onsdag 31 december 2008

Gott Nytt och Gammalt

Fick ta mig i kragen, peta i mig några Stesolid och tvinga mig att ligga still i sängen. Somnade till slut och sov tills mobilalarmet satte igång. Det funkade faktiskt, jag känner mig normal igen.

Hade mer skumma drömmar, får väl spara dem tills jag träffar Psyko H igen. Inte för att jag tar det där med drömtydning på så blodigt allvar.

Mycket lugn kväll hemma i soffan, bara jag och Mannen. God mat, något att skåla i. Det känns lagom.

Ska jag summera året som gått, som alla andra gör, så blev det en rejäl vändning. Ny diagnos att förhålla sig till, nya mediciner som funkar, ett stort kliv bort från att vara ett hopplöst psykfall (psykfall är jag fortfarande, men inte hopplöst). Gift blev jag också, och det är jag så otroligt glad över! Det som stabilt fortsatt från tidigare är att Mannen och mina barn är såna glädjespridare i mitt liv. Jag är trots allt lyckligt lottad.

Till er som läser detta önskar jag ett nytt år fullt med hopp, nya öppningar, vardagsglädje. Ta hand om er!

Gott Nytt År!

Drömstart

Vaknade superpigg efter 2 timmar och en krånglig dröm. Åkte bl.a. på impuls med bil till USA utan pass. Märkligast var när jag drömde en science fiction-film, och pratade med en skådespelare i filmen om hur häftigt det var att få se hela filmen, scen för scen, för det brukar man aldrig få göra i drömmar, man tappar tråden snart. Självklart fick jag aldrig se slutet. :-/

Tankarna är igång, surr surr. Gick nog upp lite i varv av att träffa folk igår. Nu är jag spänd som en fiolsträng och genast kommer "håll dig vaken-suget" igång. Jag är sömnmissbrukare sedan många år. Och det känns ju så oskyldigt, vadå sitta uppe på natten, vem gör inte det? Bli lite glad, vem vill inte det? Och den här gången kanske det inte kommer surt efter... inget magplask in i deppen. Det bär mig så jävla mycket emot att istället ta dämpande piller och gå och lägga mig med en tjock och krånglig bok. Motvilligt bestämmer jag mig för en kompromiss: jag får ta en kopp kaffe (jag blir mer lugn än pigg av det) och om en timme får jag minsann masa mig i säng. Nån jävla ordning får det vara.

tisdag 30 december 2008

Avbrott

Man blir så glad ibland, det är så lätt att fixera sig vid allt elände, men det finns också riktigt härliga människor här i världen. Träffade tre idag. Mysigt.

Drama i miniatyr när Psyko H försökte ringa mig idag. Jag måste befunnit mig i en tågtunnel just då så han pratade in på mobilsvaret. När jag ringde svararen för att kolla meddelandet hann jag bara höra att det var han, sen satte det överförfriskade gänget äldre norrmän bredvid mig på tåget igång att hojta så jag kunde inte höra meddelandet. Jag förflyttade mig till korridoren, men när jag skulle ringa svararen igen så tvärdog mobilen. Jag visste att batteriet var laddat så jag blev helt ställd, den har aldrig gjort så förut. Tryckte på alla knappar men den gick inte att sätta på. Öppnade luckan och tog ur och i batteriet. Ingen reaktion. Gjorde om det igen utan framgång. I sammanhanget relevant är att senaste gången jag skulle ha terapi, förrförra måndagen, så kom jag dit men han var inte där, ingen hade ringt och sagt att han var sjuk. Nu fick jag någon sorts känsla av total kommunikations-kollaps. Jag fick inte ens höra hans jävla telefonmeddelande. Nåväl, efter några apatiska suckar gjorde jag batteri-manövern ytterligare en gång, och då gick mobilen igång. Psyko H hade ringt för att be om ursäkt. Jag känner mig lite blidkad.

Önskemål

Min mamma har sina ljusa ögonblick. Skickade mig denna disktrasa, design Erika Tubbin:


En röntgenbild av min hjärna just nu. Skrattar fortfarande.

måndag 29 december 2008

Omskriven

Inga julkort, men en gott nytt år-hälsning från Dr B som medföljde remissvaret från medicinkliniken angående mitt sköldkörtelvärde. Det är tydligen inte så långt från normalt ännu att något behöver göras, jag kan fortsätta med litiumet och bara hålla koll på TSH-värdet, fortsätter det att stiga (= sköldkörteln funkar sämre) så kan jag få en låg dos sköldkörtelhormon. Skönt.

Dr B bifogade kopia både på sin remiss och på svaret, han har blivit så himla bra på att hålla mig informerad. Jag borde sannerligen vara van, men det känns alltid lika märkligt att läsa om sig själv i såna sammanhang. "Omfattande psykiatrisk problematik", jo det vet jag förstås, självklart, men det känns ändå som om det handlade om någon annan. Kanske är det lika bra att ha kvar en gnutta förnekelse trots allt.

Fritidsintresse

Jag skulle behöva en hobby. Något uppslukande intresse. Hur skaffar man sig ett intresse? Jag vet inte, har aldrig medvetet gjort det förut, har varit intresserad av saker för att, ja, jag har varit intresserad. Att hänga på nätet bland diverse medgalningar (och folk som ännu inte insett att de är galna) är visserligen ofta ganska givande, men mer än så borde jag kunna fixa.

Hade ingen direkt hobby i tonåren, annat än att lyssna på musik och diskutera livets mysterier över en kopp te på stans billigaste fik. Och en och annan liftartur. Sen blev jag uppbunden dygnets alla timmar i sekten. När barnen var små målade jag, och pysslade med husmorsjox som bakning och stickning. Något senare pluggade jag, hade ett socialt liv och barn, inget behov av sysselsättning där inte. Därefter kom tiden som aktivist, intensivt och mycket, gradvis övergående i psykfalls-eran. Och nu?

Kommer inte längre i funderingarna just nu. Ska hämta posten, säkert något senfärdigt julkort.

söndag 28 december 2008

Handlingsutrymme

Vaknade vid 5.30 vilken kan hänga ihop med att jag tvärsomnade vid 21. Lång hård dag i Helsingborg (hård och hård, vi handlade lite och åt sushi och en bakelse). Inget jobb imorgon, det känns som om jag skulle ha varit redo för det, och det är ju positivt.

Idag lägger jag märke till mina ärr. Känner den där sorgen man kan känna över att jobbiga saker är över, bara för att det är ett bevis för tidens gång och hur tillfälligt mycket är. Behöver känna att jag fortfarande kan skära mig om jag vill, att möjligheten finns, för att inte känna mig instängd. Är rädd för att mina mer extrema sidor inte ska få finnas. Kanske är det där min noja ligger, att jag blir lagom för andras skull och inte för min egen. Det är inte så nu, men det känns som en tunn skiljelinje och jag är rädd, så där som man kan vara rädd för att råka hoppa över broräcken, att jag ska göra det, även om jag kanske troligast inte gör det. Att jag ska anpassa mig tills jag dör inuti.

Det är nog bara osäkerhet. Jag är oändligt lättad över att vara vid liv, men vet inte vart jag är på väg nu.

fredag 26 december 2008

Vanlig

Egentligen är jag på väg att köpa hårbalsam och kaffe, det bara ser ut som om jag sitter fastnaglad vid datorn.

Julafton: tre halva B-filmer. Några telefonsamtal.
Juldagen: god julmiddag med dansk snaps, iförd enbart en röd morgonrock.
Jag trivs rätt bra med low key-firande.

Känner mig så lugn och utjämnad. Inte känslolös, då hade jag tvärvägrat. Men lagomiserad. Alla existentiella frågor om vem man är och varför, trögheten inför att förändra sig, ett visst mått av desorientering. Tänker fortfarande i temporära termer, vad jag ska göra nästa gång jorden rämnar, för visst kommer den att göra det? Nu ska jag inte klaga över att jag tvingas leva i ständig ovisshet, för det gör alla människor, vare sig de vet om det eller inte.

Jaha, nu kan jag inte låtsas längre att mitt köksbord är Coop.

onsdag 24 december 2008

Vintervärme

Helgen i Göteborg var helt ljuvlig. Det är så innerligt mysigt att träffa mina barn, de är smarta, roliga, kärleksfulla. Deras tjejer är också härliga människor. Vi har gått på Liseberg, Konstmuséet, Stadsmuséet, men framför allt pratat och pratat. Känner mig så upplyft.

Rätt lugnt annars. Jag är ju själv idag, Mannen jobbar ett dygnspass, men det gör mig inte så mycket. Vi tar lite julmat imorgon istället. Och så firade vi lite igår, Mannen lagade lax och jag hade fått en flaska Lanson Rosé av min mamma, bubbel är aldrig fel.

Konstigt att tänka sig att man är 46 nu. Snart 50. Jag kommer kanske bli en rätt barnslig 50-åring, på gott och ont. Ber fortfarande mina barn om musiktips och förstår verkligen om man vill ha både en HTC Touch Diamond och en iPod Touch (tänk om batteriet tar slut där på bussen, ve och fasa). Nu indikerar detta inte nödvändigtvis ungdomlighet, men jag ser framför mig min mamma som idogt vägrar att ens försöka lära sig läsa sms. Det jag fortfarande konservativt är emot är sär skrivningar, fast jag orkar inte vara tillräckligt mycket av grammatikfascist för att påpeka för andra när de i mina ögon gör ett misstag. Och nu med lamotrigin i kroppen kan vad som helst komma ur mina egna fingertoppar, så det är inte riktigt läge att vara kaxig.

Nåväl. God Jul till alla därute.

torsdag 18 december 2008

Julstök

Allt blev senarelagt idag av olika skäl. Kom inte ner på stan förrän 17, lite jäktigt när jag skulle köpa saker som skulle in i ett paket som skulle skickas före 18. Jaja, det hör väl till med lite julstress. Nu är klockan snart 23 och jag håller på att baka saffransbullar. Trött som en björn vintertid, men det kan det vara värt, färska bullar uppväger mycket!

Jag sticker iväg över helgen, vi ses senare!

Stavningskontroll

En lättnad att konstatera att FK-pengarna kommer som vanligt denna månad. Fick till slut tag på min "personliga handläggare" (jag småler fortfarande snett åt begreppet) och sjukersättningen ska löpa på som vanligt.

Idag är en lite odefinierbar dag. Måste bege mig ut på stan och fixa julklapp åt A, så jag kan skicka den idag. Presentsnöre, svart tror jag. Säkert något mer som jag glömt just nu. Har varit uppe sen 8 men inte riktigt kommit igång ännu.

Observerade att jag skrev 'odefinierbar' här ovan, utan att staka mig. Jag tror att min stavningsstörning av lamotriginet har minskat. Det händer fortfarande att jag tokstirrar på ett vanligt ord, fullkomligt oförmögen att avgöra om det ser rätt ut eller inte. Men inte lika ofta. Känner inte heller något ytterligare pålägg av dumhet sedan jag började med litium, det är ungefär likadant som innan, d.v.s. klart korkad jämfört med för 10 år sen, eller snarast mentalt lättuttröttad (jo det ska vara så många t:n i det ordet, om det nu ens är ett ord). Fast jag ligger ju på en rätt låg serumnivå, 0,5. Med tanke på vilken lång rad av biverkningar jag förväntade mig så är jag glatt överraskad.

Äntligen åka och träffa ungarna imorgon. Varje gång känns det som om jag återerövrar en bit av mitt hjärta som ligger i viloläge ibland men aldrig, aldrig försvinner. Jag är glad att få erfara att det verkligen är sant att det inte spelar någon roll hur stora ens barn blir, man älskar dem lika mycket för det. Åtminstone om man har någon sorts normal, tillgiven relation i grunden, måste jag tillägga, det finns människor som faktiskt inte är förmögna att älska sina barn, det är så fruktansvärt tragiskt. Jag beundrar dem som reser sig från en sån start i livet.

tisdag 16 december 2008

Blasé

Vaknade till av jordskalvet i morse. Trodde det var grannen under som av outgrundlig anledning centrifugerade så tidigt på morgonen. Gäspade och somnade om. När jorden går under kommer jag knappt notera det.

Gisslandrama

Det är så skönt att inte känna sig hotad av sig själv. Så många år som jag gått omkring med en pistol i nacken, en sån skräckkänsla, även om det var jag som höll i kolven. Misshandlad, dödshotad. Psyko H säger att det är som om jag kommit tillbaka från en krigszon. Jag hoppas innerligt att jag aldrig mer skickas ut i strid. Alltför mycket att hoppas på kanske, men jag måste tro på att det går.

måndag 15 december 2008

Pålägg

Söndagkvällen blev lite orolig. Pratade med en kompis som bredde ut sig om sina kroniska självmordsplaner. Det är en lite speciell situation, det är inte bara att beordra henne att sticka till psykakuten. Jag är inte orolig att hon ska göra något just nu, även om det finns en reell risk på sikt. Det är ändå väldigt påfrestande för mig att höra om det, dels för att jag förstås skulle vilja kunna hjälpa mer än att bara lyssna ibland, dels för att jag får flashback-liknande minnen från gånger då jag själv balanserade på linan. Måste nog säga ifrån nästa gång, vara tydlig med att just det här är för känsligt fortfarande för mig. Mannen fick plocka ihop bitarna som vanligt.

Har varit normal-ok idag, kanske lite trött. Känner mig lika gnällig varje morgon när jag måste göra mig iordning för att jobba, även om jag alltså ändå brukar gå upp den tiden. Det är så otroooligt ansträngande att hämta ett par jeans i garderoben, för att inte tala om tandborstning - pust! När jag väl kommer fram till jobbet är det ok igen. Håller fortfarande på med att inventera tyglagret, en massa siffror som ska läsas av och skrivas ner och summeras, idag fick jag dessutom lämpa tygbuntar hit och dit i hyllorna, vilket åtminstone var mest fysiskt, siffrorna gör mig helt otroligt trött i huvudet.

Slutade vid 12 och skulle till psykologen 14 så det var inte så stor vits att gå hem emellan. Vandrade till apoteket och roffade åt mig de sista fyra askarna lamotrigin på den här högkostnadsperioden. Kände mig manad att tröstäta lite (utan att vara särskilt nedslagen) så det blev en cafémacka på stamfiket. Lax, ägg, räkor, ost, skinka samt rostbiff högt uppstaplat på en rundkaka. Tillräckligt med protein för en vecka.

Och se på fan, efter min "vägra terapi-period" så tycker jag det är intressant igen. Känner ett engagemang från Psyko H och jag har släppt en aning på mitt avståndstagande. Det vi pratar om nu är skitjobbigt, en del av mig är nyfiken och vill förstå, en del av mig vill absolut inte besmutsa sig med att gräva i gamla sopor. Jag vet inte hur det kommer att sluta. Det ger mig allafall något att tänka på.

söndag 14 december 2008

Kringelkrångel

Ett tillfälligt hinder dök upp på min shoppingväg. Bileländet ville inte starta. Funkade inte med extrabatteriet heller, men vi tog in och laddade det och några timmar senare kom vi iväg ändå. Bilen har viss rätt att vara grinig ibland, den är trots allt en ärevördig senior med 50 000 mil bakom sig.

Jag hittade en tröja respektive ett par svarta jeans till ungarna, förutom ett par prylar jag redan har fixat. Body shop hade rosa body butter i doften Japanese cherry blossom, tror det ska passa en tjej som slukar anime. Bra grej till morsan också, en valfri veckotidningsprenumeration, hon löser rätt mycket korsord. Det gjorde jag också ett tag, under min mest intensiva inläggningsperiod, betade av ruta efter ruta i någon sorts sammanbiten frenesi. Blir inte mycket av den varan nu, annat än när jag hänger över Mannens axel och påpekar sånt han missat.

Mitt liv är lite lustigt på ett sätt, så segmenterat. Jag kan utan problem skriva vad jag tänker ge folk i julklapp för ingen irl utom Mannen känner till min blogg (och jag tänker inte säga vad han ska få, hihi)(även fast det är en rätt obetydlig grej). Iallafall, även på nätet har jag flera olika umgängeskretsar, jag är inte sån att jag kör med samma nick överallt, det känns nödvändigt att röra mig mellan världar. Ibland bryr jag mig inte så mycket om ifall folk känner igen mig här och var, men det är mest mellan psykfalls-sajter. Håller hårt på separationen när det gäller annat. Lite tradigt blir det, jag är ingen hemlighetsfull människa av naturen. Jag önskar att det inte fanns så mycket fördomar... Och ja, jag vet att ska fördomarna brytas så måste folk utmana dem. Jag känner mig lite trött bara, tycker jag har gjort mitt på barrikaderna...

Hög

Konstigt, jag har sovit som en stock inatt, 9 timmar, men det börjar bubbla i kroppen nu. Inte extremt, svårt att bry sig för det är ju mysigt. Jag bara noterar det, för jag trodde inte jag skulle kunna känna så med litium i kroppen.

Och vad är det första en tänker på? Shopping! ;) Det känns dock berättigat för jag behöver faktiskt fixa några julklappar. Vill in på Body Shop för att hitta någon gullig presentask till yngste sonens sambo. Present till bästa vännen S, bok? Och choklad förstås. Något änglalikt till A. Jag är så på humör att gå runt på köpcentrat i folkmyllret och julsångsskvalet, färgerna, glittret, den egentligen deprimerande köpfesten som ändå är så lockande, någon sorts heroin light. Ta mina pengar, ge mig min fix. Ibland fuskar jag och åker dit utan att handla, de fragmenterade sinnesintrycken kan matcha mitt fragmenterade inre i ett interferensmönster där extremerna tar ut varandra. Materiell meditation.

Om jag duschar och gör mig iordning nu kanske den nästan oändliga tiden till öppningsdags går fortare?

lördag 13 december 2008

Magnetiserad

Idag har jag blivit avbildad. Magnetkameraundersökning av ryggen och höften. Det låter så inihelvete när man gör det, trots att man har hörselskydd. Ljuden varierar lite - vägborr, billarm, kulspruta, katastroflarm - till slut blir det nästan spännande att se vad som kommer härnäst. Vet inte om jag kommer hinna få svaret före jul, det låter tveksamt, men det är ju ingen panik heller. Tycker att jag har mindre ont nu än för några veckor sedan, det är mest på morgonen som jag är stel och öm.

Det känns ovant att resten av kroppen krånglar, inte bara hjärnan.

Risgrynsgröt i rullpack är en utmärkt uppfinning. Apropå hjärna.

onsdag 10 december 2008

Självmordsprevention

Kommer antinostalgiskt på att det är lite drygt 10 månader sedan jag senast hade självmordstankar och blev inlagd på mitt stamställe. Så inihelvete jävla skönt att slippa sånt. Jag har kämpat själv, och Mannen har kämpat för mig, men det beror också på dessa piller som vi alla gillar att gnälla på...












Också kända som lamotrigin, litium och risperidon. Mina gullpluttar.

Fattiglapp?

Det går lättare att komma igång på morgonen om jag ska väcka Mannen också.

Gick vilse på vägen till jobbet. Det ligger inne i ett industriområde, men så himla svårt att hitta är det inte och jag har ju gått där ett antal gånger. Ändå blev det helt stopp i huvudet och jag gick åt helt fel håll innan jag fattade att jag måste vända och lyckades kringelkroka mig fram. Kändes löjligt.

Efter arbetsträningen känns det ungefär som att dagen är slut, jag funderar på att krypa ner framför tv:n i pyjamas.

Fast jag ska också försöka få tag på min "personliga handläggare" på FK. Måste fråga hur det blir med pengarna. Nu när jag arbetstränar ska jag ha rehabiliteringsersättning, vilket blir samma som sjukersättningen jag har, men en närvarorapport ska lämnas in varje månad den 20:e. Jag insåg just att det antagligen betyder att jag inte får några pengar som jag brukar den 19:e. Inte kul. De lär komma bra långt efter jul. Men jag ska fråga för säkerhets skull. Har ringt flera gånger men hon svarar inte. Suck.

Men nu är det inte så långt kvar tills jag får åka till Göteborg och träffa ungarna.

tisdag 9 december 2008

Expansion

Hade ett "hjääälp jag är så jääävla feeeet"-ögonblick. C som jag vid tillfället fikade med fick påminna mig om att jag verkar behöva medicinerna för att vara en fungerande upprättstående varelse, och ja, för att vara vid liv alls, det är det ju rätt bra att vara... När jag tar ett steg bakåt tycker jag ju egentligen själv att det är bättre att vara fet än ett snyggt lik.

För övrigt bytte vi krigshistorier om vården (C har en massa jobbiga fysiska problem också) och diverse myndigheter, sånt är skönt att få ur sig ibland. Enades om att AFA Sjukförsäkring tillhör De Goda. Inget krångel, trevliga och väldigt snabba. En gång fick C en felaktig utbetalning på ett par tusen. När hon ringde och erbjöd sig att skicka tillbaka pengarna sa de "äh, bry dig inte om det, det blir bara onödigt besvär för oss". Inte många med försäkring- i namnet som skulle vara så storsinta.

Noterar med visst intresse att jag fick en attack av självskadeimpulser igår, mest troligt igångsatt av terapin. Jag är så pass stabil för det mesta nu så avståndet mellan tanke och handling är för långt för att jag verkligen skulle göra något. Därför kan jag observera tanken, se den som en markör, här finns något jag inte kan ignorera. Trots att jag känner stort motstånd så finns samtidigt någon sorts upptäcktslust, en utmaning, undrar om jag kan förstå mig på mig själv här. Kanske är jag tillräckligt stark nu.

måndag 8 december 2008

Morgonvedermöda

hjärndöd hjärndöd hjärndöd hjärndöd hjärndöd (repris)

Men i övrigt känner jag mig, om än inte bubblande, så lätt pärlande igen. Hade svårt att komma iväg imorse men det var mer allmän morgonslöhet än ångest, när jag väl kom till jobbet flöt det på.

Pratade med Dr B. Två av de tre sköldkörtelprover som togs senast var ok, men han skulle ändå skriva remiss till Medicin så en endokrinolog får titta på det. Det känns skönt att han är noggrann. Annars ligger litiumvärdet stabilt på 0,5 så jag behöver inte ta prov så ofta nu. Behöver alltså inte jäkta iväg på provtagning imorgon bitti.

Morgonupplevelsen är ett mysterium. Jag vaknar ju oftast av mig själv runt 7, så att gå upp 7 för att i god tid hinna till jobbet är egentligen ingen direkt uppoffring. Den enda skillnaden är att jag får duscha och klä på mig före 8, istället för att gå i morgonrock till 12. Big fucking deal. Men känns det så? Nej, subjektivt utsätts jag för avancerad kinesisk tortyr när jag förväntas passa en tid. Gå ut?? På morgonen??? Alltså utanför ytterdörren, utsatt för väder???? Näpp! sånt sysslar vi inte med här.

Inte för att det hade spelat så stor roll antagligen om jag börjat senare på dagen. Själva grejen med att passa en tid kommer jag inte ifrån. En av mina mest frekventa mardrömmar handlar om att missa tåget.

Psyko H idag. Jag var som sagt en aning hjärndöd efter jobbet så det blev lite allmänt kringsnack först (typ om braskaminer), men sen kom vi in på hur jag reagerar ibland, särskilt kanske när det gäller att minnas bakåt till när jag var barn och ung. Något väcks, jag blir rädd och äcklad tror jag känslorna är, tankeförmågan stängs ner, orden försvinner, jag vill fly men hittar ingen väg. Efteråt känner jag mig otroligt patetisk för det är liksom inget specifikt jag reagerat på, inget jag kan ta på. Att bli helt uppjagad för ingenting liksom. Det är ändå bättre nu än för några år sedan, då hade jag episoder då jag kunde bli närmast kataton, kunde inte röra mig eller kommunicera alls. Extremt obehagligt. Tror jag är i lite bättre form psykiskt nu, så det går inte lika långt. Men spåren finns kvar, jag känner det så fort jag närmar mig området, känslan suger in mig. Vill få mer klarhet i vad som händer, bli tryggare i min förmåga att hantera det. Så det känns vettigt att ta upp det i terapin, det skrämmer bara skiten ur mig att behöva titta på det.

Är iallafall lite mer positiv till terapin och Psyko H just nu.

Vi har fått kanal 9 nu så det är dags för lite Frasier.

lördag 6 december 2008

Nattstånden

Gick in på Tasty House och köpte ett gäng baklawa. Mmm, sockerchock...

Har känt mig avslagen idag. Precis så, som en dagsgammal öl utan bubblor, kanske med en fimp i.

I en lokaltidning stod att det skulle vara vernissage på ett galleri. Konstnären var en av mina kontaktpersoner när jag varit inlagd på psykavdelningen. Inte någon jag stod särskilt nära eller tyckte speciellt om att prata med. Men där ser man, hon har andra sidor. Synd att hon inte visar mer av det på psyk.

Nu ska jag se på Narnia.

fredag 5 december 2008

Titel

Hjärndöd hjärndöd hjärndöd hjärndöd hjärndöd.

torsdag 4 december 2008

Blondin

Nu är jag nyklippt och nyblond och ny. Testade en ny frisör och hon hade massagestol vid hårtvätten. Det kan jag leva med...

Undrar hur det är att vara frisör, allt småsnack under tiden, människors bekännelser. Jag är ju sån att jag glatt pratar på när det förväntas av mig, den här gången blev det mycket snack om barn. Praktiskt med den här arbetsträningen, då behövde jag inte blåljuga, "jag har för tillfället ett kontors- och lagerjobb inom textil". Ja, jag vet, jag kunde bara ha vägrat svara på frågan men jag är alldeles för underdånig inför konvenansens krav på att upprätthålla en hövlig konversation. Och rena lögner är jag dålig på. Eller snarare, jag ljuger bra men ogärna.

Idag har jag masat runt och återhämtat mig. På't igen imorgon.

onsdag 3 december 2008

Trögtänkt

Första dagen på arbetsträningen. Det var ok, folket där är trevliga, men jag är totalt jävla urblåst i skallen nu, känner mig som en urvriden disktrasa. Inte för att mina arbetsuppgifter var så komplicerade men att behöva fokusera på det jag gör så länge i sträck.

Mannen lockar iväg mig på lunch på vår favoritrestaurang vid havet, vi åker strax. Mmmm.

Jag kommer nog inte skriva mycket på nätet idag, aj min stackars hjärna.

tisdag 2 december 2008

Vampyrism

Sju rör blod tog de, med en mojäng jag inte sett förut, en nål med en rätt lång sladd till ett fäste där rören sattes fast. Tydligen för att inte knuffa till nålen för mycket varje gång man byter rör. Det såg lite tekniskt ut.

Dagsschemat ser glest ut. Kören ikväll, och så ska jag få iväg ett julkort till en kompis i Australien. Det var väl allt. Men det lockar inte så mycket att bli sittandes vid datorn hela dagen. Projektpåhittardags.

måndag 1 december 2008

Gränsvakt

Idag kändes det värt besväret att gå till terapin. Vi har nog rensat luften lite, jag känner mig mer bekväm. Kopplade äntligen ihop hur min egen självkritik kan få mig att läsa in kritik från omvärlden i småsaker, en blick, ett ordval, egentligen från alla utom möjligen Mannen, för honom känner jag mig trygg med. Plötsligt känner jag tydligt hur mycket jag betraktat min psykolog (kanske ska jag kalla honom Psyko H hehe) som en motståndare, vilket som jag kanske sagt tidigare inte har så mycket med honom som person att göra utan hans yrkesroll. Och han sa att han ibland nog varit för angelägen om att förändra mig för att låta mig ta tillräckligt med plats. Överhuvudtaget så tycker jag han har skött min misstro ganska bra, inte viftat bort det eller försökt ge mig dåligt samvete. Sånt jag förväntar mig att bli bemött med, gamla spöken.

Han pratade om att jag har stor integritet, även mitt i kriser, och trodde att även fast det ibland yttrar sig i att jag inte släpper de som ska hjälpa mig in på livet så har det på något sätt varit bra för mig. Jag har aldrig helt givit upp självförsvaret. Reagerade lite på ordvalet för Dr B har också pratat om min stora integritet. Märkligt att höra att man kan bli uppfattad så, svårt att se själv. Jag måste tänka mer på det för att veta vad jag tycker.

Skrev ett lite tufft mail till A. Hon skrev för flera dagar sen att jag var en av de mycket få som verkligen bryr sig om henne, till skillnad från vissa andra vänner, m.m. Ja det låter väl inte så farligt, men andan i mailet var krävande desperat på något sätt, att jag måste ställa upp för henne nu när hon förlorat flera andra runt omkring sig. Och jag känner att jag måste dra en gräns för jag orkar faktiskt inte. Varenda (och jag menar bokstavligen varenda) samtal med henne handlar om att hon tar livet av sig om hon inte får den hjälp hon vill ha, hon har svårt att hitta en terapeut som hon kan känna förtroende för. Det är ingen tvekan om att hon har det jobbigt, och hon har en mycket traumatisk bakgrund som hon inte har fått någon vidare hjälp med inom vården hittills. Men jag kan inte hjälpa, mer än att lyssna ibland, och även det finns det en gräns för eftersom jag inte orkar höra på självmordssnack hur mycket som helst. Det rör upp för mycket egna minnen. Jaja, jag skrev att jag tycker om henne, att hon har en speciell plats i mitt hjärta, men att hon inte ska förlita sig på mig för jag är ofta ganska självisk nuförtiden och orkar inte alltid lyssna varken på henne eller andra. Får väl se vad hon svarar. Fast ärligt talat känner jag mig lite distanserad. Jag hoppas förstås att hon inte tar illa upp, men gör hon det så överlever jag.

Nu ska jag äta pepparkakor framför Cityakuten. Upp tidigt imorgon och ta blodprov, det var 11 olika prover den här gången, det blir en massa rör, tur att man äter järntillskott!