Victorinox

Just nu (de senaste veckorna, av och till) är självskadeimpulserna verkligen enormt påträngande och svårhanterliga. Jag vet intellektuellt att det bara skulle vara korkat och leda till negativa konsekvenser, men jag fattar det egentligen inte när jag är på det här humöret. Det känns som något att göra bara för mig själv (försökte beskriva för Psyko H som med kraft hävdade att en vass kniv inte är lika med omsorg - ja, det fattar jag, eller det är ju det jag inte fattar, inte egentligen...) Nu när jag talat om det har jag ändå lite mer distans, ser att jag reagerar på saker jag inte vill konfrontera, men det finns ändå där, suget, jagvilljagvilljagvill. Vad som håller mig tillbaka är just nu egentligen bara en sak, att jag inte vill oroa min omgivning. Det är inte bra när det blir så, när det är det enda som hindrar, för jag blir nästan sur på dem jag älskar, att de existerar och binder mig vid livet och "normaliteten".

Visst låter det som om jag mår dåligt, men subjektivt sett känner jag mig rätt uppåt. Det handlar inte just nu om det där om "att förvandla den psykiska smärtan till något påtagligt fysiskt", det är mest en fråga om att vilja ha en kick och få sitta under korkeken i min egen lilla värld.

(Jodå, jag har en massa icke-destruktiva åtgärder att ta till istället, oddsen är mycket goda att jag inte skadar mig. Det är jag jävligt sur för. Be mig inte förklara.)

Nattfärg

De förvirrat kringfamlande harkrankarna i köket var idag utbytta mot en liten vackert lysande grön varelse med vingar tunnare än spindelväv. Jag ville inte börja krångla med oljefärgerna, men hittade en ask pastellkritor och satte mig vid köksbordet med enbart stearinljus till belysning, tills det ljusnade ute. Bara klotter, inget som bör ses av någon nu levande människa, men det finns en barnslig glädje i att gå in i färgen.

På morgonprogrammet står en tripp till vampyrcentralen. Litium, glukos, kreatinin, TSH, kalcium, cystatin C - många rör blir det. Tur att man inte är rädd för fysiska stick. Senare blir det Psyko H. Lite psykiskt stickrädd är jag allt.

Hopkok

Brödet stod på jäsning och första omgången tvätt virvlade runt i maskinen före 8. Gav otåligt upp att hitta något på nätet som fångade min uppmärksamhet i mer än fem sekunder, och tittade på ett avsnitt av Medium istället, som jag lustigt nog kunde sitta igenom med bara en kaffepaus. 

Så blev klockan 11 och den stora tröttheten kastade sig över mig som ett jordskred. Måste. Sova. Tror det bara blev en timme, men jag vaknade till en annan värld. Kall, svart, irriterande som en geting. Just det fenomen som gör mig lätt fobisk mot att sova. Vred mig i sängen tills jag motvilligt tvingade mig att gå upp, äta, duscha, sminka mig fast jag bara är hemma idag och ingen ser. 

Och nu plötsligt är jag på g igen. Sockerdricka i kroppen, musiken ända ut i tåspetsarna. Rensade glatt korgarna för mössor och vantar och halsdukar, plötsligt var just det viktigast i världen. Tänker att om jag är vaken inatt kanske jag kan måla, det var ett tag sedan sist. 

Långsamt försöker jag acceptera (även om det är svårt) att allt det här är jag, alla likheter och motsatser. 

Ordbarn

De där ögonblicken då man plötsligt blir medveten om något av det som ständigt pågår i ens medvetande... Ett litet obetydligt beslut: skulle jag gå till bussen på en gång eller vänta inomhus i fem minuter till? Mina fötter går i riktning mot busshållplatsen, då hör jag min inre röst i välformulerade ordalag argumentera för att inte dröja. Men jag är ju redan på väg, varför övertala mig själv att göra något jag redan gör?

Något spöklikt med att uppleva sig själv fungera på olika nivåer samtidigt. När tankarna formuleras i ord händer något, en distans skapas, en ram sätts upp som gör orden lite mindre jag. Det jag sätter ord på förflyttar jag till ett annanstans, ett utanför. Där finns navelsträngar som binder dem till mig, men de är ändå egna varelser som jag inte riktigt vet vad de står för, trots att jag skapade dem själv.

Kvasifilosofi

Småleendet börjar mutera till ett lyckligt grin. Lyssnar koffeinhög på äckelkäck 80-tals syntspäckad disco och väntar på att Mannen ska komma hem. Hela dagen har känts lyckad, inte sensationell direkt, inget speciellt har inträffat, men som en pusselbit som passar in på första försöket, för en gångs skull. 

Bestämde mig för att gå en sväng på stan och ta en fika alldeles själv, men där stötte jag på en kompis och fick en lagom kort stund av lite improviserat kafésnack och snälla kommentarer om mitt hår (och ärligt talat skiter jag i om folk bara är hövliga, jag tar åt mig iallafall ;)). Sedan har jag betalat räkningar och berömt mig själv för att jag gör det noggrannt och organiserat (fast tur att det bara är en gång i månaden, annars vete tusan... ) När Mannen kommer ska jag berömma honom lite extra för att han drar in alla pengar som är grundförutsättningen för att räkningarna alls ska betalas.

Innan dess träffade jag Psyko H, diskuterade olika saker, men en hel del angående min diagnos. Han är ju mycket psykodynamisk och allmänt psykiatrikritisk, men han var inte helt anti bipolärdiagnosen, även om han vill se den som mer komplex än bara ren kemi. Och jag ser inte heller mina problem som någon renodlad genetisk felprogrammering. Vi har egentligen inte diskuterat det djupare förut, det känns skönt att klargöra att vi kan ha en gemensam syn.

Hade också en aha-upplevelse (jag tycker det ordet är roligt och letar efter en anledning att använda det) angående mitt förhållande till förståelse. Jag letar konstant efter att bli förstådd, samtidigt som jag i min djupaste grund är helt övertygad om att inte en jävel fattar nånting. Så där kan jag ju hålla på och jaga efter kontakt när jag ändå slarvar bort det jag får. Visst, jag tar artigt emot presenten, men stuvar genast undan den i klädkammarens mörkaste hörn, eller i bästa fall går den till Myrornas. Har så svårt att tro att jag räknas bland människorna, att någon kan se in i min värld och känna sig hemma. Kanske tvivlar jag inte på att folk tror att de förstår, men jag vet ju att de har noll koll. Ingen som ser mig kan stå kvar. Ytligt sett litar jag på människor, kanske lite för mycket, det är en paradox att jag längst inne inte tror att någon finns där för mig. Vi är alltid ensamma i slutändan, javisst, men folk kommer till begravningar, t.o.m. då vill de vara med på ett hörn. Ska försöka ta detta med mig, bli mer observant och medveten på hur jag tänker och inte överlämna allt åt mina gamla kretsar.

Haha, jag blir nog extra kryptisk när jag skriver om förståelse...

Nu ser jag nästan fram emot att diska, värmen, Yes-lukten, musiken i hörlurarna, känslan när det man gått och dragit sig för hela dagen faktiskt blir gjort. 

"heaven is a place on earth..."

Morgonjubel

Ok, nu överdrev jag grovt. Mer av ett snett småleende. Men iaf.

Gjorde vad man inte ska och drack flera glas vin igår kväll och åt ansenliga mängder vitlöksbröd. Förutom lätt huvudvärk (förlåt mig, min stackars litiumuttorkade kropp) mår jag betydligt bättre denna morgon. Vin & bröd - en klassiker.

Trots dylika utsvävningar har jag gått ner 10 kg från när jag var som störst i våras, utan att egentligen banta eller på något sätt sluta äta. Tror inte det syns så mycket för en utomstående, skillnaden i att gå från tjock till aningen mindre tjock är inte påfallande, men det börjar kännas i kroppen. Men jag märker hur påverkad jag är av samhällsideal (detta hemska ord), att gå ner i vikt är fiiiiint, (om man inte passerar en hårfin gräns mellan supermodellsmal och sjuk, då anses det fuuuult). Jag ska vara stolt, enligt normen. När det som egentligen skulle vara en guldstjärna i kanten för mig vore att fixa min attityd till sömn, men det finns inte på kartan. Vilka hemliga laster har folk därute som ingen ens kommer på tanken att ifrågasätta? 

Kvällsgnäll

Del 2, eller nåt. Jag sov lite mer på morgonkvisten, och sen har jag tagit mig igenom dagen, mestadels hållit god min. Det tjänar ju inte mycket till att grotta ner sig så länge man har lite ork kvar. 

Hakar upp mig på småsaker. Jag har ägt flera små hopfällbara saxar, praktiska att ha i handväskan, men sedan har de förstås blivit omhändertagna när jag blivit inlagd. Visserligen har jag fått tillbaka dem vid utskrivningarna, men var jag har lagt dem sen vete katten. Nu känns det absolut nödvändigt att genast skaffa en ny. Ibland, särskilt när jag är ur balans, kan jag bli helt fixerad vid sånt, helt ur proportion till verkligheten. Kanske bara ännu ett sätt att fly. Något att fästa blicken vid när allt runtomkring snurrar. Dumt men det skadar åtminstone ingen.

Gnällkärring

Nu skulle jag vilja ha ordförmåga. Det som kommer är korthugget, kalt. 

Skam. För att jag inte mår bra, jag som har så mycket. Att jag inte visar hänsyn. Bramående som en plikt, ett ansvar. 

Jag gör inte något värre än lite nattsudd (och har f.ö. sovit över fem timmar och tänker gå och lägga mig igen snart). Men det ligger ingen stolthet i att avstå. Känner mig bara insnärjd och förljugen.

Söker alltid efter en bekräftelse av min mörka sida. Utan undvikande eller käcka tillrop eller fördömande. Det är lite för mycket att begära av en annan människa att vederbörande ska känna min ångest och stå ut, jag vet. Även när jag i något ögonblick möter det så tror jag inte på det. Är inte den rättmätiga adressaten till medkänsla.

Det känns helt poänglöst att gråta. Jag har druckit kaffe så nu kanske jag kan lägga mig igen.

Retur

Upp som en sol, ned som en pannkaka redo att bli uppäten. Var utmattad igår kväll och har sovit mina 8+, nu står ångesten och lurar i alla hörn. 

Inga fler ord för stunden.

Sidokommentar

Är lite för ofokuserad egentligen för att skriva något. Flimrande tankar dag och natt. Men jag är glad och uppåt mest. Har bokat en resa till Stockholm, och funderar på ett annat kul projekt. Jag får se. 

Lever i min egen lilla värld.

Rödluvan

Dagens shopping-excess! (Jag är kanske lite milt uppskruvad trots allt, men skit samma.)

Och nu har jag knall-orange-rött hår! Jag som inte skulle ha rött, men det blev ju jättekul. En lite tuffare klippning också. Känner verkligen hur mitt förändringsbehov mumsar i sig med välbehag. (Tyvärr får ni ingen bild för jag lägger inte ut bilder på mig själv här. Så ni får drömma eller mardrömma om hur det ser ut.)

Jag är så jävla nöjd när jag vågar ändra på mitt utseende utan att bry mig om vad andra ska tycka, ta fram olika sidor hos mig själv. Våga synas trots alla kroppskomplex.

Ångestkatalogisering

När jag fick frågan i en kommentar om jag använder bensodiazepiner började jag tänka på det här med ångest. Hur jag har hanterat det förr, och hur hanterar jag det egentligen nu?

Förr var mitt främsta försvar dissociation, från att lite vardagligt sjunka in i min egen värld, till att i extrema fall helt försvinna in i den världen. En av de mest dramatiska gångerna blev jag hämtad med ambulans, ambulanspersonalen trodde jag hade tagit en drogöverdos för jag var så borta och varken rörde mig eller talade eller reagerade på något, men jag var alltså bara totalt överväldigad av ångest.

Gradvis, gradvis började detta försvinna, i takt med att jag började tillåta mig själv att känna mer. Då kom istället självskadebeteendet som tilltog snabbt. Jag kan inte säga att jag skadade mig pga det och det, för det blev mer och mer komplext. Jag skar mig för att jag var arg, rädd, glad, rastlös, kände mig tvungen, kände mig överkörd, tyckte det var en kick, tyckte jag skulle straffas - det blev en universallösning, eller snarare desperat försök till lösning.

Nu har jag nästan slutat skada mig (en minimal gång på 1,5 år). En del av förändringen har varit psykologisk, att Mannen och vänner och terapin har hjälpt mig att både känna och sätta ord på känslor, även om jag fortfarande tycker att orden bara hjälper till en viss del. Jag kan fortfarande dela upp mig själv, föra strukturerade konversationer om vad som pågår i mitt huvud utan att det för den sakens skull minskar min känslomässiga upplevelse av totalt kaos. Men det är ändå bättre. Och så har jag försiktigt lärt mig att be om hjälp, vilket varit en väldigt stor sak.

En annan förändringshjälp har varit stämningsstabiliserande mediciner. Det funkar inte perfekt, ibland är det fortfarande bergochdalbana, men en stor del av tiden känner jag mig mer som mig själv nu, någon sorts subjektiv känsla av "hej, här är jag".

Ångesten då? Den har jag så gott som alltid, en babyångest som mest känns fysiskt, kramp i magen, tryck över bröstet, och så en tendens att oroa sig. Egentligen släpper den bara korta stunder när jag mår riktigt, riktigt bra eller är hypoman. Den ångesten lever jag med, som jag lever med den milda värken i min höft. Ett lätt irritationsmoment, inget att hänga upp sig på.

Sen mellanångesten. Den som triggas av sånt som familjesammankomster eller FK-blanketter. Det är då jag gråter, tar snabba promenader, kramar isbitar, ältar på nätet, kryper ihop i sängen och ber Mannen om en kram. Måste jag på något sätt fungera utanför hemmet använder jag Stesoliden, det blir 1-4 ggr/månad ungefär. Har aldrig använt benso varje dag, mer än korta perioder när jag varit inlagd, jag är rädd för de konsekvenser det kan få.

Megaångesten är ett särskilt djur. Då rasar jag ihop, bit för bit eller blixtsnabbt, det brukar hänga ihop med mer uttalade episoder av min sjukdom, utlösta av stress eller av ingenting alls. Får alltsomoftast orealistiska föreställningar, kanske självmordstankar, och har många gånger blivit inlagd som en säkerhetsåtgärd. Känslan av kontrollförlust är så mäktig, även om jag teoretiskt sett vet att ångest inte är farligt så blir jag livrädd för vad jag själv kan hitta på när jag inte står ut med smärtan, eftersom jag inte klarar att vara helt rationell. Lustigt nog tar jag nästan aldrig självmant lugnande i detta läge, det är för konstruktivt i jämförelse för att jag ens ska tänka på det. Tid och struktur (och kanske neuroleptika) är det enda som har hjälpt. Lite, lite har jag blivit bättre på att hantera det, säga till att det är på väg utför innan det gått helt åt helvete, inte motarbeta dem som försöker hjälpa mig. Men skräcken för att hamna där igen kommer nog aldrig att lämna mig, jag litar inte tillräckligt mycket på mig själv.

Ångesten och jag lär väl realistiskt sett fortsätta att kampera ihop. Men som med en gnällig granne så vänjer man sig, hejar slentrianmässigt i trappan men lyssnar inte så mycket på den.

Gränsdragningssvårigheter

Halv sex är inte nattsudd, för jag har sovit sju timmar (med nitrazepam, som faktiskt funkar för att få mig att somna om igen när jag vaknar till under natten). Känns lite vemodigt att solen inte är uppe ännu, en påminnelse om att det verkligen går mot slutet på sommaren.

Frisören på förmiddagen, yay. Djup tugga på kassan, men sitt utseende går man omkring med hela dagarna resonerar jag (inbillar mig själv så jag kan känna mig mer dygdig än frivol). Sjukgymnasten sen, mindre yay.

Träffade på en tjej från min förra arbetsträningsplats på stan, vilket fick mig att inse hur lite jag saknar prestationsstressen. Det låter patetiskt, inget borde väl vara lättare än ett par timmar där man inte ens är anställd eller har några plikter, men jag kan inte låta bli att känna att jag måste pusha mig själv tills jag mår dåligt så fort jag får "ett uppdrag". Just nu har jag grymt dåligt samvete för att jag inte ägnar energi åt ett projekt, trots att jag logiskt sett vet att ingen kräver det av mig, att det är helt frivilligt och i grunden en väldigt rolig grej. Om man åtminstone vore sådär käckt handlingskraftig och genast satte igång när man känner att det behövs, istället för att ägna lika mycket energi åt sin ångest och undvikande beteenden. Hitta balansen mellan för mycket och för lite, och inse att balansen kan skifta fram och tillbaka beroende på omständigheterna.

Mår bra humörmässigt nu, men känner mig så tunnhudad, allt går in, vill inte ha för mycket  med omvärlden att göra. Träffade ändå en kompis igår, och ska antagligen på grillkväll imorgon, ve och fasa. Ibland känns ens sociala behov som en sorts hunger som man tillfredsställer utan att tänka på det och utan att aktivt vilja. De är alla trevliga personer, det är inte det, men som så ofta blir jag osäker på var gränsen går mellan "ge sig själv en kick i baken och gå ut och ha kul" och "ge sig själv en fetsmäll och däcka efteråt". Mannen säger att jag ska ta hand om mig själv, jag vet bara inte riktigt vad det betyder i sammanhanget. 

Lyssnar på en samlingsskiva med 80-talshits av det mycket ytliga slaget, skitkul. 

Mångkamp

Inget nattsuddande, förmanade dr B. Anar början till uppvarvning igen, kanske, så här ska sovas 8 timmar om så med sömntabletter. Å ena sidan är det faktiskt rätt skönt att sova, så länge det inte blir för mycket, å andra sidan är det ett så känsligt ämne efter alla dessa år att jag känner mig en aning förnärmad. Hmpf, skulle inte jag vara starkare än min kropp, eller vadå?

Det är egentligen lite intressant när man så tydligt förstår med logiken hur man bör agera, och lika tydligt känslomässigt uppfattar situationen tvärtom. Man riktigt känner hjärnbanorna slåss om tolkningsföreträde.

På någon sorts tangent pratade jag med Psyko H om de parallella, ibland inbördes motstridiga, synsätt och reaktioner man ständigt rör sig emellan. Jag upplever det starkt när det gäller relationer. Har aldrig kunnat säga om jag är utåt- eller inåtriktad (som om det vore svart eller vitt). Jag kan vara öppen, varm, kontaktsökande, kommunikativ. Jag kan vara kall, avvisande, rädd, tyst som en mussla. Jag kan vara distanserad, ointresserad, vagt tolerant. Jag kan ha social fernissa ovanpå, eller inte. Jag kan glömma folk så fort jag träffat dem, eller minnas någon för livet. Nu tror jag inte att jag på något sätt är unik, det är väl snarare regel än undantag att folk har olika sidor, det är mer att jag tycker det kan vara lite svårt att hantera. Blir väldigt obekväm när någon säger "du är så xxx", när jag vet att jag också är y och z. Som om jag gör något fel om folk inte uppfattar alla mina sidor, kör med felaktig marknadsföring, när det egentligen bara är en del av livet.

De röda skorna är fortfarande oinköpta, men nytt hår ska det bli imorgon. Ska rådgöra med frisören om vad som går och inte går att göra. Det har varit kul att vara blekt blondin, men nu känns det lite gammalt, vill färga det närmare min egen hårfärg. Artificiell autenticitet.

Snabbinsats

Vaknar efter 4 timmar, helt klarvaken. Borde utnyttja tiden till att diska färdigt, blev uttråkad igår kväll. Tanken tråkar ut mig nu också, men om jag gör nyttiga saker känns det mer legitimt att vimsa runt på nätterna.

Undrar hur det känns att vara världens snabbaste man? Att bli legendarisk för att man sprungit rakt fram i knappt tio sekunder. 

Inte för att jag direkt längtar efter att bli legendarisk, det är mer den idoga fixering som sportutövande kräver som jag kan avundas. Att vilja en enda sak så starkt och länge, och inte hundra saker i en kvart. Jag har aldrig känt att det finns något speciellt syfte med mitt liv, inte så att det känns tomt och meningslöst, utan mer att det inte finns en plan. Har aldrig lyckats med planer.

Terminsstart

Imorgon tar sommarlovet slut, terapin börjar igen. Det är nästan så jag börjar spana efter höstlöv. Längtar efter att få titta på sommarens händelser med någon som både har insider-information och utifrånperspektiv. Drar mig för ansträngningen som krävs. Till slut, när jag inte orkar älta detta längre, så flyr jag till det ytliga och ältar jag vilka kläder jag ska ha på mig, vill se snygg men bekväm ut för att signalera friskhet, att visst hade jag ett litet psykbryt nyss men nu är jag på gång. Skapa en image i förhoppningen om att det smittar av sig. Fake it 'til you make it.

Kutade runt på köpcentrat idag, provade allt inom synhåll, inklusive Ikea-möbler som jag inte alls tänker köpa. Är djupt förälskad i ett par röda högklackade skor, men när ska jag ha dem? Men de passade precis in i dagen som gick i ytlighetens tecken. Vill byta hårfärg också, har varit blonderad rätt länge nu. Vill byta sofföverdrag, med nya kuddar till. Vill resa. Vill flytta. Vill att allt ska vara annorlunda. Tills jag plötsligt börjar längta efter tryggheten i min obäddade säng, sovrummet med sliten rullgardin och slokande krukväxter och en hög med olästa böcker på golvet. Och så Mannen, min stöttepelare i stormen. Förändringshysterin lägger sig, gäspar och somnar in.

Tack

Tack till alla gulliga människor som svarade på det senaste! Det är skönt att känna er värme.

Jag har det under omständigheterna hyfsat. Är hemskt trött i huvudet och sover en hel del, men verkar klara mig från superdepressionen. Märkligt nog har de kraftiga självskadetankarna försvunnit helt. Väldigt skönt att jag inte har några sociala åtaganden inplanerade den närmaste tiden. 

Igår damp det ner ett paket med smycken som jag inte minns att jag har beställt. :-o Det är jag som beställt dem, hittade en orderbekräftelse i min inbox. Tack och lov var de inte så dyra. Vad jag minns är att jag kollade på en ny ipod, men den fanns inte i lager där jag kollade så jag tröttnade. Har gjort en överenskommelse med Mannen att om han någonsin ser det gå åt samma håll igen så får han ta hand om kreditkorten.

Mannen lyckades verkligen bra med att få mig hålla kontakten och berätta en hel del om vad som hände (inte Amsterdam dock), lirkade med mig att ta medicinen och ringa dr B. Är återigen tacksam att ha honom.

Slut för idag, tack för idag.

Kraschlandning

Kan någon skrapa upp mig från asfalten, tack. Kraschade idag, superångest. Insåg att jag varit rejält hypoman senaste veckan, Mannen sa det men jag tog bara in det han sa delvis. Tur att jag inte hann hitta på något värre än att tvångsmässigt köpa handdukar och baka bullar mitt i natten (nu är åtminstone frysen full med olika sorters bröd). Jag hade börjat planera att sticka till Amsterdam alldeles själv, det hade nog inte varit så bra. Känner mig lite generad.

Ringde mottagningen igen, visade sig att dr B är på semester så det var inte så konstigt att han aldrig ringde igår. Om det inte är superkris så befattar jag mig inte med akutpsyk, så jag leker doktor alldeles själv, minskar lamotriginet tillbaka till tidigare dos och höjer abilify. Går det så går det.

Det värker i kroppen av ren utmattning. Sov några timmar på eftermiddagen och kan nog snart lägga mig igen. Har börjat acceptera att jag behöver sömn. Men åh, vad jag saknar energin. Känner mig som en tung svartgrå klump.

Tyst

Dr B har inte ringt tillbaka, så jag slipper ta den biten idag.

Har inte gjort så mycket idag mer än vankat fram och tillbaka på golvet (borde ha blivit spår i parketten vid det här laget, haha). Ville gå ut, men har ofta missat samtal på mobilen när jag är ute (även med hög signal) så p.g.a. det där samtalet som aldrig kom har jag haft det långtråkigt. Bara lite tvätt och sånt. Mannen jobbar så ingen underhållning där heller. Hade tänkt måla, men känner mig för osynkad för att komma igång. Gjorde faktiskt ett duktigt försök att lägga mig och sova en stund, men det enda som händer är att jag börjar drömma utan att somna, så det får vara. Men nu när jag kan konstatera att jag inte behöver konfrontera ett läkarsamtal idag ska jag gå och köpa jäst, ska finnas riktigt bröd i huset.

Kaksmet

Mannen kräver att jag ringer dr B imorgon. Tydligen har jag blivit mer och mer förändrad sen medicinhöjningen. Det känns rätt överdramatiserat, jag mår ju bra (ok, vissa saker är lite udda men så kan det väl vara). Fast han kom med en lista på ganska många argument så jag får väl ringa då. Svårt att veta vem som ser klarast, men ett telefonsamtal kan jag kosta på mig. Vet inte ens om jag får tag på dr B, han har säkert annat att göra.

Men just nu håller jag på och bakar midnattsmuffins. Det skulle ha blivit matbröd men all jäst var för gammal. Köket luktar smör och vanilj. Snart ska jag provsmaka. Allt är mer intensivt och sinnligt på natten.

Skalbaggar

Med den energi jag lägger på att inte göra DummaSaker(TM) så borde jag få någon sorts utmärkelse. Inte nödvändigtvis en medalj, men åtminstone ett litet rockmärke typ järnfisken. Min morfar hade en imponerande samling märken från militär idrottsutövning, skidor och skytte och sånt. Jag älskade att titta på dem som barn. Leta upp vilka som hörde ihop. 

Jag älskade min mammas stora knappburk också. Det är väldigt underligt att jag aldrig egentligen samlat på något. Jag är en samlare i garderoben.

Sov närmare en timme nu på eftermiddagen så det känns som en ny dag. Det rycker i benen att gå ut och gå, men jag gjorde det visst i över två timmar i morse, och sen tre timmar mitt på dagen, så rationellt sett (jag bemödar mig mycket med det rationella) kan det räcka så.

Stranden, som vår kommun försöker marknadsföra, var ett... intressant område idag. Oändliga mängder blomflugor, bromsar, millimetrar, obestämbara kryp och förstås nyckelpigorna som just nu översvämmar allt. Just nyckelpigorna verkar ha noll självbevarelsedrift, flyger omkring utan styrsel, flera krockade rakt in i mitt ansikte. Sedan kan vi lägga till tjocka, meterbreda lager av döda alger i strandkanten och ett par brännmaneter, för att ytterligare försköna bilden av beachparadiset. Men men, när jag väl kom i vattnet var det rätt ok ändå. Fascinerades av att det trots allt fanns människor som envisades med solsökande och picnicätande. Lagom när jag klev upp började det att åska. Av outgrundlig anledning regnade det dock bara på ställen där jag inte gick för tillfället, såg sen den våta marken. Måste ha haft ett osynligt paraply, eller så är jag bara så snabb att jag duckar alla regndroppar, haha.

Tankarna är rätt hetsiga små fordon, så fort jag försöker sakta ner och skriva om något väsentligt så blir jag överkörd. Skit samma.

Fisktankar

Jag är irriterande vaken och irriterande passiv, klart det inte händer något om man bara sitter och stirrar på vädersajter och döda/oengagerande forum. Hur ofta kan man säga något innan det blir patetiskt? 

Tänder skrivbordslampan och plötsligt blir världen en gladare plats. Att ljus gör så stor skillnad. Fast jag trivs rätt bra i mörker också. Variation i tillvaron. Tändsläcktändsläcktändsläck.

Tror en del av ordblindheten har kommit tillbaka efter höjningen av lamotriginet. Av någon anledning finner jag det underhållande. Kemiskt betingade stavfel (ja, jag är medveten om att all språklig utövning involverar kemiska reaktioner, det är mer den utifrån styrda aspekten som roar, tändsläcktändsläcktändsläck).

Blir lite förvånad över att jag inte har skadat mig ännu, det känns som om jag har, men sen tittar jag ner och ser ingenting. Det känns tomt. Urblekt beige.

Som ofta när jag är uttråkad tänker jag på att resa någonstans. Stockholm känns lagom. Men det blir väl inget mer än en dagstripp till närmsta stad, meh. Bättre än ingenting dock. Instängd känner jag mig, utan väggar, kanske glasbur, tömt akvarium. Guldfisk på torra land.

Nu är energin blandat vit och röd. Jag får skaka på händerna för att avleda den, men det känns inte direkt obehagligt, det gör mig bara otålig. Väntar på nästa avsnitt.

Otålighet

Hej och hå, varför ska jag skriva detta då... bara ospecifika försök till kommunikation, fast riktat ut i rymden. Orkar inte med att faktiskt försöka kontakta någon. Känner en kombination av sällskapssjuka och oempati, inte så lyckat. Vill hitta ord, men de små rackarna smiter undan så fort. Vill bli lyssnad på, inte lyssna. Och det är väl inte direkt läge att ringa Nationella hjälplinjen. ;) "hej, jag mår jättebra och tycker att mina tankar är fantastiskt intressanta så du har blivit utsedd till publik, grattis!"

Ibland, som då i våras, har jag känt strålar av svart energi mot kroppen, mycket obehagligt. Nu är det någon sorts omvändning, ljus, en pulserande vibration. Jag försöker hålla mig lugn och inte visa för mycket, vilket går på tvärs med att skriva sånt här för Mannen läser bloggen då och då, kanske vill jag att han ska förstå att jag upplever saker annorlunda just nu. Men jag kan inte tjata på honom nu när han har ont, så jag får ta hand om det här själv. Handdukarna och tvätten är bara försök att kanalisera kraften till något jordnära, något att ta på. 

Har svårt att hålla uppmärksamheten på något, tv:n är för trist, zappar runt mellan fönstren på datorn men hur länge kan man göra det, läsa är kört, ska inte göra av med mer pengar, vet inte vad jag skulle måla, men det kanske jag borde imorgon, nej jag ska inte gå ut och gå på avsides parkvägar en lördagkväll, det lämnar jag åt hundägarna. Fan, bara en massa "ska inte". Och jag ska definitivt inte göra det jag har i huvudet precis hela tiden. 

Ska inte skriva mer heller, får ändå inte ur mig innehållet i mina tankar.

Skog

Vy från en morgonpromenad. Jag börjar bli fast, åtminstone nu när det är fint väder så är det härligt att gå på morgonen.

Palett

Det var länge sen jag blom-bloggade så här är dagens bukett - givetvis Gerbera, den gladaste blomman!

Mannen blir stressad av att jag inte kan sitta still, så jag får hitta på små projekt. Har påbörjat en genomgång av linneskåpet, så jag kan få plats med nya superviktiga revolutionerande livsnödvändiga handdukar (ok då, billiga från Maxi, men den blå färgen är fin). 

Skum känsla, men det är som om allting är täckt av hinnor, som layers i Photoshop, och jag kan se igenom den yttersta och se hur färgerna egentligen ser ut. Särskilt röda och gula färger (och jag tycker man kan prata om färger i plural, för hur lika är egentligen cerise och rödorange). Världen är vacker, från regnbågar till plastpåsar, men hur ofta ser vi det?

Överväxel

Känner mig märklig till mods. Så glad och så fixerad vid självskadetankarna. Har hållit mig igång idag, men det räcker inte, så jag satte just igång ännu en omgång tvätt.

Som jag misstänkte fanns det enligt sekreteraren ingen notering i journalen om att dr B skulle skriva något intyg. Vi pratade om det först när vi sågs och sen en massa annat, så det är nog inte så konstigt om han glömde av det. Tur att jag ringde.

Inte för att jag vill ha något jävla intyg. Men förnuft, S, förnuft.

Fantastiskt väder. Jag gick två timmar i morse, och sen fikade jag på stan med en kompis (efter att jag tvättat lakan och ett sofföverdrag).  Nu har jag diskat och skiter i sömnpillren och dricker bubbelvin istället. Mannen har tandvärk så jag ska försöka vara lite hänsynsfull och inte peta på honom hela tiden. Fast jag vill prata. Tyckte t.o.m. att det var skitkul när min mamma ringde.

Stod med en vass sak i handen idag på Maxi. Jag vill bara ha en viss sorts verktyg. Släppte den, men jag vet inte hur länge jag kommer orka stå emot. Det känns så jävla dramatiskt eftersom omgivningen i mycket dömer mitt mående efter om jag skadar mig. Vill att man ska fatta att det är mer komplicerat än så, men när jag knappt kan förklara det själv så hur ska de förstå?

Hoppetihopp

"Borde sova". Mitt livs motto. Jag har sovit, nästan 4 timmar. Skulle ha tagit en nitrazepam igår kväll, visste att det vore vettigt för jag sov inte så mycket natten innan. Och natten innan. Och natten innan. Men sen blev det att jag tog en snaps istället när vi grillade på balkongen. Och jag blandar aldrig benso med sprit, oavsett hur litet sprit (har man principer slipper man tänka). 

Igår var en fin dag. Jag gav mig ut på långpromenad 06.30 - får nog göra detsamma idag för jag är så rastlös. Sedan badade vi i havet. Donade lite hemma, jag försökte sova en stund men det gick inte så bra. Grillkväll till slut, lax med pesto, de blev precis lagom stekta.

Och nu sitter jag här och studsar, den där märkliga känslan av intensivt kryp i kroppen och mild eufori, vill röra på mig men inser trots allt att jag nog får vänta tills det blir ljust ute. Riktigt ljust, inte bara vag gryning.

Skulle också kunna göra en massiv runda på nätet och uttala mig om allt och alla, men sen blir det en massa svar som jag inte orkar med efteråt... been there done that, för många gånger.

Online shopping... behöver jag ens förklara varför det skulle vara en dålig idé? 

Egentligen vill jag göra annat också, superkicken, knivbladet. Jag kan skada mig av så många olika anledningar, längtan efter bedövning, bestraffning, tvångstankar, ospecifik ilska och sorg, men vid enstaka tillfällen är det bara j-t kul, hur konstigt det än låter. Sen vet jag ju att baksmällan är rätt tung.

Ser ni vilken koll jag har, radar upp mindre bra handlingsalternativ och argumenterar emot. Jag är riktigt rationell, än så länge.

Om inte läkarintyget kommer med posten idag måste jag ringa och dubbelkolla så det inte blivit bortglömt. Gillar inte att vara påstridig, särskilt inte om ett intyg. Inte för att min läkare någonsin brukar vara annat än trevlig i telefon, men den nya sekreteraren kan låta lite bister. Jag kommer att ringa om jag måste. Jag gör många saker för att jag måste. Jag måste bara inte tycka om det.

Hmm. Vad jag kan göra är att springa över till tvättstugan och kolla om det finns tid kl 7. En rejäl lakanstvätt är nog vad jag behöver.

Tvehövdad

Har varit riktigt aktiv i ett par dagar, nu känns det som om sönderfallet har börjat. Kanske får gå och lägga mig en stund i min nya Ikea-säng (vem f-n kommer på att döpa en säng till Sagvåg??) Är lite labil, tjosanhejsan ena stunden och självskadetankar nästa, fast jag försöker hålla det inom mig. Stor sannolikhet att det hör ihop med medicinökningen, i så fall lugnar det ner sig om en vecka eller två. Lite äckligt är det att man är så pillererfaren att man vet sånt.

Ett brev i brevlådan. Slutrapport av min arbetsträning. Min hjärna klyvs i två. Å ena sidan ser jag ju att det inte står något direkt osant, allt det där hände. Å andra sidan låter jag som ett jävla psykfall. Jag har svårt att få ihop de olika synsätten. Efter alla år så förnekar jag fortfarande på något plan sjukdomen, allt är ett resultat av lathet, dumhet och allsköns moraliska tillkortakommanden hos mig. När någon annan hävdar att jag inte funkar normalt blir jag arg, även fast allt de anför som bevis faktiskt stämmer. Jag kan ibland ta till mig det på ytan, men djupare ner vill jag hellre tro att jag simulerar än att jag inte har kontrollen. En stor del av ångesten jag känner kommer när jag föresätter mig att "sluta fåna mig" men det ändå bara fortsätter, rastlösheten, depressionen, stresskänsligheten, i förlängningen handlingar i riktning mot döden. Livet knackar mig på axeln och säger sorry, omnipotent är du inte. 

Nu skulle jag haft en käck slutkläm men det är alldeles för flipprigt i huvudet.

Badhandduk

I vanliga fall tycker jag inte att det är någon lösning att supa till, men igår kväll var ett undantag, Perle de Vigne och tårar i strömmar. Mannen var där och fångade upp mig, vi pratade om viktiga saker och allt lättade. Jag tröttnar aldrig på honom, det känns som om vi kan prata om vad som helst bara vi kommer över det där första tröghetssteget som man har för att öppna sig. Och då är en flaska bubbel och lite belgisk klosteröl en genväg.

Nu är jag uppe mitt i natten igen, tar ju aldrig sömntabletter om jag har druckit (har viss ordningskänsla mitt i omoralen). Vi har gjort en rejäl dator-ommöblering, på initiativ av Mannens äldste son, så nu har jag fått plats i arbetsrummet istället för att sitta vid köksbordet. Det är definitivt mer praktiskt och köket ser ut som ett kök igen. Och det går uppenbarligen lika bra att sitta här två på natten. 

En dröm skulle vara att blåsa ut hela inredningen, som mest består av diverse provisorisk-men-har-blivit-långvarig-blandning, plus lite det-har-jag-ärvt-av-farmor-så-det-kan-inte-kastas. Men de pengarna kommer man knappast att någonsin ha. Jag skulle t.ex. vilja ha matchande handdukar, av outgrundlig anledning, men inte slänger man fullt fungerande saker bara för att de ser ut som om någon färgblind har satt ihop dem. Och inte skulle någon människa bry sig annat än jag hur det ser ut i vårt allmänt ointressanta standardbadrum.

Jaja, det är typiskt att när jag har viktigare saker att oroa mig för så snöar jag in på oväsentligheter. På något sätt ska man hålla sig flytande och hjärnan upptagen.

Fallhöjd

Eftersom jag inte fått nya sängen ännu så sover jag inte. ;)

Jo, jag har sovit, 4,5 timmar, precis lagom för att det ska vara svårt att somna om. Men jag behöver ju inte upp tidigt imorgon så jag kan ta igen det fram på morgonkvisten.

Sen drömde jag också, om utbildningen jag hoppade av från för tio år sen. Det är en av mina stora sorger, att jag aldrig gått klart någon utbildning, och aldrig lär göra det nu. Visserligen hade jag aldrig klarat av just det jobbet, det är övertydligt, men misslyckandet sitter som en tagg. På den tiden var jag ganska skärpt mentalt, men känslorna lade krokben för mig, gammalt trauma och depression omväxlande med ångest och uppvarvning. Jag hade så jävla kul när jag började att plugga, har aldrig varit så uppåt, social, produktiv. Fattade inte varför jag senare säckade ihop alldeles. Bad aldrig om hjälp, det fanns inte i min värld. Bara slutade att gå till plugget och skaffade ett städjobb.

Hade jag inte siktat så högt hade inte fallet varit så hårt. Jag vet att det inte tjänar något till att vara bitter, men det är jag inatt. Allt jag hade velat lära mig, och nu kan jag knappt läsa böcker längre. Och nu sätter vattenfallet igång. Skit också.

Gäsp

Dagens begivenhet är överstånden. Jag fick stesolida lite för att inte krypa ur skinnet. Tack och lov har jag börjat lära mig att redan tidigt säga till värden/värdinnan att jag är trött/har huvudvärk/whatever och om jag sticker tidigt så är det bara därför, inte för att jag är sur. Då brukar de ta det ok att jag lämnar först av alla.

Nu har jag inga sociala planer för överskådlig framtid. Det känns faktiskt rätt skönt. Jag behöver komma ikapp mina känslor.  (Även om jag troligtvis snart kommer längta efter familj och vänner igen.)

Men imorgon blir det kanske en tripp till Ikea. Ena sängbottnen är lite väl sliten så jag ska få en ny! Sen kommer jag väl sova tre gånger så mycket som nu, bara för att. ;) (Och sen återstår att se hur många "jättebra att ha"-grejor vi får med oss från Ikea.)

Knäpphetsinsikt

Social tillställning idag. Jag känner egentligen bara en av huvudpersonerna och tycker mycket om henne, men i övrigt är det mer eller mindre främlingar. Tror att jag klarar det (antagligen med lite kemisk assistans), men stressande är det. Jag har åtminstone bestämt vad jag ska ha på mig, den eviga frågan.

En annan sak som stressar mig är det här med läkarintyget som jag väntar på. När jag får sådana papper ställs allt liksom på sin spets. Mår jag någorlunda, som just nu, med bara minisvackor, så tenderar jag att tänka att det nog inte är något fel på mig, jag har bara lite småångest. Och sedan får man läsa att man faktiskt är ett psykfall. Logiskt kan jag väl motvilligt se att har man bara lite småångest kanske man inte skadar sig och försöker ta livet av sig och ser saker som inte finns och blir inlagd i veckor-månader på en psykavdelning, om och om igen i åratal. Men det känns overkligt, det där kan inte ha hänt, det kan inte vara jag.

Det är en anledning till att jag använder ordet psykfall om mig själv. För det är verkligheten, jag är ett psykfall, även om jag också är många andra saker. Tar jag inte in det blir jag lika chockad och förtvivlad varje gång något händer. Tar jag inte in det så gör jag inte det som behövs i förebyggande syfte för att minska risken för skov. Tar jag inte in det så drunknar jag i skamkänslor när jag inte orkar med sådant som jag tycker jag borde orka. Jag behöver bejaka min psykfallighet för att den inte ska ta över helt.

(Och om någon tycker att jag skriver inihelvete ofta om sagda psykfallighet så stämmer det, jag ältar av mig om det här för att slippa älta alla detaljer afk. Ibland är jag trögfattad och måste älta saker länge länge för att de ska gå in.)

Flyt

Just idag mår jag bra. Kemiskt, lite upp och sen lite ner, innan det jämnar ut sig, känner igen det från tidigare doshöjningar av lamotriginet. Men skit samma varför. Om det inte blir regnigt så vill jag gå riktigt långt, till stranden kanske. Stad och skog och hav. Ipoden på eller av, efter humör. I världen och bortkopplad från världen. Bara finnas.