torsdag 30 september 2010

Köpmani

[Det här är mest ett nonsensinlägg, min hjärna har en oseriös dag.]

Dagen blev trevlig. Fastighetsskötaren kom och trollade lite med elementen så nu har vi värme! :D Sedan fikade jag en bra stund på stan med en kompis. Tjejen som jobbar på fiket tilltalar mig som om jag vore jordens stammis trots att jag bara är där någon gång då och då. Jaja, det är väl trevligt.

När jag gick iväg hemifrån frågade Mannen om jag hade pengar, jag svarade att jag bara skulle fika, inte shoppa. Hahaha. Rååååkade bara ha en rabattkupong på Intersport. På vägen hem blev det jackjakt. Tankarna har funnits där ett tag att jag skulle vilja byta ut min vinterjacka med dåliga blixtlåset, och av bitter erfarenhet vet jag att om man inte handlar vinterjackan nu utan väntar tills i januari när man behöver den, ja då finns det inga kvar i affärerna för de har redan plockat fram linnen och bikinis. Lång ursäkt för att bevisa att jag verkligen behövde handla och inte bara kände det oemotståndliga uppåtsuget... Tänkte att jag behövde fundera på saken dock (efter att ha provat i princip alla jackor i butiken). Nämnde mitt dilemma för Mannen när jag kom hem, som genast tyckte att det var klart att jag skulle ha en jacka, och eftersom han ändå skulle göra ett ärende på stan så kunde vi köpa den på en gång (och han betalade). Jag är så inihelvete bortskämd så en tiondel kunde vara nog.

Så nu äger jag en fin och användbar vit parkas, kanske inte den mest smarta färgen men jag är så trött på att alltid gå i svart! Ljus ljus ljus! (säger jag sittandes här i svart tröja och mörka jeans, haha!)

Har lite dåligt samvete för jag borde ta ett par sömntabletter ikväll men jag vill inte! Kompromiss: om jag inte sover normalt i natt så måste jag ta dem imorgon kväll. Blä.

Höstkyla

Klarvaken halv 3. Känner för att gå ut och gå i mörkret men som tur är har jag blivit för gammal och för feg. Äter havrefras istället, det är nog tryggare. Jag fryser, fryser, måtte de sätta på värmen snart. Borde krypa ner i sängen; istället kryper det i kroppen. Hade jag varit omedicinerad hade jag nog svävat iväg nu. Är mer smått irriterad på att förväntas inordna mig i rutiner, sömn, mat.

Livliga fantasier om att plocka fram kreditkortet och ta ett flyg till London. En gång blev jag vän med ett träd i Hyde Park. Tänk om det står kvar?

onsdag 29 september 2010

Vakendrömmar

Blev lite mindre sömn i natt, 5 timmar. Jag tittar tvångsmässigt på klockan när jag lägger mig och när jag vaknar, är så van att föra in antalet timmar i min humördagbok så jag vet alltid. Kan t.o.m. uppskatta hur mycket tid som går åt ifall jag vaknar mitt i natten. Ja, tvångsmässigt som sagt.

Iallafall. Var följdaktligen ganska rastlös i morse, som jag brukar vara när jag sover lite. Gick till Överskottsbolaget, fast jag hittade inte så mycket som roade mig, tvål och tandtråd och sånt bara. Fick åtminstone en timmes promenad i ganska kall blåst, har tagit fram vinterjackorna nu. Brrr.

Så,  nu sitter jag här i en kombination av rastlöshet och brist på konstruktivitet. Det är ingen idé att rensa garderober, de kläder jag har nu vill jag ha kvar. Städa är jag trött på. Skriva en massa nonsens på olika forum är jag också trött på. Skulle kunna åka till större staden, men har använt upp min shoppingkvot för de närmsta två veckorna, jag har redan varit på kulturhuset häromdagen och det övriga fåtalet sevärdheter ligger utanför centrum eller så bryr jag mig inte om dem idag. Synd att jag inte har kvar att researcha hotell i Malmö, det hade varit en perfekt sysselsättning, men det gjorde jag ju redan för flera veckor sedan. Vill inte måla. Vill inte fika. Vill inte prata i telefon. Vill inte vill inte vill inte.

Vill: känna något extremt. Är jag för inlindad i kemisk dimma nu? Något som lömskt, omärkligt smyger sig på?

Under hela promenaden gick jag och funderade på självmordsmetoder, detaljer, för och emot. Obs! Jag är inte suicidal just nu!! Det är en sorts tröst. Avgrunden väntar om jag behöver den.

tisdag 28 september 2010

Slutstycke

Fick en fråga hur det känns att ha slutat terapin. Jag gick alltså i närmare tio år i psykodynamisk terapi hos samma psykolog, så det var en integrerad del av min vardag. Inte många stenar som inte har vänts på. När jag slutade var det pga att han bytte arbetsplats, men det låg ändå på lut att avsluta så det var inte så dramatiskt.

Nu är jag rätt nöjd. Jag är glad att ha fått möjligheten att ha en fast behandlingskontakt över längre tid. Jag tror inte att det alltid varit rätt behandlingsform för mig, när jag har mått riktigt dåligt har jag inte kunnat tillgodogöra mig det, då har det mer varit en belastning att hålla på och gräva. Men när jag mått bättre har det hjälpt en hel del, även om det ibland blev jobbigt för stunden så har jag fått nya nyttiga perspektiv och större medvetenhet. Psyko H är verkligen super-psykodynamisk i sin inställning och en skarp kontrast till läkarnas piller-evangelium, det har varit bra att ha haft tillgång till båda synsätten.

Men ändå. Det är skönt att inte jämt känna sig som ett psykfall som ska fixas till. Psyko H vände sig emot den beskrivningen, menade att han inte hade för avsikt att "fixa" mig i någon särskild riktning. Jag tror det var ett sorts försvar från hans sida, det ligger ju faktiskt i hela situationen att om man går till en psykolog så är det något som är fel med en som man behöver rätta till. Annars skulle det ju vara tämligen meningslöst.

Trots att det varade en väldigt lång tid så har jag aldrig känt mig så där 100% beroende. Jag har tyckt bra om Psyko H, men aldrig på en nivå där det känts som om jag skulle dö utan honom. Det har t.ex. aldrig upplevts som jättehemskt med de långa sommaruppehållen. Kanske är jag bara sådan. Jag har aldrig glömt att han är ett proffs, inte en vän. Kanske hade terapin blivit annorlunda om jag varit mer gränslös. Men det gör det onekligen lättare att avsluta. Det är rätt sällan jag tänker på honom nu.

Det finns dock tillfällen då jag saknar mycket att ha någon utomstående att bolla saker med, någon som jag inte behöver visa hänsyn på samma sätt som man visar hänsyn till närstående. Kanske går jag tillbaka till terapi någon gång i framtiden. Men just nu är det skönt att bara vara jag, med fel och brister och förtjänster.

måndag 27 september 2010

Surrealistiskt

Varning: våld!

Jag har haft en märklig upplevelse idag. Jag har suttit i samma lokal som en styckmördare.

Mannen körde upp mig ur min pillersömn vid 8 och föreslog att vi skulle åka och lyssna på en rättegång. Ett omskrivet mord. Jag har lyssnat på delar av en rättegång för flera år sedan då Mannen skulle vittna, det är allt.

Med en påtaglig voyeur-känsla satt jag och stirrade på den åtalade. En ung man som inte stack ut på något sätt. Han satt mest stilla med huvudet i handen. Att han haft ihjäl och styckat de döda har han redan erkänt, det är bara omständigheterna som är trassliga och oklara. Vi lyssnade hela morgonen till hundpoliserna som fick berätta in i minsta detalj om hur det gått till när deras hundar fick söka efter spår av de döda. Nästan allt de sa ifrågasattes och vändes ut och in på. "Här säger du att hunden visar något intresse och här lite intresse, vad är gradskillnaden mellan det?" Det var också ett par korta förhör med anhöriga. "När exakt hände det, när hände det? I polisförhöret 2007 sa du att..." Fy f-n så vidrigt att behöva vittna, jag hoppas jag aldrig hamnar i den situationen.

Kontrasten mellan våldet och den torra, välregisserade rättegångsshowen. Den enda man vill veta är "vad tänker han?" Och det lär man aldrig få svar på...

-------------------------- edit

Eftersom frågan kom upp:
Rättegångar är offentliga med vissa undantag. Det anses som viktigt för demokratin att vem som helst kan komma och kolla att det går rätt till, samt att pressen kan närvara. Men i vissa känsliga fall kan man besluta om "stängda dörrar" i hela eller delar av rättegången, t.ex. för att inte göra det för jobbigt för den drabbade vid förhandlingar om sexbrott. Bevaka förhandling.

Det är bara att komma till tingsrätten och fråga i receptionen vilken sal förhandlingarna är i, och gå in och sätta sig på åskådarplatsen. Man måste inte säga vem man är. Besöka en rättegång

http://www.domstol.se/ kan man leta upp hemsidan för den rätt man är intresserad av och leta upp länken för "aktuella förhandlingar", så får man en lista på det som ska tas upp den närmaste tiden. Det mesta är smått och tråkigt typ "körde utan bilbälte".

Nu låter det som värsta propagandan för att folk ska gå på rättegång. ;) Men jo, jag tycker det är bra att folk vet att de har möjligheten.

söndag 26 september 2010

Sängkammarnoveller

Efter hushållsbestyr kände jag att nu får det vara nog, jag måste uuuuuut! Åkte till större staden och gick på kulturhuset, såg en trevlig utställning med konst från 1800-talet och fram till idag. Min hjärna hade ovanligt stor kapacitet för intryck idag. Köpte en bh innan jag for hem. Har nu tuggat i mig en budapest-bakelse som Mannen försåg mig med. Är fortfarande ganska rastlös. Överlägger med mig själv om jag ska ta en sömntablett ikväll, bara för att. Sedan början av maj har jag tagit 2 st totalt, så jag behöver inte känna mig som en knarkare. Det är bra att sova <-- hör du det, S?!

Sultan

Något jag tycker är märkligt: i natt sov jag 5-6 timmar. Lite lite men inget extremt på något sätt. Det är bara det att på nuvarande mediciner så sover jag normalt 9-10 timmar i min Ikea-säng, så 5-6 är i relation till det ganska lite. Och nu känner jag mig ungefär som om jag sovit 2-3 timmar. En liten aning sockerdricka i kroppen och uttråkning. Skriver svamliga inlägg på nätet. Väntade otåligt på att klockan skulle bli sen nog för att dra igång tvätt utan att väcka grannen. Mannen sover, han har jobbat natt. Tråååkigt.

lördag 25 september 2010

Andetag

Tv:n håller mig inte trollbunden ikväll, men funkar som bakgrundssorl. Mannen jobbar. Jag tröttade ut mig tidigare idag med att gå på stan. Provrumsbelysning framhåller verkligen ärren, vilket retade mig en del. Men hemma, efter middag och kaffe, slappnar jag av igen och ser även det bra. Det koncentreras i blommorna, den rosa rosen och orkidén som nyss börjat blomma om. Att det finns skönhet i världen bevisar väl egentligen ingenting annat än att det finns saker att uppskatta. Men det räcker långt.

Nu upprepar jag mig men jag fick bråka lite med mig själv för att få ner mina piller, vet inte hur länge det här kommer att gå. Det är totalt oförnuftigt. En dag i taget.

[Blogger verkar lite vingligt igen, tycker det har krånglat av och till i ett antal dagar.]

Famn

Noll mm nederbörd säger väderprognosen, men ute strilar regnet ner. Vi hade en skön hemmakväll igår. Bubbelvin och en underbar ljusrosa ros från Mannen. Jag fick till trattkantarellsåsen riktigt bra trots att jag bara har i ingredienserna på måfå, jag lagar ofta mat utan recept. Somnade ifrån filmen, jag går oftast och lägger mig vid 22 numera.

Vet att jag drömde men inte vad. Drömmandet fungerar också bra just nu. De är inte utraderade, som när jag åt Abilify, men bara diskret närvarande och sällan obehagliga. Minns inte när jag drömde en riktigt rejäl mardröm sist. Konstigt. Men jag klagar inte.

Tycker så mycket om att vara i närheten av Mannen. Inte fastlåst, inte av skräck eller i brist på bättre, just bara närvarande. Vi har känt varandra i 12 år. Ett gräl precis i början, sedan har vi bara seglat på... när Mannen berättar för folk att vi aldrig bråkar så lyfts ögonbryn eller någon säger något om hur nyttigt det är att gräla och "rensa luften". För mig är det lite sorgligt att bråk lyfts upp till att vara normen. Om jag stör mig på något Mannen gör så säger jag det, och så ändrar han sig eller inte, det är hans beslut. Och han försöker inte stöpa om mig. Vi är både separata personer och en enhet, och där finns ingen motsättning.

Vi lever med döden ständigt närvarande. Jag med min historia av suicidalitet och han med fysisk sjukdom. En vanlig regnig lördag kan kännas speciell när jag tänker på att jag helt enkelt fortfarande lever, och Mannen fortfarande finns hos mig. Han säger ibland att om jag skulle träffa någon annan som gör mig lyckligare så vill han att jag tar chansen (och hur smart är inte det - vem älskar inte någon som säger så? ;)) Jag kan ärligt känna samma sak. Men jag skulle sakna honom något så oerhört om han försvann av vilken orsak som helst. Och jag tror/vet att han skulle sakna mig också. Ibland kan jag tänka att jag hoppas han dör före mig, så får jag ta smällen. Det kostar på att älska i en obeständig värld, men alternativet är inget alternativ.

fredag 24 september 2010

Addendum

En sista utläggning om diagnoser, sen ska jag ägna mig åt annat.

Jag gillade som sagt inte borderline-diagnosen, men vågade inte ifrågasätta för borderline-personer är bråkiga och svåra att samarbeta med, så kommer jag och klagar ger jag dem bara rätt i diagnosen... ungefär så tänkte jag, kände mig sorgligt beroende för att jag inte lyckats lösa problemen på egen hand. Försökte istället forma om mig själv efter diagnosen, leta fram mina svart-vita sidor. Det gjorde mig inte lyckligare precis...

När det gäller min nuvarande diagnos, ospecifierad bipolär sjukdom, känner jag också visst motstånd, men på ett annat vis. Nu känner jag mig inte missuppfattad och felplacerad, nu är jag inte arg på vården, nu är jag arg på universum som tillåter saker att vara som de är och att jag inte bara kan bli av med skiten. Tyvärr tror jag inte universum bryr sig så mycket om mina åsikter. Jag kan ändå inte låta bli att slåss. Har en bit kvar att jobba på acceptansen.

Äh, jag har det riktigt bra ändå, förutom allt det där jag brukar gnälla på i min klagomur bloggen. Kärlek, tak över huvudet och mat på bordet, lugn och ro, ibland blommor och champagne, inte en blå snara så långt ögat kan se. Och förmåga att uppskatta det.

Medhåll

För att återkoppla till tidigare inlägg så vaknade Mannen, läste mitt inlägg och DSM-IV-kriterierna, och höll fullständigt med om min analys. Han sade att han kände sig lite skyldig för att inte ha satt sig in ordentligt i saken då när diagnosen var på tapeten, men han var ju inte så insatt i hela psykvärlden så det håller jag inte emot honom. Det är ju lätt trots allt att tro att experterna vet vad de talar om.

Gränsfallsbehandling

Nu är jag lite rädd för att detta ska uppfattas fel. Jag ser inte ner på personer som har emotionellt instabil personlighetsstörning eller borderline, har känt många fina personer som har det. Det handlar om min egen upplevelse av att vara missförstådd.

På kort tid har jag pratat med två personer som känner mig väl, en gammal kompis och min ena son, som båda läst ca 3 år psykologi och alltså har åtminstone ett hum om vad en personlighetsstörning innebär. På något sätt kom vi in på min karriär som psykfall och jag berättade att jag under några år hade en borderline-diagnos. Båda blev jätteförvånade, tyckte inte alls att det passade in på mig. Av de diagnoskriterier som finns i DSM-IV har jag självskadande och självmordsförsök (kriterium 5) och känslomässiga svängningar (kriterium 6, dock är de bara ibland reaktiva, men ofta utan yttre anledning). Brukade dissociera mycket (kriterium 9) men det är i princip borta. Men resten kan jag inte se att de stämmer. Impulsiv är jag bara när jag är hypoman, inte i normaltillstånd. Extrem separationsångest, svart-vitt tänkande i relationer, ilskeutbrott, kronisk tomhetskänsla... nej, det passar bara inte in. Enligt DSM-IV ska man uppfylla minst 5 av 9 kriterier för att få diagnosen.

Jag fick inte diagnosen efter någon utredning, test, etc. utan för att några läkare tyckt det när jag kommit in akut efter en självskada.

Varför det spelar roll då? Jo, för att jag ofta inom vården blivit behandlad som om jag haft alla dessa problem, särskilt i relationer. När min psykolog skulle få barn sade han att han kände det som om han behövde berätta det väldigt försiktigt för mig. Vad tusan, jag blev väl inte svartsjuk, jag blev glad för hans skull! När någon läkartid behövdes skjutas upp agerade de som om jag skulle explodera när som helst. Jag har faktiskt stor tolerans för ändrade planer. Ja, överhuvudtaget blev jag behandlad som ett olydigt barn, tills jag kände det som att jag alltid gjorde fel. Och att ofta känna mig missförstådd gjorde mig nog till slut krångligare att ha att göra med.

Problemet var väl inte egentligen diagnosen (även om det är ett problem behandlingsmässigt med fel diagnos), det stora problemet var bemötandet som diagnosen medförde. "Här kommer en sån där jobbig borderline-brud."

Att bli av med diagnosen har framför allt inneburit att jag känner mig lite mer jämlik när jag har med vårdpersonal att göra. Jag blir lite mer lyssnad på, får ta och förväntas ta mer eget ansvar, men får bekräftelse för det också.

Det är helt sjukt att det ska vara så.

(När han vaknar ska jag se till att Mannen läser diagnoskriterierna han också, han känner mig ju bättre än någon annan.)

torsdag 23 september 2010

Dammråtta

Efter tio timmars sömn är jag slut. Igår var ok men inne på Ica på eftermiddagen höll jag på att få spel, det var alldeles för mycket liv och rörelse. Hemskt det där när man bara vill fly bort, bort. Fick huvudvärk, det är sällan jag får det, men då får jag någon sorts halvsidig migrän light (inte alls så illa som riktig migrän, bara störande). Tog ingen värktablett, jag har liksom ingen riktig vana vid att göra det, hoppades på att jag kunde sova bort det, och nu är det halvt borta. Bara tröttheten kvar.

Det skulle väl inte göra så mycket, men jag har lite att pyssla med idag. Hemmet behöver en avrivning och mat ska lagas tills min yngre son och hans sambo kommer, de ska söderöver för att köpa katt. Ska bli så kul att se dem, men allt det praktiska hade jag gärna sluppit.

Stort motstånd varje gång jag ska ta medicinerna. Det verkar inte spela någon roll hur mycket jag försöker övertala mig själv med logik, mina känslor säger att jag ska "vara mig själv" hur j-a destruktivt det än är. T.o.m. när jag skriver detta känner jag de parallella spåren i min skalle, förnuftet som försöker hitta vägar att nå fram med sitt budskap, känslan som sätter musiken på högsta volym och försöker dränka all konversation.

Mitt kaffe är slut. Jag glömde att jag drack upp det.

onsdag 22 september 2010

Hjärnkoll

Alla lusläser väl inte kommentarerna så jag tänkte rekapitulera här. År 1998 hittades en knöl i min hjärna. Det fanns inga dramatiska symtom, det stack och domnade i ena kinden, verkligen banalt, men eftersom jag var medicinstudent på den tiden och följdaktligen hypokondriker så gick jag till slut till husläkaren. Outade mig som blivade kollega, svängde mig med med termer som "trigeminus utbredningsområde" och fick omgående en tid för datortomografi av skallen.

Skönt nog syntes det tydligen genast på röntgen vad det var. En plommonstor fettcysta i pannloben. Här tyckte man att man hade stor rumpa, och så hade fettet tydligen samlats i hjärnan. ;) Det var ingen omedelbar fara, det var inte cancer som sprider sig, så neurokirurgen tyckte man kunde vänta och hålla det under observation.

Ja, sen gick jag från medicinstudent till psykfall, och det uppmärksammades att jag ibland fick anfall av kraftig dissociation när jag blev upprörd. Kunde inte prata eller röra på mig. (Detta hade inträffat av och till under en stor del av mitt liv.) Psykologen tyckte att det skulle botas med terapi, psykläkarna tog till psykmedicin. Jag tänkte inte så mycket på fettknölen, hade liksom fullt upp med att vara galen. Men någon gång kom det upp, en läkare såg till att jag fick göra ett EEG som visade en lätt onormal aktivitet. Till slut, runt 2005 när jag fått dr B uppmuntrades jag till att kontakta neurologen för att följa upp det hela. Han tänkte att det inte gick att utesluta att vissa psykiska fenomen kunde påverkas av att knölen låg och tryckte. Skallen röntgades igen, och jag fick kontakt med neurokirurgen i Lund. Sattes upp på väntelista för operation, fast jag blev förvarnad om att det skulle ta tid, jag var ju inte döende precis. Men strax efter nyår 2007 blev det av.

Själva operationen kändes faktiskt inte särskilt dramatisk. På något sätt hade min referensram för obehag morfat till känslan av att vara akut suicidal, så det mesta annat kunde jag stå ut med. Blev sövd, vaknade efter några timmar, fick en isglass. Lite huvudvärk några dagar, men morfin är ju trevligt. Och på fjärde dagen räckte det med Panodil. Jag hade ingen direkt ångest över det hela. Jag har ett litet, litet horn i pannan nu efter där de sågade upp skallen, så halvt djävulsk är jag. ;)

Efteråt då. Domnar inte i kinden längre. Har svårt att komma ihåg hur det varit med dissociationsanfallen, det har varit så mycket kaos. Fast de har definitivt varit färre de senaste åren och nu minns jag faktiskt inte när det hände sist. Om det beror på operationen eller inte är hemskt svårt att säga, så många olika faktorer har förändrats. Jag mår iallafall inte sämre och det är ju huvudsaken.

tisdag 21 september 2010

ICD10-2

Nämner för pat att diagnosen Emotionell instabil personlighetsstörning övervägts och undrar om hon känner till detta, pat säger att hon själv funderat på det men att ingen har tagit upp det med henne. Tillfrågas om hon kan tänka sig att vidtecknad fortsättningsvis är patientansvarig läkare och om hon är intresserad av att jag undersöker möjligheten till annan behandling som kan hjälpa henne att komma till rätta med sin nuvarande situation. Patienten säger sig positiv till detta om än hon inte är särskilt hoppfull.
(2004, dr B)

Förklarar för pat att jag inte ser hennes symtom och sjukdomsbild som typisk för en person med emotionell instabil personlighetsstörning, även om jag själv använt den diagnosen för att beskriva hennes problem. Menar att det är svårt att negligera det faktum att pat har en hjärntumör, om än godartad och att man konstaterat ett patologiskt EEG.
Diagnos ICD10
F603 Emotionellt instabil personlighetsstörning
D330 Benign tumör i hjärnan, supratentoriell lokalisation
(2005, dr B)

Bedömning
Kvinna med känd personlighetsstörning, självskadebeteende sedan 1999. Försämring senaste fem dagarna med suicidtankar. Nedsatt stämningsläge. Initialt bristfällig kontakt, mycket ambivalent. Mjuknar något i slutet av samtalet, bitvis avledbar. Initialt ambivalent till inläggning, ytterligare åtgärder. Diskuterar med bakjour XX. Vissa inslag av bipoläritet, varför XX föreslår observation, ställningstagande ev insättande Lamictal. Återinsättes på Abilify. Kort inläggningsperiod.
(2005, läkare 12)

Bedömning
Pat är åter i sitt habitualtillstånd, vad det gäller en ev bipoläritet som dr X varit inne på så tycker jag inte det finns tillräckligt starka belägg för att jag ska vilja gå in med ytterligare medicinering i nuläget. Så länge pat tar sin Abilify så fungerar det någorlunda bra för henne.
(2005, dr B)

Aktuellt
Tar upp med S om hon upplever att det finns en pendling i sinnesstämningen och att hon även har perioder när hon är i ett mer förhöjt stämningsläge. Det har hon noterat och också märkt att det är svårt att hänföra det till någon särskild yttre omständighet. S tar också upp hur hon plågas av att ha sociala kontakter periodvis som hon ändå menar är något som gör livet värt att leva När jag börjar resonera kring bipolär affektiv sjukdom och möjliga behandlingar för det visar det sig att S själv har varit inne på samma spår och läst på en del och att vi båda har funderingar kring Lamotrigin för att förebygga att hon hamnar i sina djupa svackor. (2007, dr B)

Diagnos ICD10
F603 Emotionellt instabil personlighetsstörning
Bidiagnos ICD10
F322 Svår depressiv episod utan psykotiska symptom
(2007, läkare 13)

Diagnos ICD10
F319 Misstänkt bipolär sjukdom
(2008, dr B)

Diagnos ICD10
F317 Bipolär sjukdom utan aktuella symtom
(2008, dr B)

Bedömning
Således pat som är välkänd på avd. Har sedan länge borderlineproblematik. Nyligen av dr B värderad till bipolär sjukdom och pat är nu satt i stabiliserande medicinering.
Diagnos ICD10
F319 Bipolär sjukdom, ospecificerad
(2009, läkare 14)

SJUKINTYG
Huvuddiagnos
F316 Bipolär sjukdom, blandad episod
(2009, dr B)

Diagnos ICD10
F317 Bipolär sjukdom utan aktuella symtom
(2009, dr B)

---------------------------
Har jag fått min etikett nu? F-n vet. Förväntar mig inte mycket. Men kan leva med denna, den ger mig något att arbeta utifrån.



ICD10-1

Det som följer är nog inte så spännande att läsa, men det hör hit. Allt är i strikt kronologisk ordning. Läkarna numreras efter den ordning de dyker upp i detta dokument, det är inte alla läkare jag träffat, långt ifrån... (någonstans vid 30 st tappade jag räkningen...) Det mesta av diagnosfunderingarna som finns i journalen diskuterades aldrig med mig, med undantag för dr B.

--------------


Diagnos ICD10
F32.9 Depressiv episod
(2000, dr B)

Diagnos ICD10
F41.9 Ångesttillstånd
(2000, läkare 2)

Diagnos ICD10
F41.9 Ångesttillstånd
(2001, läkare 3)

Hon slutade med sina mediciner Mianserin och Haldol igår som hon hade i mycket liten dos men står kvar på den lilla dosen med Iktorivil. Jag noterar idag att hon verkar euforisk. Hon bekräftar att hon själv upplever det så att detta har hänt tidigare också när hon satt ut mediciner. Som jag efterhand under samtalet får fram verkar det som hon också kan ha en hel del svängningar utöver detta. Hon har dock mycket snabba växlingar men om de är tillräckligt långvariga att kunna kallas rapid cycling är osäkert. Vi tar bara till underrättelse att hon har flera kortvariga euforiska/hypomana inslag i en annars mer långvarig depressiv period. (2002, läkare 4)

S har känt sig lite uppskruvad i helgen. Initialt var det bra men nu har hon kommit över en gräns där hon känner att det inte känns bra överhuvudtaget.

Eftersom S har så annorlunda reaktion på många mediciner frågar jag om har haft hyperaktivitet som problem i barndomen. Hon kan inte komma ihåg att det har varit så och vi har heller inga andra hållpunkter att det kan vara någon mindre MDB-skada. (2003, läkare 4)

Bedömning
Man kan inte utesluta en affektiv komponent, varför jag föreslår att pat börjar ta kapslar Orfiril long 300 mg 1 x 2.
Diagnos ICD10
F381 Återkommande affektiva svängningar
(2003, läkare 5)

Ångestsjukdom av närmast psykotisk valör och även misstänkt personlighetsstörning möjligen av borderlinetyp. (2004, läkare 6)

Undertecknad bedömer pat lida av en personlighetsstörning med markant destruktivitet. Sucidrisken bedöms inneliggande låg och med hänsyn till pats depressiva inslag och bristande impulskontroll samt ökad apati sätts hon in på tabl Fluanxol á 0,5 mg, 1 x 2 och förklarar för pat verkningsmekanismen dessutom sätts hon in på tabl Stesolid regelbundet 1 tabl x 3 dagl.
Daganteckning
Ny bedömning efter helgen och om pat avviker frpn avd kan det vara diskutabelt om konvertering till LPT utifrån det att hon kan vara en fara för sig själv och för de andra.
(2004, läkare 7)

Diagnos ICD10
F431 Posttraumatiskt stressyndrom
Bidiagnos ICD10
F419 Ångesttillstånd, ospecificerat
(2004, läkare 4)

Kvinna med mångårig psyk kontakt i Litenstad. Borderline personlighetsstörning med självdestruktivitet. Kommer nu på remiss från DLC efter att ha skurit sig i vänster underarm.
(2004, läkare 8)

Psykiskt status
I början av samtalet ger pat bra emotionell och formell kontakt, men redan efter tio minuter verkar pat enormt nervös och får utslag i ansiktet och på kroppen. Hon tar sig i ansiktet hela tiden och verkar tankestörd och gråtmild. Pat kan inte på något sätt ge uttryck för sina tankar, sina känslor och ej heller sina behov.
Diagnos ICD10
F431 Posttraumatiskt stressyndrom
Bidiagnos ICD10
F419 Ångesttillstånd, ospecificerat
(2004, läkare 9)

Hon inkommer nu efter en överdos Seroquel och beskriver det hela som en upptrappning under några dagar i en nästan som en fix idé som hon inte kan bryta själv och ibland har dessa fixa idéer yttrat sig som ett tvång att skära sig och i detta fallet ta en överdos av tabletter.
Diagnos ICD10
Emotionellt instabil personlighetsstörning
(2004, läkare 10)

Diagnos ICD10
F431 Posttraumatiskt stressyndrom
Bidiagnos ICD10
F419 Ångesttillstånd, ospecificerat
(2004, läkare 4)

Bedömning
XX-årig kvinna tidigare vårdad pga personlighetsstörning.
ECT-behandlad sommaren 2004. Sjukdomsbilden uppfattas vid aktuell intagning som ett ospecificerat ångesttillstånd.
(2004, läkare 11)


söndag 19 september 2010

Grönt

Det här var bra. Jag känner mig mer i kontroll nu, inte hotad av deras tolkningar och anteckningar. De kommer aldrig att uppfatta det rätt, helt rätt. Jag får leva med det. Jag kommer att leva med det. Jag fryser inte längre.

Journalpaddor-7

Psykiskt status
Idag lugn och samlad och på gott humör. Inget avvikande i motorik och mimik. God ögonkontakt. Redogör samlat och adekvat för sin situation. (2009, dr B)

Jo, jag kan faktiskt vara normal, vanlig, acceptabel också.


Aktuellt
Den sista tiden har pat genomfört ett par resor tillsammans med maken och haft ett intensivare umgänge än normalt. Det har triggat oro och sömnstörning, men än så länge inga självskadeimpulser. Beskriver ett rytmiskt ljud i huvudet, liknar det med mässande tibetanska munkar. Samtidigt som hon känner att hon är i behov av sömn, så är hon rädd för att sova. Maken tycker sig känna igen tecknen från när pat har blivit dålig tidigare och uppmanat henne att söka, varför hon ringde i morse och vi bestämde den här tiden. (2010, dr B)

Och så kan jag vara störd. Känslan av outsäglig trötthet, hur kan jag vara här igen, bara för någon jävla resa som vem som helst skulle tyckt var en rolig omväxling i tillvaron. Ok om jag blev knäpp av jobbiga incidenter och vardagens långsamma tråkighet, men nej, det är roandet som knäcker mig. Och här kommer jag och visar upp garderobens innehåll för klinisk bedömning. Mina dammråttor och pälsängrar och avfallna knappar.


Psykiskt status
Städat yttre. Bristande formell och emotionell kontakt. Orienterad. Inga uppenbara psykostecken. Haft aktiva suicidplaner, räknat antal litiumtabletter hon skulle kunna få ihop. Tanken på att ta [stort antal] litiumtabletter har slagit henne. (2010)

Observera återigen det städade yttre. Jag borstar tänderna, kammar mig och använder deo. Varje dag, oavsett om jag ska dö den dagen. Jag undrar vad de skulle tänka om jag kom i fläckiga mysbyxor och en hålig tshirt. Skulle jag vara mer eller mindre acceptabel? Jag vet inte.


Psykiskt status
Uppklädd med iögonfallande örhängen. Klar och orienterad. Stämningsläget förhöjt, skrattar ofta och länge men kan bromsa sig och tala mer eftertänksamt. Är själv medveten om att hennes sinnesstämning är aningen överdriven, även om hon endast upplever den positivt, förnekar dysforiska inslag. Inget psykotiskt eller suicidalt. (2010, dr B)

När jag sätter på mig örhängena, watch out! Jag hade också en tunika i starka färger med broderade blommor. Det känns lite sterotypt.


Fyra dagar senare:
Daganteckning
Skötare X ber mig komma och prata med pat, hon har suttit hos S i en timme, då denne mår mycket dåligt. Pat sitter framåtlutad över ett bord och frambringar ett entonigt ljud. Blundar och har tårar i ögonfransarna. När jag frågar om hon ser bilder bejakar hon detta, säger att de inte vill sluta. Är positiv till att få en injektion Cisordinol Akutard. Ordinerar 50 mg intramuskulärt. (2010, dr B)

Vad gör vi, vad gör vi? En zombiespruta! Det låter omänskligt, eller hur? Men när någon har suttit där i en timme och åtminstone gjort en ansats till att vara medmänsklig, och det inte förbättrar saken det minsta, då är det omänskliga medel som tas till. Jag gillar zombiesprutorna, på en halvtimme blir det tyst i huvudet. All tankeverksamhet är inte av godo.


Bedömning
Kvinna med sedan tidigare känd bipolär sjukdom. Inkom på grund av prepsykotiska symtom lades in för stabilisering och observation. Under vårdtiden fått optimerad läkemedelsbehandling. Väl fungerande vid hemgång.
DiagnosICD10
F316 Bipolär sjukdom, blandad episod
(2010, dr B)

Trots allt kom jag ut under ordnade former. Tänk om det var den sista gången jag såg de landstingsgula väggarna? Det kommer jag aldrig kunna lita på, inte till hundra procent. Jag kan heller inte lita på att jag kommer dit igen. Jag kan inte lita på något. Men det går rätt bra nu att leva på hoppet.

Och där tar journalen slut, för nu.

Journalpaddor-6

Bedömning
Känd borderline. Uppmuntras till att åka hem och sova, vid behov förnyad bedömning imorgon Litenstad. Finns en kronisk suicidrisk, i kväll bedömd som låg. (2008)

Jag är känd, berömd i den lokala psykkretsen! Inte mycket kvar att göra, eller hur? Hem och sov. Ett ganska bra råd egentligen.


Nuvarande psyk
Pat tycker att hon varit instabil i sitt mående framför allt sedan sommaren. Pendlar kraftigt mellan toppar och dalar, kan må bra 3-4 dagar i sträck för att därefter må sämre i ett par dagar. Hon har sedan jul tyckt att det känns extra jobbigt. Säger att hon känner sig helt snurrig i huvudet och beskriver psykotiska symtom i form av tanketrängsel samt vanföreställningar om svarta spröt i nacken. Pat säger sig även ha svårt med vissa siffror, speciellt 2:or och 8:or, vilka det finns gott om för dagens datum. (2008)

Svårt att öppna käften. Ändå en sorts lättnad i förvirringen, att berätta om siffrorna och de svarta energikanalerna. Jag är på psyk, de får ta att jag är galen ibland.


Aktuellt
Inledningsvis gratulerar jag henne till att hon klarat sig utan slutenvård så länge, det är snudd på rekord de senaste åren. Hon berättar att hon mått mycket bra, med några enstaka dagar som undantag. (2008, dr B)

Som att komma till fröken med ett äpple. Nej nu ska jag inte vara ironisk som försvar. Det är en stor sten som lyfts från mitt hjärta. Framtiden är inte ljus, men den kanske finns där.


Psykiskt status
Välordnat yttre. Klar, vaken och orienterad. God formell kontakt, nedsatt emotionell kontakt. Tittar mest ner i golvet under samtalet, tittar endast upp vid enstaka tillfällen, något som blir lite bättre under samtalets gång. Avledbar, kan ge undertecknad ett leende vid ett par tillfällen. Troligtvis finns psykotiska vanföreställningar i form av siffror och datum. Bl a har pat satt ett datum för när hon ska ta sitt liv. Uttrycker således både s-tankar och planer. (2009)

Jaha, där igen. Inget håller. Och jag förvandlas till torra byråkratiska ord. Hur ska de se kraften, mörkret, suddigheten och konturerna? Min väluppfostrade yta, mitt välordnade yttre, den goda formella kontakten (jag kan tala rent). Hur ska de se Edvard Munch-litografin?


Journalpaddor-5

Aktuellt
Tar upp med S om hon upplever att det finns en pendling i sinnesstämningen och att hon även har perioder när hon är i ett mer förhöjt stämningsläge. Det har hon noterat och också märkt att det är svårt att hänföra det till någon särskild yttre omständighet. S tar också upp hur hon plågas av att ha sociala kontakter periodvis som hon ändå menar är något som gör livet värt att leva När jag börjar resonera kring bipolär affektiv sjukdom och möjliga behandlingar för det visar det sig att S själv har varit inne på samma spår och läst på en del och att vi båda har funderingar kring Lamotrigin för att förebygga att hon hamnar i sina djupa svackor. (2007, dr B)

Skeptisk. Har jag någon nytta av en ny etikett? Samtidigt, det här går inte, jag måste prova något nytt, nu kör jag på det här. Med en nypa salt.


Daganteckning
S är ångestladdad under samtalet, sitter med ansiktet i händerna. Andas stötvis. Har innan sagt till ssk X att hon tycker det är jobbigt att vara på avd. Förklarar det med att det inte är så många i personalen som hon tycker sig kunna samtala med, tycker hon möts av överslätande kommentarer från många, som att ”du ska nog se att det blir bra igen”. Samtidigt medger hon att det nog inte har varit så dumt att ständigt ha varit övervakad de sista dagarna, med tanke på hur hon mått och mår. Resonerar med henne om hur man farmakologiskt kan försöka angripa hennes nuvarande tillstånd. Hon är helt avvisande inför tanken att på nytt ta emot ECT, däremot tror hon att ett försök med neuroleptika skulle kunna vara bra, då hennes tankar inte är helt verklighetsrelaterade. Nämner som exempel att hon får upp overkliga bilder i sitt inre kring blod och död, har också en tendens att fastna i funderingar kring siffror och datum. (2007, dr B)

Deras påklistrade leenden. ”Såja lilla vän.” Jag måste bort. Finns ingenstans att gå, hotet hänger över mig för det är jag som är farlig. Jag vet att jag sätter mig på tvären. Det är inte mot er, det är mot mig själv.


Daganteckning
När S vaknade i morse var hon en annan människa och det har hållit i sig. Är glad och skämtar men säger att hon fortfarande har en del snurriga tankar i huvudet. (2007, dr B)

Tjoho!




Journalpaddor-4

Varning: suicid i blandade former, jämmer och elände


Bedömning
Sitter i sängen, ihopsjunken kroppsställning. Stirrar mest ner i lakanen. Ger kortvarig blickkontakt. Svarar kortfattat på frågor. Dålig känslomässig kontakt. Uppenbart dysforisk. Inga psykostecken. Säger att hon vill både leva och dö. (2006)

Hon vill fan ingenting annat än att komma ur denna djävulska förvirring. Och hur i helvete kan man ställa till det så att man måste magpumpas, en gång ok, men att göra det flera gånger, då är man en förbannad idiot. Jag spyr på dig, S, ditt pucko. Haha.


Bedömning
Således en kvinna med en långvarig Borderlineproblematik med uppföljning i Litenstad, som gjort ett ganska allvarligt suicidförsök igår. Har legat i telemetri fram till nu på HIA. Vid samtal idag är pat ledsen över att det inte lyckades henne att suicidera igår, men vi kan komma överens om inskrivning om pat inte något emot sig själv under vårdperioden i Litenstad. Grönt vak, medicinfri observation. (2006)

[Så många intoxer, många fler än jag citerar här, det hade jag helt förträngt. Det var en sjuk utmaning, hur långt kunde jag gå. Spelade det någon roll hur det gick? Mitt synfält var så snävt.]


Bedömning
S har försämrats på sedvanligt sätt och den goda effekt som ECT hade har inte hållit i sig trots fortsatt behandling med Edronax som tidigare hade mycket god effekt. Går man tillbaks i tiden anas ett mönster där varje ny behandling (Abilify, Edronax, ECT) haft mycket god effekt initialt, varefter S glidit tillbaks i sitt tidigare mående. Gör trots det ett försök att öka Edronaxdosen till 6mg+4mg och fortsatt överväga återupptagande av ECT, detta eftersom S har många rätt så allvarliga suicidförsök bakom sig så att risken för nya sådana är uppenbar. (2007)

Och så kommenterar de hela tiden att jag uttrycker hopplöshet. Varför ska jag känna hopp när varje gnista hopp släckts? De är proffsen men de kan inte hjälpa, bara se på när jag kastar mig utför klippan, igen och igen.


Aktuellt
Pat beskriver att hon haft tankar på att hänga sig sedan lång tid såsom en möjlighet. Begav sig på morgonen ångestfylld till ån, valde ut ett träd som var lätt att klättra upp i och hade snara med sig. Blev sittande vid trädet, skar sig. Kontaktade dock till sist sin sambo som tog pat till närakuten, där dr X muntligt remitterade pat och där den skriftliga remissen ännu inte är utskriven. Pat hade blött mycket med en svår sårskada höger lår som har behövt sutureras, oklart med hur många stygn. Även många sår på armar som kommer att behöva noggrann sårvård och det är också indicerat med insättande av antibiotika.

Pat erfar ingen lättnad av att vara i livet utan snarast tvärt om. Är införstådd med inläggning. (2007)

The bottom is nådd.

lördag 18 september 2010

Journalpaddor-3

Varning: intox

Även om hon inte kan se något hopp för framtiden, försöker jag kommunicera det. Hennes ambivalens och tidigare manipulativa handlande, gör att jag menar att det är rimligt att ta över ansvaret och skriva ett vårdintyg.

Jag fattar kvarhållningsbeslut.

Sammanfattning: XX-årig kvinna, som ger ett yngre intryck både i samtalssituationen och i symptombilden, som är den vid en emotionell instabil personlighetsstörning med upprepat självskadebeteende, upprepade intoxikationer.

Några dagars vård i närheten av fungerande intensivvård bör föregå överföringen till hemavd. (2004)

Varför frågar de och frågar de? Varför tror de att jag har några svar? Jag har inga svar, bara frågor, och jag litar inte på någon att kunna svara på dem. Ingen av oss vet.



Psykiskt status
Pat ger ett helt annat intryck än vad vidtecknad någon gång tidigare sett hos henne, ger god ögonkontakt och är helt adekvat i sina emotionella reaktioner. Neutralt stämningsläge, lätt för att le och skratta utan att det för den skull är något tillkämpat över detta. (2005)

Första träffen med Abilify, denna hatkärlek. Lyfter mig upp, skruvar åt skruvarna.



Pat inkom igår, 2005-07-07 kl 09:00, till medakuten. Hon hade på morgonen intoxikerat sig med XXX mg aripiprazol. Var på morgonen somnolent, knappt pratbar. Pga bradykardi med puls 35-40/min, överfördes pat igår till HIA. Har idag mindre bradykarditendens, med hjärtfrekvens kring 60-70/min. Enligt överläkare T.Å. på HIA, har man begränsad erfarenhet av intoxer med detta preparat, preparatet har en lång halveringstid varför man vill observera pat tills imorgon. (2005)

Jag låg och tittade på monitorn som blippade på, långsamt. Jag tänkte långsamt, långsamt. Åter en rysk roulett. Hade jag överlevt eller förlorat?



Utifrån hypotesen att mikropsykotiska episoder har betydelse för pats självskadebeteende insattes Abilify för cirka ett år sedan, förefaller faktiskt som det hade en viss positiv effekt det första halvåret åtminstone, men därefter har pat varit inlagd vid tre tillfällen efter tabl-intoxer. Dock upplever pat fortsatt positiv effekt av medicineringen så till vida att hon blir mindre handlingsförlamad och trots allt mindre benägen att skära sig än vad hon var förut. Tar till den sällsynta åtgärden att lämna telefonnummer hem till mig och till mobilen. Om pat överhuvudtaget får för sig att använda dem så lär det inte ske om inte självskadetankarna är överhängande, om ens då. (2005, dr B)

Ett förtroende? Till mig? Är jag en människa?


Motkraft

En liten kommentar: nattsköterskan som bestämde sig för att dra av mig alla kläder och tvångslägga mig i sängen jobbar fortfarande kvar. Lustigt nog är hon numera en av dem som är snällast mot mig. Kanske var det nyttigt för henne, att jag kunde rapportera hennes övertramp utan att hata henne, vilket jag visade ofta under de år som följde, jag var aldrig otrevlig eller besvärlig för henne, vad jag minns. Kanske fick det henne att tänka efter lite. Man kan hoppas.

Om nyttan av att dra upp det gamla: det kan ju diskuteras. Det finns säkert forskning som säger att man inte ska älta gammal skit, det bara gräver in det djupare i hjärnan. Jag bryr mig inte. Just nu vill jag ha konturer till diverse vaga, amorfa saker, ringa in och definiera. Jag mår redan lite bättre. Och - remarkabelt nog för att vara jag - jag känner ett visst mått av empati för mig själv då. Jag var så förvirrad, och vårdpersonalen förde ibland över sin egen förvirring till mig, jag var ju ett konstigt fall. Något senare inlägg kanske jag ska ägna åt diagnos-snurret.

--------------------------

Just precis nu läser jag bara bloggar och kommenterar inte. Jag har inte glömt er!

Journalpaddor-2

Varning: självdestruktivitet och våld




Senaste veckorna allt mer accentuerad ångest. Mycket kraftfull sådan, blir i det närmaste helt handlingsförlamad, mutistisk i samband med detta. Kommer flera gånger dagligen. Olika situationer. Har även mycket starka skräckbilder som spelas upp inne i huvudet. Ser sig själv bli flådd, slagen i huvudet med en påk, styckad etc. Kan inte komma ifrån dessa bilder. Mycket starka och intensiva. Rispat sig på armarna två gånger senaste veckan. Nattetid. Berättar att hon gjort en deal för att få överleva. Vill inte närmare gå in på vem det var hon gjorde dealen med och hur den såg ut. Förnekar hörselhallucinos. Beskriver vidare att hon inte ser skräckbilderna i rummet utan endast uppe i huvudet. Har även haft en hel del suicidtankar och planer framför allt rörande vassa föremål, knivar. Fått impulser att skära halsen av sig samt att skära sig i handlederna. Suicidtankarna rör sig endast kring vassa föremål. Beskriver att hon för 1 ½ år sedan var mycket nära att skära sig i halsen.

Säger att hon sover mycket fragmentariskt runt hela dygnet. Vaken dag som natt. I princip ingen aptit, äter ingenting. (2001)

Hur förklara utan att säga för mycket? De tror att jag är galen. Hur kan jag vara galen, allt det här är ju på riktigt.


S mår dåligt, sitter hopkrupen i sängen, svarar inte på frågor. S får vb medicin som har dålig effekt. Efter ca en halvtimme efter vb medicin tar S en kaffekopp och slår sönder denna mot sänggavlen. S får några småsår på tumme och finger. Personal har funnits på rummet hos henne under flera timmar. (2004)

Stårinteutsstårinteutstårinteutstårinteutstårinteut


Jag får ingen kontakt med henne och hon har gett uttryck för att hon vill skada sig igen. Har även till kontaktpersoner sagt att hon naturligtvis har med sig föremål som hon kan skada sig med. Vägrar lämna ifrån sig detta eller säga var det finns.
Mot denna bakgrund ser jag ingen annan möjlighet än att skriva ett LPT för fortsatt tvångsvård – konvertering – eftersom hon är helt klart farlig för sig själv. Vårdintyget skrivs kl 13:05. (2004)

Nu orkar jag inte. Ger upp. Flyter ut i mörkret. Kan de inte fatta att de bara ska lämna mig ifred?

(Det kanske kommer mer, kanske inte)

Journalpaddor-1

Smakprov ur spåret av mitt liv. 


Psykiskt status
Vårdat åldersadekvat yttre. God formell och emotionell kontakt. Helt klar och orienterad, inga tecken på pågående missbruk. Neutralt stämningsläge. Motorik och mimik u.a. Inga affekter, ingen gråt, enstaka leenden. Inget psykotiskt, självdestruktiva tankar enligt ovan. (2000)

Skärp dig för helvete. Inte gråta framför doktorn.


Pat upplever det som att hon med sin rastlösa aktivitet försöker hålla undan en nedstämdhetskänsla som lurar under ytan, kan t.ex. hålla på med datorn till efter midnatt och på så sätt uppskjuta sänggåendet. Sover ungefär 4-5 timmar per natt. (2000)

Jag har det bra. Jag har det faktiskt bra. Jag står bara inte ut.


Utskrivning tillsammans med Mannen. Sitter hopkrupen och ter sig ej förbättrad jämfört med inkomsten men maken berättar att de har haft permission och att pat då varit som vanligt och skämtat och skrattat. Maken tar upp en episod på kvällen den 13/6 då nattpersonalen tog av S kläderna inför sänggåendet vilket S upplevde som ett grovt övergrepp och mot hennes vilja. Löfte gives om att detta kommer att rapporteras till överordnad. (2000)

Nästa inläggning, samma nattsköterska sätter sig på min sängkant. ”Om du visste hur mycket problem jag har fått. Jag tycker inte om dig och du tycker inte om mig, kom inte till mig.” Jag är rädd.

Moviestar

Klockan tre och Mannen har pratat i telefon i någon timme (inget allvarligt). Hög röst, jag kan inte sova. Måste sätta på mig hörlurar.

Jag ser "skräckbilder", en fruktansvärt våldsam film i huvudet. Det har inte hänt sedan i våras. Säkert bara för att det kom upp när jag läste journalen, och för att det kryper i kroppen och jag känner mig osäker.

fredag 17 september 2010

Smärttröskelstest

Sovit oroligt och kort. Inte så konstigt. Men jag vill inte gräva ner mig i fluffiga täcken och Enya. Det som gör ont måste få göra ont. Annars är det delar av mig som inte får finnas, och jag har levt tillräckligt många år med att inte vara acceptabel som jag är, en del av min galenskap ligger där. Jag bryter inte ihop, jag springer inte till Coop och köper en kniv, jag börjar inte knyta snaror, jag ser inte spöken i rummet. Jag har bara smärta som en glödande vit boll i bröstet.

Fast visst dyker flykttankarna upp. Köpenhamn, ett annat land, en annan hjärna, slänga medicinerna. Det ligger en sorts njutning i att känna att jag kan kontrollera det, notera fantasierna men kunna jonglera med dem utan att tappa en boll.

(not till Mannen: jag åker kanske till Malmö på måndag för lite distraktion och för att betala hotellet, men värre än så blir det inte ;))

Regn över helgen, men nästa vecka ska det bli klarare. Kanske gå till stranden igen, kanske en annan skogsvända. Andas.

torsdag 16 september 2010

Etikettryckeri

Läser min journal. Fryser så jag skakar. Jo, jag har läst den förut men jag lägger märke till nya saker. Det var ju flera olika läkare som spekulerade i bipolära inslag flera år innan jag fick diagnosen. Fast de tog inte upp det med mig, utom en jourläkare en gång men då mådde jag lite för dåligt för att kunna tänka. På något sätt stärker det mig ändå i tron att diagnosen stämmer, om nu flera läkare såg det. På den tiden var nog bipolär-begreppet snävare, mest klassisk manodepression (bipolär I) och det har jag ju inte.

Så mycket ångest i de gula väggarna. Jag brukar försöka inte gräva ner mig för mycket i bitterhet, men tänk om man hade kunnat resa tillbaka i tiden, hantera situationen med det jag nu vet om hur jag ska hantera mig själv och hur jag ska kommunicera med vården.

Nu lägger jag journalen åt sidan, jag har redan grävt i gamla tider med Mannen ikväll. Varmt täcke i soffan. Kaffe. Ipod. Tänka att jag är trygg nu.

Förtänksamhet

Det blev mer knallpulver än atomexplosion, för framåt 22 blev jag lite sömnig och bestämde mig för att sova istället. Men det var trevligt ändå.

I morse åkte jag med Mannen till en annan stad för att han skulle röntgas. Röntgenavdelningen i vår stad håller på att byggas om och där är bortåt ett halvårs väntetid. I den andra staden fick han tid efter två veckor. När vi kom dit hann vi inte ens sätta oss i väntrummet förrän de ropade upp honom, exakt i tid. Och undersökningen var klar på 7 minuter. Ibland kan faktiskt vården vara effektiv!

Har bestämt med min äldsta son nu att han och hans tjej kommer ner före jul, jag har lovat bjuda på hotellhelg (vilket jag bör ha råd med nu när jag drar in på shoppingen). Tur att jag bokade hotell på en gång, rummen var nästan slut på stället jag ville ha trots att det är ända fram i december. Tänk att så många turistar vid den tiden. Tänk så bra det är att jag ibland är löjligt noga med att planera (fast jag kan vara spontan också så jag är inte helt säker på om det är ett så fixerat personlighetsdrag). Tänk så roligt att man har möjlighet att göra sådana saker.

Jag har massor av mer känslomässigt mörka saker i huvudet idag men det är mer ältande än verklig ångest, så det är skit samma.

onsdag 15 september 2010

Party

Jag började med ett glas vin och nu har jag grabbat konjaksflaskan. Eftersom jag är en för stunden ensam medelålders kvinna måste jag ursäkta mig (nej men normalt dricker jag aaaaldrig ensam, och särskilt inte konjak). Äter brieost och kex också, välförsett kylskåp. Jag ska dricka tills jag blir full, spela hög musik och skriva långa inlägg på diverse nätforum. Det känns bra. Min hjärna behöver en atomexplosion.

Benknotor

Efter läkarbesöket funderar jag lite bakåt. Så grymt olycklig jag har varit. Det synliga: självmordsförsök, envist självskadande, dissociativa episoder som gjorde mig närmast kataton. Det osynliga: känslorna jag inte begrep och inte kunde kontrollera, att vakna på månen och några dagar senare ligga på havets botten, tankestörningar, flashbacks, ångesten som hjärntvättar. Och ovanpå det hopplösheten när hjälpen jag får inte hjälper. Ytterligare en SSRI. Ytterligare en inläggning. Terapi jag inte orkar ta till mig. Jag blir tjurig som ett barn, sätter mig på tvären, kastar pillren. Ytterligare en inläggning. Ytterligare ett misslyckande till högen. Hur orkade jag, år ut och år in? Fast det var ju det jag inte gjorde... Bipolärdiagnosen och insättandet av lamotrigin kom nog i grevens tid. Det har fortfarande stormat ibland efter det, men procenten normalitet i mitt liv har stadigt gått upp.

Mitt liv är fortfarande mycket begränsat på vissa sätt. Stresströskeln är löjligt låg. Just nu är jag alldeles spattig bara för det där läkarbesökets skull, energin jag uppbådade för att gå dit springer fortfarande runt i mina armar och ben, tankarna skuttar som kaniner. Känner inte för att gå ut mer idag, världen känns för fragmentarisk och påflugen. Jag får nog ta ett glas vin och hitta något hjärndött på tv. Mycket av min tid går just till att lugna ner mig själv när intrycken blir för starka. Så jag kan fortfarande inte känna mig fullt fungerande, allt är så beroende av att jag håller rutiner och tar det försiktigt. Gör jag inte det kan allt rasa. Men jag antar att många med olika sjukdomar måste acceptera inskränkningar. Har man diabetes får man äta godkänd mat på regelbundna tider och ta sitt insulin, annars sitter man i skiten. Så jag ska inte klaga, på ett sätt ska jag vara glad att jag själv kan göra något för att påverka mitt mående.

Tråkigt att Mannen jobbar till imorgon bitti, jag känner fortfarande ett behov av att prata av mig med någon som var där.

------------------------

Men tur att det finns vänner. :)

Doktorsvisit

När jag väl kom till sjukhuset kändes det lugnt, hemvant, ohotande. Jag anmälde mig till min favoritsekreterare och hann ta en kopp kaffe och en liten fruktsallad. Läkarbesöket var rätt trevligt, konstigt ord men jo, det är ju också roligare att komma dit med goda nyheter. Med min skrivna lägesrapport går det rätt snabbt att gå igenom allt. Behövs ju heller inga medicinändringar. Nu behöver jag inte gå tillbaka förrän om ett halvår, det blir bra, det verkar som att mars ofta är en svajig tid på året för mig. Dr B ska dock byta jobb, inte vara kvar på psykavdelningen, men jag får fortsätta gå hos honom ändå. :)

Jag är otroligt glad över att det är möjligt att må så här (genomsnittligt) bra nu med tanke på hur enormt dåligt jag mådde i många år.

Hem tog jag en taxi, syndig lyx. ;)

tisdag 14 september 2010

Nu-då

Har inte gått utanför dörren idag. Det var nog ganska bra.

Imorgon är det läkarbesök till slut. Det känns lite nervöst. Jag har ju helt kommit ur vanan att gå in i psykbyggnaden nu när jag inte har terapi längre. Är inte direkt rädd för vad dr B ska säga eller göra, mer för mina egna reaktioner. Kommer jag att frysa över av skräckminnena, stelna och tystna. Kommer jag att bli sentimental och längta efter den trygga (nåja) landstingsfamnen ("tänk när vi lade pussel i dagrummet")? Eller blir det tomt, inget igenkännande, som om inget någonsin hade hänt? Det känns värst. Som ett svek mot mig själv, den jag var då och den jag är nu. Det är en ego-plikt att minnas.

måndag 13 september 2010

Skyskrapa

Malmö över dagen. Mannen hade en jobbgrej. Turning Torso är faktiskt rätt läcker att se på nära håll mot en klarblå himmel. Sedan lite körning genom stan utan annan vägledning än min iphone, gick väl sådär... vi kom fram till slut. Till slut snabbgranskade vi ett hotell som jag funderar på att boka till min son och hans sambo när de kommer neröver, fick gratis kaffe av snäll receptionist. Jag gillar när servicepersonal verkligen tänker på service. Kostade inte dem mer än ett par kronor att ge oss kaffe, men jag fick ett gott intryck och köper kanske deras tjänster för en massa mer pengar. Smart.

Hjälp, det surrar i huvudet nu, ingen märkvärdig dag men ändå action och intryck, det räcker för att trycka på hjärnans startknapp. Måste ha musik i öronen och skriva ord utan att ha så mycket att säga. Det känns som om något vill ut, gnager sig ut som ett Alienmonster. Det bubblar i mina armar, små fina ciderbubblor (javisstja, det står en flaska äppelmust i kylen, det är nog precis vad jag behöver). Hjärtat slår hårt. Kan inte avgöra om jag är trött eller inte. Nu har jag hämtat musten, söt och delikat. Nej, jag ska ge f-n i att skriva på forum ikväll. Det har jag gjort alldeles tillräckligt den senaste tiden. Inget jag vill se på tv, inget jag vill se på dvd, inget jag vill se. Mina ben värker dovt. Många har stressnacke och stresshuvudvärk, jag har stressben. Skit också, nu slängde jag iväg ett foruminlägg iallafall. Vandrar från flik till flik. Nu börjar jag huttra och skaka, är jag kall eller övertrött? Mera must, stesolid och ner under täcket.

Vänner

Göran X, jag vet vad du gjorde kl 07.18 måndagen den 13:e september.

Fick ett kedje-sms, ett "om du är en sann vän skicka vidare till alla i din adressbok", från ett nummer jag inte kände igen men som enligt hitta.se gick till Göran. Göran who? Ingen aning, iallafall ingen jag är en sann vän till. J-a tur att jag redan var vaken, annars hade jag blivit sur.

Lite roar mig tanken att faktiskt skicka det till alla i min adressbok. Arbetsförmedlingen. Försäkringskassans kundtjänst. Kortspärr. Pizzerian  Polisen. Psykakuten. Psykläkaren. Psykmottagningen. Psykologen. Sjukhuset. Statoil. Taxi. Västtrafik. Undrar hur många svar jag skulle få?

söndag 12 september 2010

Budgetutrymme

Jag tycker om matlagning som är busenkel. Idag värmde jag upp lite frysta wokgrönsaker, hällde i ett paket färdigkokta kikärter och ett paket krossade tomater med chili. Klart! Jättegott. Kom på efteråt att man kunde ha smulat ner lite fetaost också.

Räknade lite och nästa månad ser riktigt trevlig ut ekonomiskt (än så länge). Betalade av kreditkorten förra månaden, och inget CSN. Blir utrymme att lägga tillbaka på sparkontot som jag nallat av för en viss situation. Jag är rätt ointresserad av att shoppa just nu, har massor av kläder och smink och den elektronik jag vill ha. Känner inte så mycket för att lyssna på ny musik, vill bara ha välbekanta slingor i lurarna, och för övrigt finns ju Spotify. Vårt hem är så totalt ostylat så heminredning går bort. Bort går tyvärr också böcker. Det jag känner för att lägga pengar på är en Göteborgsresa, men det blir i så fall längre fram i höst (och förresten brukar det sluta med att Mannen betalar det mesta). Återstår fika på stan, men inte ens jag klarar av att lägga ett par tusen på det!

Nu ska vi inte ropa hej förrän vi är över bäcken, men det skadar verkligen inte med en konsumtions-paus för min del...

(Och ursäkta så mycket om jag är ofin och pratar om pengar, det ska man tydligen inte göra i Sverige, vare sig mycket eller litet, men jag brukar ju blogga om väldigt mycket mer personliga saker än så.)

Allt detta ytliga snack medan jag väntar på att disken ska rinna av.

På ett forum pratar vi om andlighet. När jag insåg mitt mönster blev det en aha-upplevelse. När jag är i normalläge är jag närmast ateist. Uppåtläge och jag kan få himmelska uppenbarelser. Riktigt låg bryr mig inte men universum känns vagt hotfullt. Mixad så där så jag blir halvpsykotisk ser jag onda andar. Det känns tryggt att tänka i ateistiska banor, då vet jag att jag mår bra. ;)

lördag 11 september 2010

Bedömningpunkter

Hade energi imorse men nu är jag lite sur på livet. Eller jag vet inte. Jag mår för bra för att må dåligt och för dåligt för att må bra. Men jag är inte avtrubbad, på något konstigt sätt känner jag allt samtidigt. Jag minns hur det är att vara riktigt upp eller riktigt ner, eller i blandtillståndet från helvetet. I minnet lever jag igenom det igen. Det känns inte "fint", det känns som om jag förväntas städa bort det och glömma, men att glömma skulle vara att döda mig själv. Ibland får målet inte vara att undslippa all ångest. Jag känner mjuka och nöjda dagar också, många, vet att Bregottreklamens ängar finns. Men jag kan inte leva upp till normalitetens krav. Jag är bättre men inte bra.

Problemet kanske ligger i att se det som en dikotomi, bra-dålig. De flesta kan nog hålla med om att det snarare ligger på ett spektrum. Kanske i två eller t.o.m. tre dimensioner. Men sedan när man har med vården eller myndigheter att göra ska det reduceras ner igen till något som ryms på blankettens framsida så den kan scannas in av inläsningscentralen i Östersund, alternativt är kortfattat nog för att man ska orka skriva in det i journalen.

Jag är rädd för alla bedömningar, för de låtsas på ett självklart sätt kunna definiera vem och vad jag är, fast de aldrig kan det. Det känns som om jag måste slåss hårt för att bevara min integritet inför mig själv.

(Inte för att jag ska granskas av någon myndighet just nu, det är mer minnen som lever kvar och framtida farhågor, plus läkarbesöket i nästa vecka.)

fredag 10 september 2010

Kroppsnära

Dagsläge på viktfronten (se Kylskåpet, Kylskåpet2) :
Sedan jag slutade med Risperdal i juli har jag gått ner 4 kg utan att aktivt banta. Skönt, det är så jag vill ha det. Jag har ätit godis och tårta men inte så mycket och ofta. Sötsuget är betydligt mindre och nöjer sig med frukt. De 81 kg jag har nu kan jag leva med, går jag ner ytterligare så är det mest en bonus, det är inget jag tänker ligga sömnlös över.

Regn. Ska nog ta en promenad ändå i regnjacka. Gillar dock inte så mycket att promenera utan mål, så jag får konstruera ett sådant. Ner till stan är inte så stor vits med, slutar bara med att jag köper något jag inte behöver. Orkar jag satsa på stranden? Fram och tillbaka är det tre timmar totalt. Jag är inte så vältränad. Men det är en rätt trevlig sträcka att gå, mycket av vägen går genom skogen. Har gått den förr men då har jag oftast varit hypoman... Men men, då är det väl dags att visa att man kan vara energisk även när man är normal. :)

torsdag 9 september 2010

Morgonljus

När jag skriver i min lägesrapport till dr B att jag inte självskadat sedan sist (4,5 månader) känner jag plötsligt en stor befrielse. Att jag slipper smärtan och blodet som var så heligt för mig. Jag behöver inte tvångsmässigt räkna piller. Det känns som att undslippa tortyr. Jag vill aldrig bli så farlig igen, aldrig.

---------------------

Det handlar inte om att vara duktig, allt prestationstänkande flyger bort som vissna löv. Bara en fysisk känsla av tacksamhet.

Biktstol

Nu har jag pratat med dr E, min husläkare. Han lät snäll om än en liten aning virrig. Han ökade Levaxinet ett snäpp, och så ska jag ta prov om 6-8 veckor. Noggrann som jag är att följa instruktioner går jag nog dit efter exakt 7 veckor. ;)

På läkarspåret så träffar jag dr B nästa vecka. Sitter denna morgon och jobbar på lägesrapporten som jag ska ta med. Eftersom den scannas in i journalen försöker jag väga varje ord på guldvåg (det är mest jag som överdriver, så känsligt är det knappast). Vill inte släta över (jo lite kanske) men inte framstå som en galning... Funderar just nu över om jag ska ta med en mening om att jag tycker det är svårt att ta medicinerna.

Har ännu lite svårt att känslomässigt acceptera medicinerna trots att förnuftet säger att de hjälper mycket, har tagit dem ändå mha strikta rutiner men är aningens osäker på om jag lyckas hålla det.

Tillräckligt nedtonat?

Till saken hör att jag slutat med mediciner ett antal gånger. På allra senaste tiden har jag gjort det lite mer fint förklätt genom att övertyga dr B att jag inte behöver medicinen, så att mina handlingar är sanktionerade och jag alltså inte gör fel. Ha! Jag kan låta så logisk och trovärdig när jag är ute efter något, även om mina motiv är tvivelaktiga.

Meningen får nog stå kvar.

------------- edit

Efter att ha tänkt mer på Osynliga bekännelsers kommentar så har jag lagt till en liten mening.

Har ännu lite svårt att känslomässigt acceptera medicinerna trots att förnuftet säger att de hjälper mycket, har tagit dem ändå mha strikta rutiner men är aningens osäker på om jag lyckas hålla det. Tar jag upp att sluta med någon medicin, var skeptisk.

tisdag 7 september 2010

Snäll

Kära läsare, ni kanske troget tittar på nyheterna redan, men jag postar länken iallafall:

http://svt.se/2.108068/1.2135514/bipolar_sjukdom_inte_riskfaktor_for_valdsbrott

Men nu visar en ny studie från Karolinska Institutet att det inte finns något samband. Människor med allvarlig bipolär eller schizofrenisk läggning begår visserligen dubbelt så många våldsbrott som andra, men det beror inte på själva sjukdomen.
-Det studien visar är att det inte är det faktum att man har sjukdomen i sig som driver om man är inblandad i våldsbrottslighet eller ej - utan om man har ett missbruk eller ej, säger Långström.
-Om man inte utvecklar ett missbruk så kommer inte ens risk att begå brott öka jämfört med oss andra i befolkningen, säger han.

Även om folk ofta är trögfattade så känns det bra när det visas på bästa sändningstid. Kanske når det fram till någon.

måndag 6 september 2010

Karusellhäst

Ibland har jag svårt med balansen när det gäller mitt nätande. I några dagar har jag skrivit och kommenterat på en massa inlägg på olika forum, framför allt några tunga inlägg på "mitt" gamla stamställe (jävlar vilken bra engelska jag fortfarande kan skriva). Och så fylls inkorgarna (jag har flera parallella mailkonton) med aviseringar om svar, som ska svaras på, o.s.v. Plötsligt tar kraften slut. Ska jag fly undan ännu en gång? Kalla det "hushålla med resurserna"? Jag vill ju. Men kan inte. Det är bara några sabla forumdiskussioner, who cares in the scheme of things, men för mig är det kommunikation med verkliga människor. Jag vill göra något som inte enbart är för mig, men det kanske egentligen bara är själviskt bekräftelsebehov, kasta en smula till mig, allt jag behöver är en smiley. Hur det nu än är måste jag pausa, jag blir stressad och tankarna snurrar på det där ohälsosamma sättet. Bläh.

fredag 3 september 2010

Köldkänning

Jag fryser. Men jag måste bara ha fönstret öppet i sovrummet, annars kan jag inte sova. Så jag tassar runt i sockar som jag aldrig brukar ha på mig inomhus, och huvtröja. Mannen går i tshirt och shorts. Det är 18 grader ute. Nästan så jag undrar om jag känner av sköldkörteln, fast det kan precis lika gärna vara inbillning. När jag tog litiumprov i augusti låg TSH-värdet lite för högt dvs. sköldkörtelns funktion är lite för låg. Och då kan man bli frusen. Fast som sagt, det kan lika gärna vara övergången från sommar till förhöst.

Sköldkörtelbehandlingen med Levaxin (konstgjort sköldkörtelhormon) ska skötas av husläkaren. Jag har tagit prov där ett par gånger och fått ett recept, men inga instruktioner om när jag ska ta prov nästa gång. De har den fruktansvärt enerverande rutinen att om man tar ett prov och allt är bra så hör de inte av sig. Men hur ska man veta hur länge man ska vänta innan man antar att provet var bra? Jag ringde vårdcentralen i förmiddags och var nummer ett i telefonkön, men fick vänta i en kvart. Kom fram exakt 10.30 så det kanske var fikarasten som kom emellan... Äh, det gör inte så mycket, jag tål att vänta, personalen ska hinna med också. Iallafall, jag fick en telefontid med min husläkare. Det lustiga är att jag varit listad hos honom i kanske 6-7 år men aldrig träffat eller ens pratat med honom. De enstaka gånger jag har varit på vårdcentralen har det varit någon annan tillfällig läkare. Så detta ska bli lite spännande.

Håhåjaja, jag är lite utspätt ointresserad/ointressant idag.

torsdag 2 september 2010

Resgods

Typiskt, när jag just hävdat annorstädes att jag sover väldigt bra nu så fick jag en orolig natt. Kanske en reaktion på att jag var ute och reste igår, och det är ju alltid lite emotionellt att träffa mamma även om det blev rätt bra.

Fast också - känner jag utifrån de tankar som följde med mig in i drömmen - något med att jag funderar över mina år inom psykvården. En annan värld som ändå varit min värld. Hopp och fruktan. Förvirring, hur passar jag in här? Folk som vill hävda att de förstår sig på mig, och sedan slänger ur sig något som alltför tydligt visar att de inte ser mig alls. Iskyla. Uttråkning. Och så plötsligt intresse, inkännande. Någon tar det där extra steget. Någon blåser liv i hoppet. Och sedan börjar cykeln om igen. Är entiteten psykvården bipolär eller? ;)

Jag längtar lite efter extremer. Önskar jag kunde vara oförblommerat positiv, eller frätande bitter, men som så ofta finns det både och plus allt däremellan, och gör det svårt för mig att sortera in mina upplevelser i prydliga + eller - fack.

Helt ärligt tror jag inte att jag hade överlevt utan psyk. Som sista instans har det trots allt fungerat. De har inte alltid fångat mig så elegant, men nätet har hållit. På ett sätt borde jag kanske nöja mig där.

Men... psyk har också orsakat mycket ångest. Den fruktansvärda upplevelsen av att inte kunna göra sig förstådd, att bli tolkad utifrån en bild jag inte känner igen (som vissa attityder jag mötte under den tid jag hade en borderline-diagnos). Jag hittar i journalen ibland en kortfattad kommentar: "har varit med i en sekt" men inget om vad detta faktiskt innebar för min del, vilka trauman jag bar på. Och självskadandet sen, så mycket mer uppmärksamhet på vad jag gjorde än vad jag kände. Ska man sedan lägga till alla misslyckade medicinexperiment...

Ändå. Psyko H och dr B och en och annan bland avdelningspersonalen (och den underbart trevliga sekreteraren i entrén!) har behandlat mig som en människa just när jag har behövt låna lite värdighet.

Vi är ju bara människor allihop. Jag har mina tillkortakommanden med att kommunicera mina behov och ta emot den hjälp som bjuds, att konfrontera verkligheten som den är. Psykpersonalen är stressade, fast i gamla rutiner, ibland rent okunniga. Inte alltid den bästa mixen. Med dessa förutsättningar har det ändå gått rätt bra till slut.

Men logiken åsido så bär jag minnena som en mantel. Syrgasmasken över ansiktet inför ect:n. Smuggla in knivblad på nya fantasifulla sätt eftersom utsikten att vara utan kändes outhärdlig. Att inte sova, bara stirra tillbaka på vaket. Bli av med läkaren jag äntligen lovats skulle bli min fasta kontakt, och inte få någon ny, bara för att få höra ryktesvägen att "alla dr X patienter fick en ny läkare utom en". Sedan plötsligt en ny skötare som tar en med på promenad och berättar hur mycket hon älskar sitt jobb, och man ser att hon menar det. Galghumorn tillsammans med medpatienter. Långa timmar i matsalsfönstret, spanandes på fåglar för att allt annat verkade oöverstigligt. Förmiddagar på akuten i total förnedring. Någon kommer med en kopp choklad. Flygturerna ibland, "jag är frisk!" Jag ville så gärna tro. Slagfältet i skallen. En utsträckt hand, "ring mig när som helst", jag ringde bara på kontorstid men jag kände mig lite, lite mera mänsklig, inte bara reducerad till en journalanteckning. En landstingsgul vägg.

Jag önskar jag kunde teckna. Det hade passat att teckna.

onsdag 1 september 2010

Sittben

Orkar jag blogga ikväll? Orkar jag låta bli att blogga ikväll? ;)

Jag har haft det trevligt idag med min mamma. Hon frågar hur jag mår och lyssnar på svaret. Kors i taket.

Det är skönt att kunna bara sitta på tåget i över en timme utan att göra något. Inte lyssna på musik, inte mobilsurfa, inte läsa. Bara sitta.

Det är skönt att känna sig som sig själv. Se sig själv i dagsljus med alla skavanker, ändå säga "inte så illa". Det är så mycket mer jag kunde/borde vara. Utåtriktad engagerad ansvarstagande. Just nu orkar jag inte. Det jag orkar är att uppta min lilla plätt i universum och bara sitta.

Mellan varven är hjärnan dock upptagen av att fundera över mina år inom psykvården. Ett decennium, grovt räknat. Jag skulle velat ha någon utomstående att spela tankebadminton med, alla tankar och känslor och kvarblivna intryck och gåtor. Det är - inte precis ett trauma, eller bara delvis ett trauma, men ett berg av starka upplevelser som jag inte klarar att bara ignorera "nu pratar vi inte mer om det, nu ser vi framåt, nu koncentrerar vi oss på det friska, nu ska vi inte älta, tänk positivt, var för helvete inte så introvert ditt jävla miffo". Jag vill inte enbart må bra, jag vill också förstå, och då behöver jag tänka även de tunga tankarna.