Gullviva

Belåten. Ett ord jag kanske sällan använder. Idag, en känsla av välbehag i kroppen. Inget dramatiskt eller högljutt. Mer en gullviva än en solros. Men definitivt lysande gul.

Securitasalarmet slår på. Hypomani på g? Sömnbrist? Nej. Överdrivet snacksalig irl eller på nätet? Tror jag inte. Shoppingdrift? Nej. Googlar fixa idéer? Nej. Sprit? Nej. Röjer garderober? Nej. Vill ta tåget till Gävle och leta efter bocken? Nej.

Kanske är jag faktiskt bara belåten. :)

Latmask

Dag 4 på Abilify och det börjar kännas bra. Huvudet klarnar och jag känner mig mindre dämpad. Inget illamående. Inga skuggor. Förstår varför jag gillat denna medicin förut. Nu ska jag bara ta den enligt anvisningarna och hoppas på att litiumet håller emot så jag inte åker upp för långt mot skyn. (Och vara evinnerligt glad att jag bor i ett land med högkostnadsskydd för varje ask kostar 2500 kr!)

Funderade lite på vad jag vill göra idag och svaret är: ingenting. Sitta lite vid datorn, gå och köpa mjölk och frukt och bröd, läsa en veckotidning. Tvätta håret (jag tvättar det bara varannan-var tredje dag när det är färgat, annars blir det kruttorrt). Lyssna på musik! Skita i att jag är improduktiv! :)

Dagsverke

Besöket på muséet blev en hit. Jag kom lagom till visningen av två utställningar, vi var bara fyra resp. två personer plus en fin guide, så det kändes väldigt personligt.

Andra rum
Passion

Sedan bestämde jag mig för en helt bantningsfri dag och åt prinsessbakelse på ett fik som det ett tag gick utför med men nu verkar ha hämtat sig igen med lite nytänkande.

Så dök Mannen och hans brukare upp. Det var gubevars stadsfestival, komplett med langoskärror, Barbados reducerat till murriga basgångar som vibrerade i barstolarna hundratals meter bort. Och så då spyorna utanför Knutpunkten. Jag är inte så förtjust i stadsfestivaler... Men ok, fick i mig ett par glas vin och en planka (åratal sen sist) så kvällen var inte helt förstörd.

Nu sitter jag iallafall hemma i värmen och tittar ut på regnet, sämre kan man ha det!

Levnadskonstnär

Uppe med tuppen, men jag somnade vid tio igår kväll så det blev närmare åtta timmar ändå. Känner mig bra, riktigt bra, utan att det slår över. Illamående ett tag någon timme efter att ha tagit den nya medicinen, men så brukar det vara och det går över.

Tänker på att åka till större staden och gå på konstmuseet. Så skönt att gå alldeles själv i sin egen takt. Jag längtar efter beröring, intryck.

Men nu tror jag att jag går och lägger mig igen en stund först, klockan är ju bara åtta.

Knäppsnygg

Ett styck läkarbesök överlevt. Sommardoktorn är inte allt för skräckinjagande och verkar ha bestämt sig för att han kan ta mig seriöst. Lyssnar och tar till sig, trots att han samtidigt är rätt snacksalig. Han tyckte min plan med Abilify och Nozinan var bra så nu kör jag på det. Dessutom - efter att ha kollat tidigare förskrivningar - skrev han ut en hel del benso så jag har så det räcker ett år. Tur att ens överdoseringsdagar är över. Skönt att ärligt kunna säga att en kan hantera det.

Åh, tänk att få känna sig pigg, inte så hungrig men ändå symptomfri. Hoppas hoppas.

Abilify 5 mg är ljusblå och 10 mg ljusrosa. Ett piller för varje bebis *sarkastiskt skratt* (Queerbebisar kan få 15 mgs gula)

Jag var förresten j-t snygg idag. Svart tight över-knä-kort klänning (skit i valkarna!), svart kofta med stor fejkpälskrage, tjocka svarta strumpbyxor och mina kära röda skor. Och mitt nyfärgade hår och röda naglar. Liiite overkill för ett läkarbesök ;) , jag fick mest för mig att leka lite. Gillar att klä upp mig men har så sällan tillfälle, så jag hittar på anledningar. Det lär åtminstone stå "välvårdad" i journalen, haha.

Nervpirrande

Sov gott inatt trots att jag är nervös inför läkarbesöket. Andra nätter när jag inte haft något alls på horisonten så har jag sovit uselt. Blir inte klok på detta. Men skitsamma, jag har ju uppfuckad kroppskemi.

Ytterligare en begravning, på tisdag, jag som knappt hämtat mig från den förra. Denna gång är det någon som jag åtminstone kände ytligt, släkt till Mannens barn. Hon var rejält gammal så det var väl ingen chock, men ändå. Tycker synd om hennes döttrar.

Imorgon är ett sånt där datum jag har snöat in på. Jag var lite fast på den 22:a också och se vad som hände då, så en aning oroligt är det. Jag vet logiskt sett att det är nonsens, bara hjärnspöken, men i hjärtat är jag osäker...

Flygbalansen

Tjat om mediciner igen, den som är uttråkad får gärna blunda. De är en stor del av min vardag, hur mycket man än skulle vilja att det bara var att svälja pillren varje morgon och sedan glömma bort det, så påminns jag dagligen och stundligen om effekter och bieffekter i min egen kropp och sinne. De påverkar faktiskt vem jag är, hur politiskt inkorrekt det än är att säga så.

Och ja, nu kom jag på att jag glömt att ta dem i morse... men jag kom ihåg att betala räkningarna, alltid något.

Jag vill ha Abilify igen. Undrar om man kan få farbror sommardoktorn med på det? Vet inte om jag bara vill ändra för ändrandets skull... ibland undrar jag. Vad jag kan konstatera är att jag fungerar bättre med neuroleptika än helt utan. Den jag har nu blir jag fortfarande lite seg av, och sedan jag sänkte dosen har lite symptom krypt fram igen, men jag vill inte ha samma medicin i högre dos och få andra biverkningar. Abilify gör mig inte seg och jag går inte upp mer i vikt, däremot kan sömnen krångla. Kan jag få en tulipanaros, tack!

Dessa finingar såg jag tidigt i morse (alla bilder snodda från Wikipedia, Mannen hade problem med teleobjektivet):

Fiskgjuse

Rödbena

Kustsnäppa

Drogätande

Snacka om att mat är ett bra lugnande medel. :/ Jag blir så mentalt rastlös när jag inte tillåter mig själv att äta hur som helst (obs! jag svälter mig inte, bara äter mer sansat), mer rastlös än hungrig. Suget efter kaffe ökar också kopiöst, det känns som det enda sättet att hålla mig under kontroll utom att dyka ner i stesolidburken, vilket jag avstår från. Ett rätt intressant experiment egentligen.

Glad för att jag hittade equalizern i iTunes (inte för att jag har letat förut).

Mystifierad

Skoaffärerna dräller av klackskor, den egna mer skyhög än den andra. Men tittar man sig omkring på stan så går nästan alla i converse eller ballerinaskor eller platta sandaler. Vem köper klackskorna?

[sorteras under livets mysterier]

[och jag äger förstås mina röda skor]

Ironi

Just som jag har skrivit hur gott jag sover på mina sömntabletter när jag nu tar dem, så blir det en helt uppochner natt, bara vridit och vänt mig, tills jag gav efter vid fem och tog två stesolid. Så var det med den enkla lösningen.

Idag jobbar Mannen och jag ska gå runt i myskläder och bara vara. Se avsnitt jag missat av In Treatment på Svtplay, kanske börja titta på True Blood som jag fått av ena sonen. Ja, en tv-dag ska det bli, försvinna in i andra världar. Men först, gå in på nätbanken och räkna pengar, de ska räcka ända till Norrland.

Det går skralt med viktminskningen trots att jag minskat rejält på portioner och mindre skräp (och nej, jag lever inte på pasta och mackor). Jag tror min kropp vill väga 85, suck.

Flykt

Mer och mer sällskapsliv. Mannens tyska barnbarn (jo det finns ett sådant också) har varit här i staden med sin mamma. Jag smet undan fredag och lördag men idag kände jag mig manad. Det varade dock bara ett par timmar eftersom de skulle åka hem sedan. Jag känner mig ändå hjärndöd nu...

Har trots motstånd tagit sömnpiller de senaste två nätterna. Jag sover så gott på Nitrazepam, utom om jag är helt uppvarvad eller ångestagiterad förstås. Vaknar avslappnad och behaglig efter 9-10 timmar. Antagligen för att det är en bensodiazepin = ajabaja att ta varje kväll, kan ge tillvänjning och beroende. Ska träffa farbror sommardoktorn på torsdag, undrar om jag kan be honom om Nozinan? Jag har kommit fram till att det är bra om jag har något på lut när sömnen börjar krångla, dels för att jag som många bipolära är extra känslig för sömnstörningar, dels för att jag har en massa nojor runt sömn och lätt hittar ursäkter för att inte sova.

Tänk om det räckte med att konstatera att man är irrationell för att ändra sig...

Kommande vecka har jag lite inplanerat, ska kanske träffa en relativt nybliven kompis, ska till frisören och som sagt till läkaren. Veckan efter måste jag ha för mig själv, låta de snurrande tankarna komma till ro. Veckan efter det blir det verkligen full rulle, jag åker bort hela veckan. Roligt men ack så påfrestande. Ibland får man betala priset för att ha ett liv.

Tyst

Norge. Jag saknar ord.

Reklamnissar

Reklam i högerkanten av min gmail. "Vill du vara otrogen?" och "Skilsmässa online". Så j-a sorgligt.

Musgrått

Jag vet inte riktigt hur lyckat det här bantandet är. I natt drömde jag att jag vräkte i mig godis...

Laddar inför ett födelsedagsfirande idag, en av Mannens brukare fyller jämnt. En massa främmande människor som ska kallpratas med. Ser fram emot en roligare födelsedag, min äldste sons om ett par veckor. Bara jag och ungarna med deras tjejer, kan det bli bättre?

Ska jag göra något åt sovandet eller ej? Sömn är som den som läst min blogg vet en öm punkt. Nu sover jag visserligen massor totalt sett, men ryckigt, ligger vaken ett par timmar mitt i natten för att sedan vandra ut och in i drömmarnas värld fram till 10-11. Känner mig lite dimmig. Men sömnpiller är gift.

Lite tråkig känner jag mig. Medelålderskris? Tänker mer tillbaka än framåt, tänker på dagar med äventyr. Nu är jag för försiktig för äventyr. På ett sätt vill jag verkligen leva lugnt och stilla med min kära familj. Men på ett annat sätt känner jag mig blek och alltför anpassad. Borde vara lätt att hitta på något att piffa upp vardagen med, men jag kommer inte på något bra. Det mest spännande på senare år har varit besök på psyk när jag varit galen, och dit strävar jag inte. Just det, jag har varit galen ibland och det avviker ju lite från mainstream, men inte direkt konstruktivt. Alla människor verkar så kompetenta, eller åtminstone självklara. Jag känner mig som en grå liten förskrämd gammal luggsliten mus. Usch.

Ljuspunkt

Träffade en kompis igår och det var supertrevligt. Hon är så glad och positiv, samtidigt som vi kan snacka om jobbiga saker (hon är också bipolär). Skönt att ha lite socialt umgänge som inte bara suger musten ur en. Hon är inspirerande, trots att hon är väldigt sjuk ibland så har hon pluggat nu ett år på universitetet och har framtidsplaner. Vi bor en bit ifrån varandra men ska nog snart ses igen.

Fick ett papper från psykvården om att jag snart ska kallas till en intervju inför bipolärgruppen jag ev. ska gå i denna höst. Jag visste inte att man skulle intervjuas innan, det låter hemskans seriöst. Men det är kanske bra att de som går i gruppen är motiverade. Nåväl, det är trevligt att se att planen inte var bortglömd, jag är rätt paranoid med att tro att vården inte ska komma ihåg mig, att folk klickar i fel ruta på datorn och lägger papper i fel hög. Jag vet inte varför jag är så pessimistisk, det är sällan sånt har hänt mig. Kanske utgår jag bara från mig själv och hur jag klantar till det ibland! ;)

Idag ska jag verkligen bara slappa. Kanske gå ner till en bokhandel och se om de har någon söt Willow Tree figur till kompisen ovan (jag fick en fin ljuslykta av henne). Imorgon är det full fart på det artiga umgängeslivet igen så det gäller att ladda!

Nattdjur

Sömnmönstret är uppåt väggarna. Det tar plötsligt en timme eller två att somna, istället för fem minuter, och ibland vaknar jag till på natten, som i natt. Men ofta somnar jag också om frampå morgonkvisten och sover gott till tio-elva. Det är medicinförändringen, gud så skönt att alltid kunna skylla på sånt. ;)

Är trött på min kroppshydda som bara byggs ut med fler rum. Nu ska jag, så länge jag orkar, tänka mig lite för. Mer lagoma portioner och så. Någon fullskalig bantning ger jag mig inte in på. Bara det att jag bestämt mig för att vara lite försiktig gör att jag tänker mer på mat och alltså känner mer att jag är hungrig, rätt värdelös situation. Ska inte börja leta kalorivärdet på gurka. Men jag är fet enl. BMI så det är inte enbart ett lyxproblem. Skulle inte vara något vidare att dra på sig diabetes också. Suck. För fem år sedan var jag normalviktig. Att det ska vara så j-a svårt.

Mycket klagande på sistone. Jag är lite halvdyster ibland, fast inte riktigt låg. Ska träffa en kompis idag, gå på en födelsedagsfest hos en av Mannens brukare på fredag, och så är det släkttjosan i helgen. Det är lite för mycket umgängesliv på sommaren. Är ändå inte alls så illa som det skulle kunna vara, jag har ju Mannen som alltid finns där och stöttar!

Nu känner jag ändå ett visst välbehag sprida sig i kroppen. Jag mår bra när jag vaknar kl 3. Ska väcka Mannen om 1,5 timme och sedan kanske somna om i den stora lyx jag har, att inte behöva passa tider på morgonen. :)

Svagis

Jag är helt matt efter en dags släktumgänge. Fina människor, härliga ungar, men jag-orkar-inte. Efter en halvtimme vill jag bara hem. Undrar om jag ser drogad ut när jag stirrar rakt ut i luften? Får verkligen spänna mina mentala muskler för att hänga med i konversationen och förstå vad som händer. Fyra timmar pressade jag mig, sedan kändes det som om jag skulle svimma och snälla Mannen körde mig hem (han körde sen tillbaka och fortsatte i flera timmar till). De "vanliga människorna", hur gör de? För resten av gänget orkade uppenbarligen.

Och jag minns ju en tid när jag också orkade. Kanske var jag aldrig helt "normal" på alla sätt, men sammankomster och fester var inget problem. Inte dessa stormvågor som sköljer över mig och hotar att dra ut mig på djupt vatten. Inte dimma jag måste ångestfyllt treva mig igenom. Inga vassa klippor som mörbultar mina fötter. Ett vanligt matbord med vanliga potatisgratänger och vanlig konversation om vanliga saker. En trygghet jag har tappat.

Bloggarna... jag vill hänga med, kommentera, bry mig om. Det är en stor glädje. Men just nu är det stopp. Stopp stopp stopp. Nåväl, jag kommer igen, det gör jag alltid.

Råkan

 Varning: självskadande

Skakig inuti. Bara att skrapa lite på ytan så vips finns de där, gamla handlingsmönster, ångest. Av konsekvenserna, en natt på akuten, inte kunna bada mer denna sommar, Mannens besvikelse, så är det värsta att jag skulle ha klivit in genom den mörka porten igen och kanske inte velat sluta. För fortfarande lockar det och drar. Att känna sig stark och fruktansvärd och missanpassad, inte anpassad, inte till lags. Kostsamma sekunder men minnet verkar aldrig flagna. Att ta sin kropp i sina egna händer, inte med en vacker fjärilstatuering eller piercing i guld, utan just så brutalt, banalt som känslan. Envar sin egen Frankenstein, livgivande händer, mördarhänder. Ångestdämpning är bara förnamnet. Ibland är det lika väl ångestskapande, ångesten i att flyta med tvångets flod utan att veta var man hamnar. Ibland rena extasen, som sex och kokain och huliganslagsmål och annat som folk gladeligen ödelägger sina liv för.

Aldrig mer. Sorgen är stor och obegriplig. Hon har blivit friskare, hur kan hon vara ledsen? Men är det en sjukdom? Eller är det en gåva i svartskimrande fjäderdräkt?

Bänkpress

Det blev en lång dag, jobbigare än jag trodde. I kyrkan satt jag och tänkte på hur det skulle ha varit om vi begravt något av mina barn eller Mannen. Under samlingen efteråt trodde jag att jag skulle krypa ur skinnet. Kände ju inte en enda person där och även om jag kan kallprata så tycker jag inte om det.

Nu känns det lite orättvist mot Mannen att klaga, han ska inte ha dåligt samvete, det var helt mitt eget val att följa med. Men jag ska tänka mig för innan jag går på begravning igen.

Höll på att tappa kollen sent på kvällen, Mannen var ute en stund och det hade kunnat sluta lite hursomhelst, men han kom hem mycket tidigare än jag trodde och fick stopp på mig. Fy f-n, det hade kunnat sluta med en natt i ett dystert väntrum, det sista vi behövde. Idag tror jag att jag är på banan igen. Bara väldigt, väldigt trött i huvudet.

Morgongåva

På något sätt känns det skönt att vara vaken. Av gammal vana tror jag. Det är lättare att relatera till hon som sitter uppe i soluppgången än hon som sover 12 timmar, fast det senare kanske är nyttigare för mig? Även om det också väcker tankar som inte är så bra så gör det välbekanta något med mig, en sorts lättnadens suck över att fortfarande vara jag.

Det sagt så ska jag försöka lägga mig en stund igen, det lär bli en lång dag.

Sorgmantel

Klarvaken sedan 04.00, minns inte när det hände sist. Lite nervös inför begravningen tror jag. Kände ju inte den döda. Min man jobbade hos henne ibland och fäste sig vid henne. Hon var inte så gammal men mycket, mycket sjuk, så gott som totalförlamad och med smärtor, så på ett sätt känns det skönt att hon får slippa lida mer, men det är ju synd om föräldrarna.

Sedan den sociala biten känns lite jobbigt, ska vara med på samlingen efteråt. Jag tror att jag är kompetent nog att säga något passande till föräldrarna, men det är inget jag går till för underhållningsvärdet. Men eftersom jag är bjuden och vill vara med för Mannens skull så får jag stå ut en stund.

 bild www.statesymbolsusa.org

Fallgrop

Total budgetkontroll blev det inte igår. Jag var ju tvungen att köpa en plånbok (så mycket pengar som jag har ;)), men jag kan rättfärdiga det med att jag behöver ha en stor plånbok med allt som man måste ha med, som Ica-kort, MedMera-kort, busskort, extra busskort, kalender o.s.v. Men ibland behöver jag också en liten plånbok bara för id-kortet, bankkortet och någon hundring, som jag lätt får plats med i en byxficka om jag inte vill släpa på handväskan (som f.ö. är fylld med andra bra saker som pappersnäsdukar, handsprit, våtservetter, smink, extra mediciner, sax, tamponger, alla tusen kundkort man har, anteckningsbok, pennor, spegel och sist men inte minst, en tablettask för akut sockerbegär). Den mindre plånbok jag har använt är svart, extremt ful, mycket sliten och sönderfallande. Så jag var ett lätt byte för en liten rosa sak med vita kanter som bedjande (eller kanske lömskt) skrek "köp mig!" :)

Tror den fysiska rastlösheten har minskat lite faktiskt. Håller fortfarande på och vickar med benet men jag hackar inte så mycket tänder, och det känns allmänt lite bättre. Trodde inte jag skulle känna skillnad på bara en vecka, men med neuroleptika kan saker hända, hit eller dit, på bara någon dag. En del inte-bra tankar dras jag dock med, skräckfilmer och längtan efter knivaction, men på låg volym, det kommer nog gå över.

Mina inlägg spretar som vanligt. Jag har sällan någon röd tråd när jag sätter mig för att blogga. Det blir vad det blir.

Imorgon blir det begravning. Ingen jag känner, Mannen har jobbat med henne. Men begravningar är begravningar...

Skattkista

Funderar på att åka till Lund. Jag har inget där att göra, men heller ingen lust att vara hemma hela dagen. Mannen jobbar så jag har ingen som underhåller mig. ;) Ja, nu har visserligen halva dagen redan gått. Jag gick upp för att väcka Mannen i ottan, drack kaffe och gick sedan prompt och lade mig igen och sov till 11. Blir verkligen omåttligt sömnig av medicinen, men kanske behövs det efter alla år av sömnbrist.

Kanske besöka domkyrkan. Jag är väldigt långt ifrån kristen men tycker ändå om kyrkor av mer estetiska skäl. Sitter gärna en stund och filosoferar i det väldiga kyrkorummet, där man kan känna sig liten men ändå i centrum.

Shopping blir det nog inte för jag håller hårt i min sista tusenlapp. Är jag inte uppvarvad så kan jag ta sådana hänsyn om jag bara bestämmer det, trots att jag är lite shoppingberoende. Har varit hos kronofogden i min ungdom och sånt ska banne mig aldrig hända igen. Loggar in på internetbanken ibland och tittar på mitt sparkonto och klappar mig själv på axeln.

Känselspröt

Det är absolut inte så att jag brukar gå omkring och tänka katastroftankar hela tiden, men häromkvällen kände jag starkt att något skulle strula till sig med mitt nästa läkarbesök. Att jag skulle falla mellan stolarna i byråkratin eller att de helt enkelt skulle bestämma sig för att jag inte behövde träffa någon läkare. Att jag skulle gå här och vänta på en kallelse som aldrig kommer, och behöva ringa och fråga och tjata och allt sånt jag hatar.

Dagen efter kom kallelsen i posten. Tänk så härligt det är att ens intuition ibland har noll koll! :)

Badare

Trevlig dag igår, träffade Mannens dotter, hennes man och barnbarnen. De är nere och hälsar på, sommarlov. Smågrabbarna är fem år, hur mysiga och skärpta som helst, men med en femårings gränslösa energi. Hur orkar de skutta och springa precis hela dagen? Och hur blir man så försoffad som vuxen? Tur att det fanns en pool för dem att busa i, vatten är alltid en hit. :)

Tyvärr blev jag som vanligt lite överstimulerad. De mentala bilderna, som en skräckfilmstrailer, satte igång på vägen hem. Inte så extremt, tack och lov, medicinen håller dem i någorlunda schack. Men jag upptäckte att jag började räkna. Får hålla koll på mig själv. Suck.

Fick ett telefonsamtal häromdagen. Jag och äldste sonen ska åka upp till min mamma i Södra Norrland i början av augusti. Det var X-trafik som ringde för att berätta att tåget skulle vara inställt och det gick en buss istället, vilken hållplats den skulle gå på. Service! Istället för att man ska springa där som en yr höna och leta. Pluspoäng för X-trafik!

Jag tittade på dokumentären om Queen igår kväll så jag sov sent, gick inte upp förrän 9.30 och har fortfarande knappt gnuggat gruset ur ögonen. Men nu har jag slöat i flera dagar så idag får det banne mig bli en promenad! Tänk om man skulle våga sig på att bada?

Tar kanske ett par dagar till för mig att komma igång och kommentera i era bloggar, men jag läser en del. <3

Trötter

Har sovit i 12 timmar och känner mig avskärmad från världen. Orkar inte med bloggar och fejjan, så idag tar jag ledigt. ;)

Blomblad

Höll mig vaken på eftermiddagen trots att jag inte orkade. Såg en hel gammal svensk 50-talsfars på tv (oj vilka former de tjusiga damerna hade). Tvättat sofföverdrag (hurra för 60 grader), planterat balkongblommor. Ringde Mannen på jobbet för att säga att han fått ett paket, de var på Systembolaget och stod i samma kö som dr B (min gamla doktor) så jag fick en hälsning. Liten värld.

Så varmt på balkongen. Jag tänkte sitta ute men det är lite för mycket. Inte för att jag klagar, hellre varmt än kallt. Bara jag ser till att dricka mycket vatten så går det bra.

Det känns lite för mycket att sitta vid datorn också, så jag lämnar er med några bilder:

De underbara rosa rosorna stod rätt länge, men så plötsligt bestämde sig samtliga att vissna på samma morgon. De får ändå dröja kvar ett par dagar och förtrolla våra sinnen:

En av dagens planteringar: hängpelargoner. Lite svajigt på vift ungefär som frun i huset:

 

Balkongens lilla mini-oas:

Godnatt!

Gånglåt

Lyckades åtminstone sova bort det mesta av huvudvärken ("migrän light"). Uppe tidigt för att vinka av Mannen, hans första arbetsdag efter semestern. Jag har sovit nästan 8 timmar men ändå sitter jag här och gäspar så smått.

Mannen glömde mobilen hemma så jag gick upp till hans jobb med den. Blev totalt en timmes rask promenad, vilket är rätt mycket för mig nuförtiden. I takt med att jag har blivit fet har jag blivit allt mer försoffad, ironiskt nog. Är jobbigt att släpa på 40 smörpaket extra.

Har iallafall precis käkat en tidig lunch: jordgubbar och prosciutto. Underbart! Nu ska jag unna mig att gå och vila en stund.

Första dagen på lägre dosen. Herregud vad jag hoppas att medicinändringen ska hjälpa och jag ska slippa krypet i kroppen. Herregud vad jag hoppas att jag ska lära mig att fullt ut acceptera medicineringen och slippa ambivalensen. Herregud vad jag hoppas att jag ska bli mig själv igen och slippa halta fram genom tillvaron.

Natti

Nehej, ikväll blir det inte många ord skrivna. Gjort lite småsaker idag, bl.a. varit på stora köpcentrat en timme, och hälsat på världens snällaste vakthund, en bjässe som genast kom fram för att bli klappad och bara skällde när vi åkte därifrån. Nu är jag så där genomträngande trött, bloggar, forum, fb, allt sånt får vänta till en annan dag. Gäsp. Går och lägger mig igen.

Resväska

Det är ansning av häckar på gång här (dock inte min egen, trots att det säkert skulle behövas skalas bort lite celluliter). Ett vällovligt syfte, men usch, ljudet från den elektiska häcksaxen. *brrr*

När en bloggvän publicerat bilder på sin hemstad blev jag så sugen på att ge mig ut och åka, någonstans där jag aldrig varit, jag åker ju bara i bekanta hjulspår. Men insåg sedan att jag måste tänka mig för. Jag mitt i sommaren i en stad som kryllar av turister... det blir nog för mycket av det goda. Särskilt när jag ska upp och hälsa på min mamma i början av augusti, det kommer att ta mycket kraft, lång resa och tätt umgänge. Usch vad jag tycker det är tråkigt att behöva vara förnuftig, samtidigt minns jag ju hur den senaste längre resan slutade. Jag måste verkligen lyssna på mig själv och planera in en massa dötid både före och efter resor för att inte koka över. Så kära Fröken Hulda, om du läser detta, det blir inget av just nu men tro inte att jag helt lagt planerna på hyllan... ;)

Motståndsrörelse

Hela livet. Så länge måste jag ta piller. Inga fler hypomanier. Inga fler överväldigande känslor. Jag har inte riktigt processat det ännu, det kryper längs ryggraden, jag vill inte.

Seg dag. Jag vaknade 6.00 och tänkte att nu blir jag pigg, men sen somnade jag om efter en timme och sov till 11.00 och nu orkar jag inte ta mig in i duschen, fy. Jag är genomtrött efter gårdagen då vi var i Lund, bl.a. tittade vi på Mannens sons examensarbete, en riktigt högteknologisk laser. Inte för att man förstod något men spännande var det. Han är verkligen supersmart.

Jag har diskat - innan det blev ett diskberg! Nu ska jag bara tackla nästföljande steg: dusch och promenad. Inte gå och lägga mig igen. Får se hur långt jag kommer.

Signalstörning

Bip-bip-bip. Det är tidens melodi. Allt bippar. Micron, timern, stektermometern, tvättmaskinen. Nu bippar också våra nya tåg. En idog, långvarig ljudserie varje gång dörrar stängs och öppnas. Jag blir helt förvirrad varje gång. Har jag glömt något på spisen?

Tur att mobilerna numera kör med musiktrudelutter om så önskas. Jag lyssnar hellre på Shiny Happy People på repeat. (Denna har jag säkert bloggat förut men det är favoritversionen med bipolära muppar:)

Kvarvarande

Ibland är det tungt med ärren på min kropp. Med många andra laster kan du gå obemärkt bland massorna när du lagt av. Själens ärr finns väl kvar hos alla, oavsett om det gäller alkohol eller rökning eller spel eller att fastna i dåliga förhållanden, men det är åtminstone ingen som direkt kan se din historia. Men min valda olycksväg har givit mig många, stora ärr på armar och ben, och det känns som om jag aldrig kan bli fri. Även om jag inte skadar mig nu så hjälps det inte, jag får dras med konsekvenserna ändå. Försöker utmana min noja och gå i kortärmat så här års, inte alltid, skulle inte gå på bröllop eller begravning så. Eller släktmiddag. Men bland okända på stan måste jag klara av det, för min egen skull. Det är laddat för det påminner mig så mycket om avgrundsdjup ångest, skamkänslor och drama.

Och så kan jag förstås inte kalla mig själv för "botad". Jag skulle kunna falla dit igen när som helst. Tror aldrig jag helt kommer att få det ur mitt system. Men så länge jag tar mina mediciner är åtminstone risken mindre.

Spara

For till närmaste större stad, men åkte hem efter ett par timmar, varav större delen av tiden hade tillbringats på ett fik. Orkade inte riktigt gå på stan, jag som är shopoholic orkade inte shoppa, tänk dig det! Idag är det Spara och inte Slösa. Men den där riktiga galenskapen infinner sig inte så ofta nu när jag aldrig är hypoman. Dock köpte jag vin, en box som varit slut ett tag på bolaget hemma. Får väl supa mig full istället, haha.

Ska räkna ihop vad jag har kvar på pengafronten och se om jag kan spara ett par hundringar denna månad. Edit: har kollat och satt in en tusenlapp på spareriet. Har inte så mycket jag absolut måste göra framöver och har redan betalat kontaktlinserna fast betalningsdatum låg rätt långt fram i tiden, så resten kommer nog mest gå på fika och glass och sånt. Lyx men lyx jag vill ha.

Apropå lyx, Mannen är så flitig på att ge mig blommor :))

Kan tilläggas att rosorna är rejält stora också. :)

Startsvårigheter

Vi blev med bil igår, en rejält gammal ljusbeige Volvo. Jättesöt, inte en rostfläck. Verkade vara i god kondition, men så på vägen hem efter att ha stannat till, så ville den knappt starta. Typiskt! Jag skrattar mest, det är ju ett hopplöst uppdrag att köpa begagnad bil, alltid är det något. Nåja, det borde inte vara alltför dyrt att laga, även om det är lite nervigt för nu står den hos Mannens son i Lund, och det är bara att hoppas att den vill komma hit till vår gamla goda bilmek.

Drack jättegod milkshake hos Max på vägen hem, med riktiga jordgubbar i. Dyr, men inte dyrare än en latte på stan och betydligt smarrigare.

Jag är rejält trött fortfarande efter gårdagens eskapader, men rastlösheten irrar omkring inuti mig, gnager i hörnorna och krafsar längs ryggraden. Kanske måste jag trotsa mitt tunga huvud, ta ett krafttag och ge mig ut någonstans för att försöka blidka den...