschampo

Sov kort och ryckigt så jag känner mig paradoxalt nog någon millimeter piggare nu. Ja, piggare då som i energisk, inte pigg som i glad. Men alltid ett steg i rätt riktning.

Djupa funderingar som: kan jag köra torrschampo istället för att duscha? (svar nej, du sunkar inte ner dig ännu mer nu, okej du slipper smink och hårfön, men du går inte utanför dörren i ditt nuvarande tillstånd) Har Syster C på schemat, en kort avstämning vid lunch. Jag delar upp dagen i små bitar, tills varje bit blir överkomlig.

Framtid. Det är ett väldigt stort ord. När tidsramen känns snäv och väggarna kommer allt närmare. När jag inte äger framtiden på riktigt så leker jag. Tänk om. Tänk om jag finns om en månad. Och så bokar jag en frisörtid och skickar efter en klänning att ha på en mycket god väns dotters dop. Så tänker jag på att om ett par veckor får jag läsa ena sonens reseblogg när han ger sig ut i världen. Att det är fotbolls-VM-kval. Det där receptet på bröd som jag inte har testat. En av våra mysiga förjular i Göteborg kanske?

Jag önskar vid eventuella högre makter att det räckte.

Den där datumskiten har börjat krypa inpå mig, slugt och obemärkt. Länge sedan sist. Jag ska försöka trolla bort det.

Kvällskvisten

Jag tragglar mig framåt. Idag skulle Mannen iväg på ett par timmar och då kändes det lite otryggt att vara ensam hemma, så jag gick lite på stan (vi har en enda söndagsöppen affär, Åhléns) utan att handla något, bara som tidsfördriv, och så tog jag en lång fika. Det känns som om jag borde sätta upp skyltar runt om i huset: "spela normal", och likadana lappar i fickorna. Så banalt. Mellanmjölk och frukostknäcke. Som om "to be or not to be" inte ständigt ekade i något hjärnskrymsle. Jag tappar proportioner och äter ständigt, plus tre kilo på en dryg vecka. Så länge jag får plats i likkistan så, hahaha.

Men jag kämpar faktiskt emot, på mitt lilla sätt. Diskar, klär på mig, går ut, spelar WF, ser av och till på tv:n, ringer en son och min mamma och försöker låta som vanligt, lyssnar på icke-depressiv musik, försöker tvinga in tankarna på ofarliga spår.

Ja, det går ju sådär. Men jag är inte riktigt illa däran. Det är nog tålamod som gäller.

Tvehövdat

Igår körde jag "fake it till you make it"-strategin och gick på stan med en kompis. Fast att fixa håret och sminka mig kom jag mig inte för. Hon sa att jag verkade en aning flummig och det tro fan, men jag klarade iaf att inte vara alltför depressiv och tråkig. På Lindex köpte jag underkläder på rea, ängeln på min högra axel sa att de skulle passa bra till den blå klänningen du ska ha på dopet i november, djävulen på den vänstra menade hånskrattande att de kunde ju bli snygga under liksvepningen. Ambivalent är ordet för dagen.

Blodprovet jag skulle ta igår satte lite myror i huvudet på de stackars damerna på vårdcentralen, för de hade aldrig sett just det provet förut och fick slå fram och tillbaka i datorn. Förhoppningsvis blev det rätt till slut. Det skulle skickas till Lund så det är en sån där specialgrej. Som ofta när vården ansträngt sig lite för min skull känner jag mig skyldig, men samtidigt är jag ju tacksam över läkare som är noggranna.

Försöker tänka efter vad jag vill göra idag, men allt flyter ihop. Anhedoni är en av de jobbigaste aspekterna av depression, det blir grått och konturlöst och inget lockar. Det jag har lärt mig med åren är att göra saker ändå, ta hjälp av omgivningen om så behövs - inte säkert att det blir kul men det gör åtminstone inte situationen värre.

Inluddad

Usch, lite jobbigt är det allt när läkaren rynkar pannan och säger att hon inte vet vad hon ska hitta på med mig... de tre mediciner jag tar och som har funkat rätt länge går inte att höja mer, och jag har testat massor av olika piller under åren så jag vet av erfarenhet att många går bort. Och så vill jag då inte få mer ect för att det påverkar mitt långtidsminne (och är läskigt att sövas dessutom), om det inte skulle bli superkris då förstås och ect är enda lösningen. Men jag är inte där än. (Jag fick ect för sex-sju år sedan.)

Nåväl, nu ska vi testa att lägga till en lite udda antidepp som jag haft någon gång tidigare för ett antal år sedan och som funkade åtminstone lite. Jag ringde runt till apoteken, ingen hade den hemma, men Cura beställde hem den tills imorgon (det är ett rätt okej litet apotek inne på Ica Maxi, öppet 8-21 och åtminstone de gånger jag har varit där har personalen varit hjälpsam). Även om jag kan förstå idén med avregleringen av apoteken så har det blivit rätt meckigt... när det gäller mediciner man står på sen innan kan man ju själv vara lite uppmärksam och beställa innan de tagit slut, men när man får nya mediciner som inte tillhör de vanligaste så blir det till att ringa runt... Jag gnäller mest för att jag *inte* gillar att ringa ärenden. Ringa och prata med familj och vänner, ja gärna, men ringa och prata med telefonsvarare och ansiktslösa röster som kopplar en vidare - nej.

Bedövar mig kraftigt enligt anvisningarna, mer benso än jag någonsin brukar ta, men det hjälper faktiskt att skapa ett syntetiskt skinn runt mig som håller den brännande strålningen borta. Jag kan småprata, skämta. Låta gröten i mitt huvud svälja tankarna på hastig sorti. Göra mig lämpad för vistelse i möblerade rum och undvika en inläggning. (Vän av ordning: ska bara använda dem i max en vecka, och jag har aldrig haft större problem förut med att sluta med benso, eller något annat för den delen.)

Hjärtat fullt av sorg men jag gråter inte. Just nu är det faktiskt bra, för jag har inget reellt att gråta över, det är en sorg som svävar runt i universum utan koppling till jorden.

Behandlad

Blev ett akut läkarbesök imorse efter samtal med syster C.  Doktorn ville nog gärna lägga in mig och ge ect men krånglade inte när jag vägrade.  Sedan tänkte hon att jag kanske har för hög dos Abilify så jag ska ta ett blodprov imorgon.  Dessutom blir det ett tillskott av Edronax (antidepressiv som går på noradrenalinet)  och en kort dunderkur med Stesolid. Jaja, jag ser det mest som att det gäller att hålla sig flytande tills det vänder. 

Mest vill jag sova bort större delen av tiden och äta resten.  Igår blev det tre hekto godis raskt åtföljt av en massa pasta i creme fraiche-sås, vågen swischar uppåt men jag har svårt att hejda mig.  Det är förjävligt att få saker ångestdämpar så bra som mat. 

Godnatt.

Post-resenär

Inga tåg var försenade, trots flera byten. Det var trevligt att träffa min mamma och hennes man, och på hemvägen stannade jag en dag hos mina söner, jättemysigt.

Men trött trött trött nu, på det obehagliga, attackerande, argsinta sättet. Känner hur jag singlar ner som ett av höstlöven. Obra tankar som inte hemsökt mig på länge. Försöker uppföra mig; packade upp min väska igår och nu snurrar tvättmaskinen. Frågan: kan jag gå och lägga mig igen, trots tio timmars sömn inatt? Så trött...

Resenär

För den som följer min mobilsaga: det blev en LG G2. Jag är hittills nöjd med den, fin skärm och schysst kamera, däremot har det nya simkortet antagligen inte blivit aktiverat ordentligt, så det blir väl till att telefonköa till kundtjänst imorgon. Men jag kan koppla upp mig på wifi och testa mobilen lite. Det nog så viktiga steg ett är avklarat: att få in kontakterna :) Ja, jag har en del pyssel framför mig.

Kom ihåg att hämta ut tågbiljetterna; på måndag drar jag till Norrland. Pensionärsbowling och svampplockning, det kan nog bli trevligt. Jag träffar inte min mamma så ofta, det är ju långt att åka, men ibland måste det bli av. Dags att börja drömma mardrömmar om försenade tåg!

Rörlig

Vaknade snorpigg vid fyra. Dagens första omgång tvätt är upphängd och nu väntar jag otåligt på att Mannen ska röra på sig... hans dag börjar framåt lunch. Jag vill åka till köptemplet ögonaböj. Min gamla mobil har börjat hosta och harkla, ingen garanti kvar. Jag har mekat lite med den och den verkar funka igen för stunden, men den kalla sanningen verkar vara att en modern mobil bara har en livslängd som motsvarar bindningstiden på abonnemanget... så nu är jag hemskans sugen på en ny. Googlar och har mig, men det är svårt att helt bestämma sig för en modell utan att handgripligen känna på de som finns. Därav min längtan efter en tripp till Phone House. Bekännelse: jag är en sån människa som klappar mobilen det första jag gör på morgonen. Kan förstås bero på att jag måste stänga av alarmet, men ändå. ;)

Skönt att ha fått en skvätt energi igen. Den kommer och går som den vill.

Lövdöd

Det var mysigt igår. Mysig lunch på restaurang, mysig hemmakväll (Mannen fyllde år).

Lite märkligt att känna sig helt uppochner idag. Så himla mycket vin drack jag inte igår. Känner mig för övrigt inte bakis utan som om en depp är i antågande. Sovit på natten, sovit på förmiddagen, somnade om vid 14. En märkligt sorts trötthet som inte är trött utan en längtan bort. Mannen har gått ut på promenad, jag borde verkligen ha gått med men jag famlade runt i sömndimman när han gick.

Det är oktober. Vacker månad men ack så farlig.