Flyttlass!

Jag har bestämt mig för att flytta tillbaka till Wordpress, så nu hittar ni mig här igen:

https://ord2.wordpress.com/

Har importerat gamla inlägg dit så ni kommer nog snart känna er som hemma. Men kom gärna med feedback om något inte fungerar bra.

Snack

Uppe tidigt för en tripp till Vampyrcentralen. Snälle Mannen råkade vara vaken så han skjutsade mig. :) Jag hamnade i en mini-episod av upplysningsarbete under provtagningen, sköterskan hade väl ett vagt hum om att litium = bipolär men visste inte vad det innebar, så jag drog mikroversionen. Det var trevligt, hon var mycket rar och intresserad.

Mannen ville ha tekakor från bageriet intill, och så råkade de precis komma in med en bricka med budapestbakelser också, så det finns något att se fram emot senare på dagen.

Tänkte gå och lägga mig igen en stund, men bläddrade lite i mobilen och fick syn på att en ytlig bekant var på tv för några dagar sedan, så jag var förstås tvungen att kolla in det, vilket mest bara gav mig ytterligare en anledning för att rynka på näsan åt Malou, jag tycker att hon är rätt dålig på att intervjua folk, avbryter och försöker lägga ord i munnen, min bekant gjorde det lilla han kunde och han är ändå van vid media. Jaja. Nu känns det fel att försöka sova mitt på dagen.

Slingrande som lianer mellan allt detta är mitt växlande mående. När jag är med folk går jag igång, lyfter, babblar (väl mycket). Sedan ensamma men korta stunder av nedstämdhet. Agitationen som växer mer och mer framåt kvällen. Skräckbilderna. Värken i huvudet och kroppen. Tröttheten, tröttheten. Dessa senaste veckor har varit en ganska elak resa. Självskadeimpulserna har gjort en oväntat storstilad comeback, jag förstår inte själv hur jag kunnat stå emot. Det handlar inte speciellt mycket om duktighet, det kan jag säga, det är mer själviskhet, om jag skulle öppna upp den dammluckan så skulle det inte bli någon hejd på det, och jag orkar liksom inte riktigt hålla på och pyssla med allt det där praktiska just nu.

Nu har jag ett läkarbesök på måndag så jag tänker inte ringa och gnälla innan dess. Jag kan skilja på jobbigt och farligt.

Minoritet

Middagskonversationen blev mina "skräckbilder". Mannen hade fullkomligt missat under alla dessa år hur de egentligen yttrar sig. I och för sig inte så konstigt eftersom jag nog inte beskrivit det så bra.

Min erfarenhet är att det i princip inte finns något man uppfattar som konstigt hos sig själv där man inte raskt kan googla fram tjogtals med personer som berättar hur de lider av samma sak. Men här går jag närapå bet, det fanns en kvinna som beskrev något kanske liknande i en blogg, det var allt jag kunde hitta. Närmast förefaller det vara en variant på tvångstanke, en Pure O, men där folk verkar fastna i att obefogat tro att de ska knivhugga sin fru eller kasta ut barnet genom fönstret, köra över någon med bilen, bli pedofil eller schizofren (med mera, med mera) så ser jag framför mig och känner i kroppen att jag blir utsatt för extremt destillerat våld. Ingen intrig, ingen anledning, inget sceneri, ingen förövare. Bara våld. Förr blev jag nog mer rädd, nu blir jag mer irriterad och slutkörd. Det har varit en hel del mer än vanligt på senare veckor vilket jag kopplar till den agiterade känslan i kroppen. Enda anledningen till att det spelar roll är att jag fullkomligen dryper av självskadeimpulser nu, det fungerar som temporärt "motgift" (och gör givetvis ingenting bättre i längden) men jag tror jag har kontroll.

Spellistan

Det är jag och så han där i Hedemora som inte tittar på Mellon, eller så. Tänk att det var ett obligatorium när man var ung.

Resa till barnbarnet är bokad och klar, roligt nog hänger Mannen med. Vi kör hotell för allas psykiskas hälsas skull.

Låter massor av gamla låtar mala genom min skalle som dämpning, inte Mellolåtar utan Bowie, Queen, NIN, Aimee Mann, Gram Parsons, Nirvana, Kate&Anna McGarrigle, Joy Division, Joni Mitchell, Television, Bruce Springsteen, Radiohead, REM... jag har inte mycket till linje i musiksmaken ;) Vill inte höra några nya toner idag, det ska vara musikalisk stesolid, varje not stadigt förankrad i minnet.

Fortfarande inte deprimerad, men blandat babblig och kroppsligt agiterad och trött.

Lockande

Nog har jag i förbifarten noterat små lockar i pannan vissa dagar när jag dragit av mig mössan, men jag har tillskrivit dem sagda mössa. Idag när jag kom till hårsalongen sa dock min fina frisör "men du har ju blivit lockig!"

Till bakgrunden hör att jag alltid, från småbarnsåren, haft tunt, fint, spikrakt hår. Inte en lock så långt ögat kunnat se.

Nu finns det faktiskt en banal, tänkbar förklaring. För ca ett år sedan började jag med medicinen Ergenyl (mot bipolär sjukdom i mitt fall, används också mot epilepsi), och jag har stegvis ökat dosen. I biverkningslistan i FASS kan man läsa "ändrad hårfärg, onormal hårstruktur" vilket jag alltid tyckte lät jäkligt märkligt och kul. Sånt där man skrattar åt, som att det på vissa mediciner kan stå "plötslig död". Men nu sitter lockarna där, de syntes ännu mer när håret blev lite kortare klippt.

En ny era i mitt liv. ;)

Blandgodis

Väntar och väntar, i princip. Det är bara en sketen medicinomläggning, det går över.

Fast jag äter extremt mycket... inte inbillat mycket utan så där att Mannen tittar på min tallrik och säger "ojdå", mättnadskänslorna är utraderade som kärleksbrev i sanden. Tyvärr räcker det inte med att intellektuellt förstå varför (hög dos Ergenyl ökar aptiten, tidigare tog jag även Voxra som har motsatt effekt, men nu när Voxran flugit ut genom fönstret är kylskåpet mitt högaltare). Jag äter ändå.

Dessutom är jag helt knockad av tröttheten. Fast inte deprimerad. Mellan varven lite uppspelt. Hehe, tänk så många sätt man kan må på.

Pratade med äldste sonen igår, nyblivne fadern. Det är så häftigt hur olika riktigt små barn ändå kan vara. Med en del ungar kan det vara svårt att få igång amningen för att de somnar ifrån det hela innan de fått i sig tillräckligt. Lilla barnbarnet är tvärtom, hon är så otålig att hon blir förbannad om inte all mat kommer precis på en gång. De får köra pumpning och flaska. Men föräldrarna verkar ta det med ro, bor man i ett i-land i nutid finns det ju alternativ. Vi ska åka upp och titta på underverket om ett par veckor, om allt går enligt planerna :)

Kanske ska kolla lite på skidåkningen. Eller äta något ;)

Kvällgnäll

Tog mig till närmsta staden för lite kulturell påfyllning tillsammans med en vän. Mycket fin fotoutställning  http://www.heleneschmitz.se/earthworks (se även andra fotoserier i menyn till vänster)

Väldigt svårt att sova igår natt, Mannen fick ligga och hålla i mig en lång, lång stund. Jag vet inte riktigt vad jag är. Enormt fysiskt trött, sådär influensamatt i kroppen, samtidigt som det kryper. Sedan rätt vad jag är blir jag lite agiterad och pratar en massa, och i kortare stunder lite uppåt. Mycket enträgna "skräckbilder", när någon sågar av mig benet för femtielfte gången blir jag faktiskt lite tjurig över att inte få vara ifred. Ändå inte riktigt nedstämd. Att stoppa i mig Stesolid är faktiskt nästan aldrig min första åtgärd, men nu tog jag just två. Ibland kan man ju hålla sig flytande genom att bara distrahera sig med ditten och datten, men nu är jag så himla trött att allt känns för jobbigt.

Usch, gnällig och snurrig, man känner sig inte så attraktiv precis. Finns väl inte så mycket annat att göra än att försöka sova bort skiten.

Dödskul

Den lilla är sanslöst söt, har långt hår och två tänder (med tanke på hur hög vampyrfilmskonsumtionen har varit i den här familjen i ett par generationer undrar man lite om det har smittat av sig ;) ) Jag har inte träffat henne ännu, de ska få komma i ordning hemma först.

Själv känner jag av medicinförändringarna. Dumpade ju all Voxra för tio dagar sedan när jag hade blivit speedad. Det är inte sådana där grymma utsättningsbesvär som man kan få av t.ex. SSRI, men eftersom Voxra tenderar att ha en lite energigivande effekt, lite Ritalin light, så hasar jag runt som en långsam amöba just nu. Samtidigt tenderar jag att få lite extra skräckbilder i skallen när jag blir trött, vilket i sin tur gör mig frustrerad. Det är lätt att börja hacka på mig själv för att jag blir berörd av något jag haft i så många år och "borde" kunna hantera fläckfritt. Till slut blev det ett piller igår kväll för att kunna sova. Men sånt här brukar slätas ut med tiden, det är mest en fråga om tålamod.

Annars får man väl gå och dö, jag är lite sugen :P
http://www.creativecoffins.com/our-coffins/?ppp=999

Nej, jag skojar, och tyvärr levererar de inte till Sverige i dagsläget så det är bara att bita ihop och leva på...

Expansion

Nu har jag samlat ihop mig lite så nu ska jag utannonsera:

Jag har blivit farmor!!!!!!

Tidigt igår kväll fick min äldsta son och hans fina fru en liten dotter. Stackars svärdottern fick kämpa i nästan två dygn, men på slutet tog det fart och allt gick bra. :)

Kommer inte att lägga upp bilder, även bebisar har ett privatliv, och även om jag självklart längtar efter att kasta mig ditupp och krama alla så kom vi överens om långt innan att släktingar och vänner faktiskt får hålla sig lite, det är en stor omställning och familjen måste få komma till ro. Ändå trevligt med dagens teknik, jag kan skicka iväg små sms ibland utan att de måste hålla på och svara genast.

Tänk att det har blivit en ny generation... ♥

Andas

Fortsatte min dygdiga bana och ringde mottagningen igår. Dr C ringde tillbaka efter lunch och ville att jag ringer igen på torsdag, men jag har ju lugnat ner mig en hel del (inte minst eftersom jag faktiskt använder mina lugnande piller som ska göra mig lugn och har plockat bort den antidepressiva, samt följt huvudregeln nedåt - mer aktivitet, uppåt - mindre aktivitet) så jag tror den här historien är så gott som över.

Dagen har varit rätt stillsam. Följde med Mannen på en större besiktning av lungorna som ändå verkade rätt bra. Har annars mest slappat runt. Lagat två stora formar lasagne. Tv. Nu gäspar jag så då ska man väl sova, är det inte så?