Se där. Lyckades sova drygt två timmar till så nu är allt normaliserat.
Har tänkt fixa lite på balkongen och vid entrén idag. Köpte plantor igår - ljung, silverek, dekorationskål, cyklamen - men glömde jord, så det måste inhandlas. Sen måste vår lilla fontän tas in för vintern. Jag gillar mig själv när jag gör det fint. Förra sommaren orkade jag inte fixa alls. Det är små saker men viktigt.
fredag 31 oktober 2008
Tidigt
Sömnen blir lite störd när man måste upp och kissa mitt i natten. Fast en bidragande orsak till vakenheten kanske är att jag drömde intensivt om jättelika skalbaggar på golvet... Det blev ändå 6 timmar så det är ok, och det känns som om jag skulle kunna gå och lägga mig en stund igen snart. Måste vara löjligt pedantisk med sovandet eftersom jag är sömnbristsnarkoman.
Husläkaren ringde igår, hon tyckte att jag ska göra en magnetröntgen eftersom jag har mer förslitningar i ländryggen än folk i min ålder brukar ha (även om det är väldigt individuellt). Det känns lite tråkigt men jag har, åtminstone inte än så länge, inte mer ont än att det går att leva med utan värktabletter.
Såg Mannen på tv i veckan, säger inte när. Det blir märkligt för tv:n är en låtsasvärld för mig, och så plötsligt är han där, han som jag vet finns på riktigt. Tänk så konstigt det måste vara för dem som har en partner som är skådespelare.
Jag önskar att han var vaken nu...
Husläkaren ringde igår, hon tyckte att jag ska göra en magnetröntgen eftersom jag har mer förslitningar i ländryggen än folk i min ålder brukar ha (även om det är väldigt individuellt). Det känns lite tråkigt men jag har, åtminstone inte än så länge, inte mer ont än att det går att leva med utan värktabletter.
Såg Mannen på tv i veckan, säger inte när. Det blir märkligt för tv:n är en låtsasvärld för mig, och så plötsligt är han där, han som jag vet finns på riktigt. Tänk så konstigt det måste vara för dem som har en partner som är skådespelare.
Jag önskar att han var vaken nu...
torsdag 30 oktober 2008
Efterdyningar
Första frosten. Det ligger någon sorts frid i det, ett slutgiltigt tecken på att det nog inte blir någon mer sommar i år. Det är vindstilla och vackert.
Fick Bipoläroboken från Janssen-Cilag (läkemedelsföretag) igår. Den och häftena från GlaxoSmithKline (annat läkemedelsföretag) tillhör det mest informativa i bokform som jag har läst, vilket känns absurt, ska man behöva vända sig till multinationella affärsdrivande verksamheter för att få kunskap? Iallafall, läste den i 10-minutersperioder igår och idag. En sak som fångade mitt intresse var avsnittet om kognitiv dysfunktion. Att även efter remission av sjukdomssymptomen kan störningar finnas kvar, särskilt i uppmärksamhet och verbalt minne. Det är ju det jag upplever. Den mentala tröttheten och rastlösheten när jag ska fokusera mer än några minuter (fast jag tror jag är rätt bra på att maskera det). Svårigheterna att hålla tråden när jag läser längre texter. Kanske är det inte på en nivå där det skulle uppfattas som tydligt stört, men för mig personligen finns där en sorg över att inte fungera på samma sätt som för 15 år sen. Volymminskning av hippocampus, amygdala och prefrontala cortex. Försöker trösta mig med att litium och antiepileptika har visats kunna förbättra nybildningen av hjärnceller, kanske läka en del av skadorna.
För varje dag som vintern närmar sig så är det en dag närmare till våren.
Fick Bipoläroboken från Janssen-Cilag (läkemedelsföretag) igår. Den och häftena från GlaxoSmithKline (annat läkemedelsföretag) tillhör det mest informativa i bokform som jag har läst, vilket känns absurt, ska man behöva vända sig till multinationella affärsdrivande verksamheter för att få kunskap? Iallafall, läste den i 10-minutersperioder igår och idag. En sak som fångade mitt intresse var avsnittet om kognitiv dysfunktion. Att även efter remission av sjukdomssymptomen kan störningar finnas kvar, särskilt i uppmärksamhet och verbalt minne. Det är ju det jag upplever. Den mentala tröttheten och rastlösheten när jag ska fokusera mer än några minuter (fast jag tror jag är rätt bra på att maskera det). Svårigheterna att hålla tråden när jag läser längre texter. Kanske är det inte på en nivå där det skulle uppfattas som tydligt stört, men för mig personligen finns där en sorg över att inte fungera på samma sätt som för 15 år sen. Volymminskning av hippocampus, amygdala och prefrontala cortex. Försöker trösta mig med att litium och antiepileptika har visats kunna förbättra nybildningen av hjärnceller, kanske läka en del av skadorna.
För varje dag som vintern närmar sig så är det en dag närmare till våren.
onsdag 29 oktober 2008
Gängbildning
Har just tagit min tredje litiumtablett. Det enda jag känt är att jag blir törstig (som väntat) och en liten antydan till huvudvärk. Så det är väl bra. Har åtminstone inte fått gröna bölder i ansiktet eller börjat dansa baklänges. ;)
Fick journalkopian från Göteborg, första psykvistelsen. Det står mest att de inte riktigt vet vad som är mitt problem, vilket är högst begripligt för det var en väldigt konstig tid. Det kryper i mig när jag tänker på det.
Fikade med C. Hon är på utredning just nu, och den psykiatern trodde tydligen starkt på bipolär sjukdom. Så många av de jag känner on eller off line som hamnat där. Men det är klart, det hon beskriver låter väldigt mycket som hypomaniska episoder. Sen finns det - som oftast? - gammalt elände med i bilden. Jag gillar henne på ett eget sätt. Vi hörs aldrig utom när vi tar en fika sådär varannan vecka, men då kan vi snacka i ett par-tre timmar. Hon kan erkänna svagheter, det är sympatiskt.
Alla människor man berört och/eller berörts av. Ens liv som ett nät av synapser, en hjärna i ständig tillblivelse.
Fick journalkopian från Göteborg, första psykvistelsen. Det står mest att de inte riktigt vet vad som är mitt problem, vilket är högst begripligt för det var en väldigt konstig tid. Det kryper i mig när jag tänker på det.
Fikade med C. Hon är på utredning just nu, och den psykiatern trodde tydligen starkt på bipolär sjukdom. Så många av de jag känner on eller off line som hamnat där. Men det är klart, det hon beskriver låter väldigt mycket som hypomaniska episoder. Sen finns det - som oftast? - gammalt elände med i bilden. Jag gillar henne på ett eget sätt. Vi hörs aldrig utom när vi tar en fika sådär varannan vecka, men då kan vi snacka i ett par-tre timmar. Hon kan erkänna svagheter, det är sympatiskt.
Alla människor man berört och/eller berörts av. Ens liv som ett nät av synapser, en hjärna i ständig tillblivelse.
Gnällspik
Och så en liten dos framtidsångest tack. Så underbart det ska bli på måndag att få diskutera sin Grevéost till cv. Ingen kompetens utom möjligen som psykfall. Lyckades på outgrundligt sätt behålla ett städjobb i tio år, fast hälften av tiden förstås ledig för studier, studier som aldrig genomfördes. Sista året tog jag inte ett enda poäng för jag klarade inte att gå på tentor. Den där tvåkommanollan hänger över mitt huvud, men du som är så smart borde väl... Jag är inte smart, smarta människor tar sig fram. Det enda jag gjort är att städa, vilket jag hatar, och kontorsjobb som inte längre existerar i dagens datoriserade tillvaro. Jag borde aldrig ha fått vara sjukskriven så länge, men jag borde heller aldrig ha mått så dåligt att jag inte fixade annat än att vara sjukskriven.
Om jag hade levt på 50-talet hade jag åtminstone kunnat vara en pillerknarkande hemmafru.
Om jag hade levt på 50-talet hade jag åtminstone kunnat vara en pillerknarkande hemmafru.
tisdag 28 oktober 2008
Plast
Nu har jag laminerat lite, wheee. Det är något med att plasta in saker som tilltalar mig. Uppdaterade min medicinlista som jag förvarar i plånboken bredvid id-kortet, för det där hypotetiska tillfället då man blir påkörd och avsvimmad och ingen vet vem man är. Jag känner mig väldigt ordentlig.
Är lite för "tänkig". Borde göra något vettigt. Baka bröd?
Är lite för "tänkig". Borde göra något vettigt. Baka bröd?
Korrespondens
Händelsedag. Brev från vårdcentralen, röntgensvar, inget allvarligt fel på höften, skönt. Brev från FK, ska äntligen på möte hos AF på måndag. Tyvärr har jag hört mindre positiva omdömen om den handläggaren på AF, men det är bara att bita i det sura äpplet. Jag hade tänkt ringa både VC och FK idag så det slipper jag.
Är trött nu. Lagom sysselsättning känns som att pilla bort superlim från mina fingrar (skulle laga något...)
Är trött nu. Lagom sysselsättning känns som att pilla bort superlim från mina fingrar (skulle laga något...)
Experimentstart
Jag var inte dödssjuk, iallafall inte så det märks. Fick just klartecken av Dr B att börja med litiumet. När jag läste biokemi tyckte jag experimenten var kul, lite av den känslan infinner sig ärligt talat. Nu ska vi se vad som händer om man tillsätter lite av det här och rör om. Går det så går det. Jag är förberedd på att må piss de första veckorna. Illamående, diarre, svullnad, viktökning, darrhänthet, finnar, håravfall, avtrubbning - jag kan stora delar av biverkningslistan utantill. Men jag har lärt mig så sakteliga med åren att det kan vara värt att ha tålamod, såvida inte biverkningarna är livsfarliga förstås. Ofta klingar det värsta av med tiden. Jag tycker t.ex. att problemen av lamotriginet med stavning och språk har avtagit nu. Och kommer man till den där punkten där det goda övervinner det onda, då är det härligt.
Visst har ens föreställningsvärld krympt en del. Drömmer inte längre om karriär eller att resa jorden runt, drömmer om att aldrig mer bli inlagd på psyk. Men jag kan mer och mer uppskatta små saker i vardagen, äta middag med min älskling, prata med mina barn, höstfärgerna, att det finns varmt vatten i kranen... behöver inte jordenrunt-resor.
Visst har ens föreställningsvärld krympt en del. Drömmer inte längre om karriär eller att resa jorden runt, drömmer om att aldrig mer bli inlagd på psyk. Men jag kan mer och mer uppskatta små saker i vardagen, äta middag med min älskling, prata med mina barn, höstfärgerna, att det finns varmt vatten i kranen... behöver inte jordenrunt-resor.
måndag 27 oktober 2008
Granskad
Fem provrör med blod. Men jag är inte särskilt känslig för att bli stucken, så det var lugnt. Längd och vikt (ja, jag vet redan att jag är tjock), pissprov, blodtryck (150/75, tyckte övre trycket lät högt men det var förstås inget vilotryck, ska kolla imorgon bitti med min egen budgetblodtrycksmätare från Netto, det låter väl betryggande? Hypochondriacs unite, gently!) Lite läskigt faktiskt, man tar ju sällan prov så där, något skumt kommer de nog att hitta... känns som att något dyker upp bara man letar tillräckligt. Jag åt lakrits igår, kanske mitt kaliumvärde kommer vara helt skruvat, haha.
Apropå skruvat så hade jag terapi också, stilfull uppvisning, jag satt bara och tjurade som en unge utan att veta varför. Fast nu efteråt börjar det klarna lite för mig att det hade med sorg att göra, att jag önskar att jag kände fullt förtroende för min terapeut men det gör jag inte. Det har inte direkt med honom att göra utan med den artificiella situationen, instängd i ett litet rum ett visst klockslag en viss veckodag och förväntas ha något sorts relation till en person anställd av Region Skåne - något med det här funkar inte. Men jag ska försöka ta upp det med honom, alltid kan jag lära mig något på kuppen.
Kafferansoneringen har gått smärtfritt idag. Potatisgratängen står i ugnen, och jag funderar på att göra av med min sista Geisweiler ikväll innan jag påbörjar nästa fas i mitt nya sedesamma liv.
Apropå skruvat så hade jag terapi också, stilfull uppvisning, jag satt bara och tjurade som en unge utan att veta varför. Fast nu efteråt börjar det klarna lite för mig att det hade med sorg att göra, att jag önskar att jag kände fullt förtroende för min terapeut men det gör jag inte. Det har inte direkt med honom att göra utan med den artificiella situationen, instängd i ett litet rum ett visst klockslag en viss veckodag och förväntas ha något sorts relation till en person anställd av Region Skåne - något med det här funkar inte. Men jag ska försöka ta upp det med honom, alltid kan jag lära mig något på kuppen.
Kafferansoneringen har gått smärtfritt idag. Potatisgratängen står i ugnen, och jag funderar på att göra av med min sista Geisweiler ikväll innan jag påbörjar nästa fas i mitt nya sedesamma liv.
Spänningsmätare
Varje morgon en automatisk, blixtsnabb inventering. Hur mår vi idag då, fru S? Euforisk, neutral, ångestneutral, deppångest? Mitt normalläge sedan länge är ångestneutral - inte dystert hopplöshetsskådande, bara en molande spänning och krypande kramp i maggropen, benen, axlarna, nästan hjärtklappningskänsla trots att min puls ligger på 56. Den kan tillfälligt släppa av trevligheter som sex och yoga, men är snabbt tillbaka igen. Jag är inte direkt rädd för något, bara konstant på min vakt. Jag skulle nog uppfatta det som normalt om det inte försvann vissa dagar då och då (oftast i samband med en liten uppåtsväng) - plötsligt känslan av att kunna andas fritt!
Kanske medicinerar jag bort den frihetskänslan nu om jag kapar topparna helt? Men jag vill inte ner i helvetshålet heller, det fattar jag bättre nu än när jag är där nere. Villintevillintevillinte. Vill få äta upp marsipantomten och ha den kvar. Fast läget är att alla alternativ suger, vilket suger minst?
Det har slutat regna. Idag vill jag gå ut. Köpa reflexer nu när klockan går i vintertid.
Kanske medicinerar jag bort den frihetskänslan nu om jag kapar topparna helt? Men jag vill inte ner i helvetshålet heller, det fattar jag bättre nu än när jag är där nere. Villintevillintevillinte. Vill få äta upp marsipantomten och ha den kvar. Fast läget är att alla alternativ suger, vilket suger minst?
Det har slutat regna. Idag vill jag gå ut. Köpa reflexer nu när klockan går i vintertid.
söndag 26 oktober 2008
Restriktioner
Eftersom jag just nu är lite fixerad vid att vara en duktig patient (nåja, utom ett och annat ögonblick av bubbelvin och nattsudd) så håller jag på att minska mitt koffeinintag (jag gillar hur det ordet ser ut...) Inga två rejäla koppar presskaffe imorse, bara en blekfisig pulvercappucino, mest socker och härdat fett. Sen undrade jag varför jag fick huvudvärk. Föll till föga för begäret och smuttar på lite presskaffe nu, mentalt klassificerat som värkmedicin. Men sen blir det bara en kopp till idag. Har tänkt att min ranson ska vara tre inte alltför stora koppar/dag. Experimenterade lite igår med alternativa drycker och valet föll på varm mjölk med ett kryddmått vaniljsocker. Det ska nog gå. Annars får jag väl ta till ECT, haha. När jag fick ECT gick min kaffekonsumtion oväntat ner från 6-8 koppar till 1-2 utan att jag ens försökte. Mystiskt.
(Och för den som undrar vadan denna plötsliga renlevnadssträvan så står det i FASS att större mängder kaffe/te kan påverka litiumupptaget, så om jag nu ska börja med litium känns det lika bra att tackla den här frågan på en gång. Blir mindre bubbelvin också, men det känns ok, än så länge minns jag tillräckligt tydligt hur jävligt det är att må dåligt för att göra smärre uppoffringar, om det minskar risken för återfall.)
(Och för den som undrar vadan denna plötsliga renlevnadssträvan så står det i FASS att större mängder kaffe/te kan påverka litiumupptaget, så om jag nu ska börja med litium känns det lika bra att tackla den här frågan på en gång. Blir mindre bubbelvin också, men det känns ok, än så länge minns jag tillräckligt tydligt hur jävligt det är att må dåligt för att göra smärre uppoffringar, om det minskar risken för återfall.)
Telning
Sov igen det jag inte sov igår, så är lite groggy idag. Yngsta sonen messade, det gick riktigt svinbra för honom på högskoleprovet. Jag blir så glad för han tog sig aldrig igenom gymnasiet, tror han kunde behöva ett bevis på att det iallafall inte var av brist på mental skärpa.
Vad jag ska hitta på idag ter sig höljt i dunkel.
Vad jag ska hitta på idag ter sig höljt i dunkel.
lördag 25 oktober 2008
Pappersnäsduk
Oj, vilken lättgråten dag. Jag är inte ett dugg ledsen, men gränslöst sentimental. Gråter åt smöriga kärlekssånger, gråter när jag tänker på mina barn, gråter när jag tänker på Mannen, gråter åt blommorna på köksbordet, gråter åt de glada ungdomarna som spelar marimba på gågatan... Det känns inte som att det fyller något direkt syfte, det är bara emotionell översvämning.
Nä, jag får väl gå och titta på Moulin Rouge. Eller nån Alien-film.
Nä, jag får väl gå och titta på Moulin Rouge. Eller nån Alien-film.
Nattsudd
Det fascinerar mig att jag vet på ett ungefär vad klockan är när jag vaknar, åtminstone om det är mitt i natten eller morgon, oavsett ljuset för det funkar lika bra sommar som vinter. Öppnade ögonen vid 03.30 och visste att det var natt fast jag var pigg. Det är lite lurigt med datorn, så lockande att sätta sig en stund, skumma några bloggar, några forum, googla något. Utan dator skulle jag kanske somna om av uttråkning. Eller göra som förr, läsa böcker, vilket säkert vore nyttigt för min intellektuella förmåga, förutsatt att jag klarade det. Prestationsångesten ligger tung över mig, jag känner mig som en sämre människa om jag inte läser böcker. Ett bevis på mitt förfall. Civilisationens undergång.
fredag 24 oktober 2008
Idisslare
Den lömska lilla laptopen bara jäklades med mig. Allt man behövde göra var att ta ur och sätta in batteriet. Jaja, skönt att det inte var något mer komplicerat.
Tänker på att en hel del av det jag bloggar är psykrelaterat. Det upptar inte mitt liv så totalt som det kan verka. Men jo, det är mycket med det just nu. Känns som jag behöver älta små detaljer i det som är och det som varit för att greppa det, för att själv hänga med, förstå vad som har hänt. Nåla fast det i det förflutna istället för att ha det som en formlös dimma omkring mig. Och eftersom jag inte vill tjata om det hela tiden med omgivningen skriver jag det här...
Dagen har varit helt acceptabel. Inleddes med energimassage av Mannen. ;) Åt rätt god rökt kyckling. Reklamerade datorn, vilket som sagt var snabbt åtgärdat. Men gav en ursäkt för en sväng på köpcentrat när man ändå var där. Ska leta upp något televisionsmässigt nu. O heliga vardag!
Tänker på att en hel del av det jag bloggar är psykrelaterat. Det upptar inte mitt liv så totalt som det kan verka. Men jo, det är mycket med det just nu. Känns som jag behöver älta små detaljer i det som är och det som varit för att greppa det, för att själv hänga med, förstå vad som har hänt. Nåla fast det i det förflutna istället för att ha det som en formlös dimma omkring mig. Och eftersom jag inte vill tjata om det hela tiden med omgivningen skriver jag det här...
Dagen har varit helt acceptabel. Inleddes med energimassage av Mannen. ;) Åt rätt god rökt kyckling. Reklamerade datorn, vilket som sagt var snabbt åtgärdat. Men gav en ursäkt för en sväng på köpcentrat när man ändå var där. Ska leta upp något televisionsmässigt nu. O heliga vardag!
Spökopera
9 timmars sömn och pigg. Göra-något-idag-känsla men jag vet inte än vad något är.
Jag har skrivit till Göteborg och begärt min journal från när jag var inlagd första gången. Snacka om gamla spöken. Men jag kände för att ha allt samlat, jag hämtade ju ut min 8-åriga journal härifrån nyligen. Måste ju ge barnbarnsbarnen något att frossa i efter bouppteckningen.
Så sinsemellan omaka minnen från den tiden. Absolut skräck när jag för första gången fick självmordsimpulser. Ångesten, rastlösheten, sömnlösheten när jag börjat med Zoloft. Ligga vaken på nätterna med en mutistisk schizofren kvinna på ena sidan, hon pratade bara med utomjordingarna, och en maniker som "hade lite problem med sköldkörteln och egentligen inte var sjuk" på den andra, och känna sig utplockad från verkligheten. Så chockartad kulturkrock att plötsligt befinna sig på en psykavdelning att obehaget knappt kändes. Samtidigt glädjen i det lilla. Den svårt tvångsmässiga tandläkaren som sjöng visor för oss varje dag vid matbordet. Han som verkade totalt väck och vägrade tvätta sig, men ändå hade ett sinne för humor. En dag sa han att jag var snäll och kunde få vara hans kusin. En annan dag sprang han runt i villaområdet utanför och skrek att han var en vampyr, och storskrattade när han kom in igen. ECT-killen jag blev kompis med. Ibland sa vi att vi skulle ut och gå en stund, och så åkte vi motorcykel och hyrde kanot. Den gången en gammal vän hälsade på och sa att det var så konstigt att jag var inlagd på psyk för depression för jag var den gladaste människa hon träffat på länge. Första gången jag skar mig. Det totala kaoset i privatlivet, som ändå innehöll fröet till det jag har idag.
Vad jag väntar mig vet jag inte, kanske att få ett fönster som hjälper mig att sortera, som jag trots allt tycker att det hjälpte att läsa journalen härifrån. Torra texter som försöker sammanfatta det som inte går att sammanfatta, men ger mig något att utgå ifrån, mäta mig med, mäta mig mot. Och så förstås gammal hederlig nyfikenhet.
Jag har skrivit till Göteborg och begärt min journal från när jag var inlagd första gången. Snacka om gamla spöken. Men jag kände för att ha allt samlat, jag hämtade ju ut min 8-åriga journal härifrån nyligen. Måste ju ge barnbarnsbarnen något att frossa i efter bouppteckningen.
Så sinsemellan omaka minnen från den tiden. Absolut skräck när jag för första gången fick självmordsimpulser. Ångesten, rastlösheten, sömnlösheten när jag börjat med Zoloft. Ligga vaken på nätterna med en mutistisk schizofren kvinna på ena sidan, hon pratade bara med utomjordingarna, och en maniker som "hade lite problem med sköldkörteln och egentligen inte var sjuk" på den andra, och känna sig utplockad från verkligheten. Så chockartad kulturkrock att plötsligt befinna sig på en psykavdelning att obehaget knappt kändes. Samtidigt glädjen i det lilla. Den svårt tvångsmässiga tandläkaren som sjöng visor för oss varje dag vid matbordet. Han som verkade totalt väck och vägrade tvätta sig, men ändå hade ett sinne för humor. En dag sa han att jag var snäll och kunde få vara hans kusin. En annan dag sprang han runt i villaområdet utanför och skrek att han var en vampyr, och storskrattade när han kom in igen. ECT-killen jag blev kompis med. Ibland sa vi att vi skulle ut och gå en stund, och så åkte vi motorcykel och hyrde kanot. Den gången en gammal vän hälsade på och sa att det var så konstigt att jag var inlagd på psyk för depression för jag var den gladaste människa hon träffat på länge. Första gången jag skar mig. Det totala kaoset i privatlivet, som ändå innehöll fröet till det jag har idag.
Vad jag väntar mig vet jag inte, kanske att få ett fönster som hjälper mig att sortera, som jag trots allt tycker att det hjälpte att läsa journalen härifrån. Torra texter som försöker sammanfatta det som inte går att sammanfatta, men ger mig något att utgå ifrån, mäta mig med, mäta mig mot. Och så förstås gammal hederlig nyfikenhet.
torsdag 23 oktober 2008
Relaxavdelning
Fick en påminnelse från Synsam om att det var dags för linskontroll, men jag fick ett ryck och gick till Specsavers istället, de har ganska nyligen öppnat här. Och det var en bra idé tror jag, den optikern var noggrann och dessutom pedagogisk och trevlig. Behöver högre styrka visade det sig, men de skulle beställa hem några provlinser så jag kan testa hemma innan jag köper, bra service. Kanske blir det nya glasögon också, ska fundera lite på det. Jag är kinkig med mitt seende för det är så himla obehagligt när det inte stämmer. Känner mig fångad om jag inte kan se ut ur skallen.
Mannen ska kanske gå på hockey men jag tror jag stannar hemma, känner mig lite lojt avslappnat slö, inte i fas med en massa action och oljud. Har inte druckit något på ett tag men köpte idag en Cremant de Bourgogne rosé och mycket talar för att jag klämmer den i soffan framför en film, har flera osedda eller inte på länge omsedda. Det låter enormt ospännande men det tilltalar mig just nu, att svepa in mig i lugnet så länge det varar.
Mannen ska kanske gå på hockey men jag tror jag stannar hemma, känner mig lite lojt avslappnat slö, inte i fas med en massa action och oljud. Har inte druckit något på ett tag men köpte idag en Cremant de Bourgogne rosé och mycket talar för att jag klämmer den i soffan framför en film, har flera osedda eller inte på länge omsedda. Det låter enormt ospännande men det tilltalar mig just nu, att svepa in mig i lugnet så länge det varar.
Lättmargarin
Känner mig väldigt lagom idag. Har sovit mina 8 timmar, druckit mitt kaffe, tagit min medicin. Sniffar på de doftande liljorna som står i en kruka på bordet. Igår när jag skulle sova hade jag ett perfekt-ögonblick. Täcket var lagom varmt, luften lagom sval, kudden lagom hård, det kändes som ett mjukt skyddande moln runt mig. Så skönt att släppa ångesten över att inte vara en tillräckligt storslagen människa, få ägna sig åt nöjdhet.
onsdag 22 oktober 2008
Predikan
Ibland beundrar man sin nattliga kreativitet. Vaknade tidigt (men inte extremtidigt) i en dröm där jag stod framför en vägg med små nischer, ett kolumbarium, och i varje nisch stod en skalle. Inte kala vita ben utan med köttet kvar, bara flådda, lite lika frysta kycklingar. De mässade "kärlek", "liv", "glädje", "värme", "fröjd"... på ett sätt creepy men det lämnade en mysig känsla.
tisdag 21 oktober 2008
Vårdkonsument
Hälsa-på-Dr B-dag. Det var rätt kul att sitta och vänta utanför, det är mitt emot dörren till "min" psykavdelning (Dr B är överläkare på avdelningen), ge personalen strålande leenden istället för hopskrynklad stirra ner i golvet-ångest. Dr B gratulerade mig till den längsta period jag haft utan slutenvård sedan 2003. Han gillade min idé om att behålla lamotriginet, sätta in litium och fasa ut Risperdalen, så om proverna ser ok ut blir jag också en litionit (hö hö). Gav mitt tillstånd till att uppgifter lämnas till BipoläR, ett nationellt kvalitetsregister. Storebror ser dig och allt det där, jag vet, men så mycket som jag redan fläkt ut mig på nätet så känns det inte som någon stor grej att bidra till kunskapsbildningen.
Det känns så mycket värt nu att försöka upprätthålla stabiliteten så gott det går. Perfekt kommer jag knappast att sköta mig, det skulle vara löjligt att inbilla sig. Men tänka lite mer långsiktigt. Inte glömma bort att biverkningarna av och jobbet med att inte medicinera kan vara så otroligt mycket värre. Antagligen kommer det förr eller senare nya depressionsskov ändå, men om man kan skjuta upp helvetesresorna, dämpa fallen, så kanske man hinner leva emellan.
Körsång efter det. Känner mig belåten med dagen, sådär vardagsglad som alla människor borde får vara.
Det känns så mycket värt nu att försöka upprätthålla stabiliteten så gott det går. Perfekt kommer jag knappast att sköta mig, det skulle vara löjligt att inbilla sig. Men tänka lite mer långsiktigt. Inte glömma bort att biverkningarna av och jobbet med att inte medicinera kan vara så otroligt mycket värre. Antagligen kommer det förr eller senare nya depressionsskov ändå, men om man kan skjuta upp helvetesresorna, dämpa fallen, så kanske man hinner leva emellan.
Körsång efter det. Känner mig belåten med dagen, sådär vardagsglad som alla människor borde får vara.
Skärpa
Efter lite sjukhusfrossande (Cityakuten) såg jag igår kväll på en dokumentär om självskadande ungdomar på Kunskapskanalen. Kände för kidsen, ett mobboffer, en allmänt stökig kille och hans tilltufsade tjejkompis. Jag blir ledsen att det blivit etablerat att hantera känslor på ett sånt sätt, för även om jag vet att en del yngre motsätter sig tanken, inte vill vara del av någon sorts modeströmning, så har det definitivt blivit vanligare. De flesta vet att självskadande finns som alternativ, och så var det inte när jag var ung.
Fortfarande berör det mig och jag ältar det, det är ju mindre än ett år sedan jag slutade, eller upphörde, som ett regn som man inte vet om det kommer tillbaka. Känner mig som något av ett miffo som började när jag var 36, vem fan gör det? (Jag, uppenbarligen.) Kan inte riktigt dra någon slutsats om vad det givit och orsakat, det bara är.
Fortfarande berör det mig och jag ältar det, det är ju mindre än ett år sedan jag slutade, eller upphörde, som ett regn som man inte vet om det kommer tillbaka. Känner mig som något av ett miffo som började när jag var 36, vem fan gör det? (Jag, uppenbarligen.) Kan inte riktigt dra någon slutsats om vad det givit och orsakat, det bara är.
måndag 20 oktober 2008
Återhållsamhet
En kjol blir en tröja blir en kappa. Men jag tycker att jag ändå lyckades hålla mig rationell. Jag behöver en kappa mer än diverse småplagg, den jag hittade var rimligt billig och jag köpte den inte utan hängde undan den till imorgon så jag ska ta en ny titt på den då. Till slut köpte jag bara ett par strumpbyxor. Nu känner jag mig nöjd med min impulskontroll (säger hon hycklande och häver i sig en näve saltlakrits).
Min yngste frågade mig om faktorisering, han pluggar matte C. Jag kom inte ihåg ett piss, vilket känns aaaningen pinsamt när man faktiskt fått MVG på matte E. Snacka om att hjärnan rensar ut kunskap som inte används. Ja, förutom dåliga låttexter...
Min yngste frågade mig om faktorisering, han pluggar matte C. Jag kom inte ihåg ett piss, vilket känns aaaningen pinsamt när man faktiskt fått MVG på matte E. Snacka om att hjärnan rensar ut kunskap som inte används. Ja, förutom dåliga låttexter...
Studsar
Energi igen i kroppen idag. Pengadag, det är alltid skönt även om de kommer försvinna lika snabbt igen. Kanske ska jag gå ner på stan, har en rabattcheck på Åhlens som snart går ut, kan kolla efter en kjol. En betydande andel av min garderob passar ju inte längre, medicinkilon, håhåjaja.
Blir ingen terapi idag, det gör inte så mycket.
Häromnatten när jag var lite... aktiv... mailade jag ett ex. Med helt rena avsikter, jag ville veta hur mycket det är kvar att betala på ett gammalt gemensamt lån. Har inte pratat med honom på åratal, hade inget telefonnummer kvar. Det leder osökt in tankarna på tidigare förhållanden. Vad fan tänkte man egentligen? Men man visste ju inte bättre, inte vad det innebär att verkligen respektera varandra. Inte för att något av mina ex var en elak typ, men jag var aldrig riktigt kär, det handlade nog mest om att ha någon och så tog man den som råkade komma i ens väg. Jag är så otroligt lyckligt lottad som fått uppleva att ett förhållande kan vara något helt annat.
Har diskat och nu sjunger jag högt till Shiny happy people.
Blir ingen terapi idag, det gör inte så mycket.
Häromnatten när jag var lite... aktiv... mailade jag ett ex. Med helt rena avsikter, jag ville veta hur mycket det är kvar att betala på ett gammalt gemensamt lån. Har inte pratat med honom på åratal, hade inget telefonnummer kvar. Det leder osökt in tankarna på tidigare förhållanden. Vad fan tänkte man egentligen? Men man visste ju inte bättre, inte vad det innebär att verkligen respektera varandra. Inte för att något av mina ex var en elak typ, men jag var aldrig riktigt kär, det handlade nog mest om att ha någon och så tog man den som råkade komma i ens väg. Jag är så otroligt lyckligt lottad som fått uppleva att ett förhållande kan vara något helt annat.
Har diskat och nu sjunger jag högt till Shiny happy people.
söndag 19 oktober 2008
Vindsbråte
Vaknade 5 med morgonångest. Det känns lite ovant, men jag kan tänka mig fler alternativa förklaringar än att allt håller på att gå åt helvete, exempelvis pms, nu när jag äter Risperdal kan jag få mens lite när som helst, eller baksmälla från benson och sömnpillerna jag tog i förrgår (det var inga jävulska mängder men jag tar det sällan så jag reagerar på det), eller helt enkelt en taskig dröm.
Tankarna kryper iväg till när jag varit inlagd (vilket i mitt fall är uppåt 20 ggr) och den tysta, gnagande skräck jag känt. Det är oerhört otäckt att sitta där ensam i ett rum tillsammans med en potentiell mördare, även om det råkar vara en själv. Mina ord försvinner, jag kan inte söka mänsklig kontakt, blir bara fast i ett ögonblick som aldrig tar slut. Frustrerande för personalen, jag gjorde inte som de sa och gick och bad om att få prata, bad inte om lugnande, jag skrek inte, kastade inte saker, jag bäddade sängen snyggt och kurade sen ihop mig i ett hörn med mina insmugglade knivblad. Tjatet om att jag skulle prata istället - det var ju det jag inte klarade. Dels på grund av att min uttrycksförmåga mer eller mindre försvann när ångesten steg, dels för att jag i rent självförsvar var tvungen att försöka hålla alla käcka tillrop ifrån mig, jag hade inte marginaler nog för att höra att alla har sina dåliga dagar och bara jag skingrade tankarna genom att gå ut i dagrummet och titta på Bingolotto så skulle det bli bra. Några undantag fanns, människor som orkade anstränga sig för att nå mig. De var oftast sommarvikarier.
Däremot fyllde det ändå en funktion att vara inlagd. En yttre gräns när jag själv inte klarade att upprätthålla mina gränser. Folk runtomkring mig hela tiden som jag måste ta hänsyn till, begränsad rörelsefrihet, ett förebyggande fängelse för min inre mördare. Någon gång ett möte med medpatienter som kunde ge mig den bekräftelse personalen inte mäktade med. Ett minne - delade rum med en tjej som var inlagd för första gången, vi pratade en del. Lite senare hörde jag henne snacka på mobilen, säga att det var inte så farligt att vara på psyket som hon hade trott, att hennes rumskompis faktiskt var helt normal. Bara något dygn innan hade jag haft rött vak. Är det konstigt att jag fortfarande har svårt att sortera mina intryck från den tiden?
Dagens blomma är blekrosa rosor jag köpte till mig själv som lite tröst igår:
Jag tror inte att den här dagen blir så illa ändå, bara jag får mig en kopp kaffe.
Tankarna kryper iväg till när jag varit inlagd (vilket i mitt fall är uppåt 20 ggr) och den tysta, gnagande skräck jag känt. Det är oerhört otäckt att sitta där ensam i ett rum tillsammans med en potentiell mördare, även om det råkar vara en själv. Mina ord försvinner, jag kan inte söka mänsklig kontakt, blir bara fast i ett ögonblick som aldrig tar slut. Frustrerande för personalen, jag gjorde inte som de sa och gick och bad om att få prata, bad inte om lugnande, jag skrek inte, kastade inte saker, jag bäddade sängen snyggt och kurade sen ihop mig i ett hörn med mina insmugglade knivblad. Tjatet om att jag skulle prata istället - det var ju det jag inte klarade. Dels på grund av att min uttrycksförmåga mer eller mindre försvann när ångesten steg, dels för att jag i rent självförsvar var tvungen att försöka hålla alla käcka tillrop ifrån mig, jag hade inte marginaler nog för att höra att alla har sina dåliga dagar och bara jag skingrade tankarna genom att gå ut i dagrummet och titta på Bingolotto så skulle det bli bra. Några undantag fanns, människor som orkade anstränga sig för att nå mig. De var oftast sommarvikarier.
Däremot fyllde det ändå en funktion att vara inlagd. En yttre gräns när jag själv inte klarade att upprätthålla mina gränser. Folk runtomkring mig hela tiden som jag måste ta hänsyn till, begränsad rörelsefrihet, ett förebyggande fängelse för min inre mördare. Någon gång ett möte med medpatienter som kunde ge mig den bekräftelse personalen inte mäktade med. Ett minne - delade rum med en tjej som var inlagd för första gången, vi pratade en del. Lite senare hörde jag henne snacka på mobilen, säga att det var inte så farligt att vara på psyket som hon hade trott, att hennes rumskompis faktiskt var helt normal. Bara något dygn innan hade jag haft rött vak. Är det konstigt att jag fortfarande har svårt att sortera mina intryck från den tiden?
Dagens blomma är blekrosa rosor jag köpte till mig själv som lite tröst igår:
Jag tror inte att den här dagen blir så illa ändå, bara jag får mig en kopp kaffe.
lördag 18 oktober 2008
Behövande
Efter ytterligare en kemisk knockout sov jag mig tillbaka till någon sorts normalitet. Ska snart klä på mig och gå ut trots pissvädret.
Det är lätt genant att inse att jag blir lite mer labil när Mannen är bortrest, som nu. Jag vet att det låter som klassisk rädsla för att bli övergiven, men det är inte det, jag känner mig helt trygg med att han kommer tillbaka och att det inte är något som helst avståndstagande mot mig. Det är inte rädsla för att vara ensam, det kan vara småmysigt. Däremot lånar jag honom till uppstagning av mitt överjag. "Jag borde inte x för Mannen kan på något sätt drabbas", ännu räcker det inte alltid med att rada upp konsekvenserna för mig själv, jag behöver ett yttre tryck. Jag har ändå kommit en bit på väg mot att värdera mig själv så jag ska inte hacka på mig själv nu för att jag inte klarar det fullt ut. Tror aldrig jag kommer passa i t-shirten tryckt "INDIVIDUALIST".
Det är lätt genant att inse att jag blir lite mer labil när Mannen är bortrest, som nu. Jag vet att det låter som klassisk rädsla för att bli övergiven, men det är inte det, jag känner mig helt trygg med att han kommer tillbaka och att det inte är något som helst avståndstagande mot mig. Det är inte rädsla för att vara ensam, det kan vara småmysigt. Däremot lånar jag honom till uppstagning av mitt överjag. "Jag borde inte x för Mannen kan på något sätt drabbas", ännu räcker det inte alltid med att rada upp konsekvenserna för mig själv, jag behöver ett yttre tryck. Jag har ändå kommit en bit på väg mot att värdera mig själv så jag ska inte hacka på mig själv nu för att jag inte klarar det fullt ut. Tror aldrig jag kommer passa i t-shirten tryckt "INDIVIDUALIST".
fredag 17 oktober 2008
Grå
Tog Stesolid till slut och sov bort hela eftermiddagen. Nu känner jag mig diffust ledsen men inget avgrundsstup. Ska kolla vad det var för mail jag skickade inatt... Kommer nog inte utanför dörren idag men det får bli en mer normal dag imorgon, förhoppningsvis.
Nattskärrad2
Via eniro supersök hamnade jag på min gamla hemsida, som mest finns kvar som ett museum i väntan på att någon annan lägger upp något bättre i ämnet, jag har inte rört den på många år. Krypet i kroppen. Så plötsligt produktiv man var, många, många sidor. Mycket låter kontrollerat, jag sammanfattar krångliga koncept i några få meningar. Ett fokus jag sällan har nu. Inga tydliga tecken på sammanbrottet som redan hade börjat.
Det åskar ute.
Det åskar ute.
Nattskärrad
Men först var jag tvungen att skura golven till tonerna av Never let me down again, skumma dagstidningar och bloggar, bidra med min oändliga visdom i en rätt kass vetenskaplig survey om självskadande, fotografera orkidéerna i köksfönstret samt meka med iTunes. Det låter lite knäppt när man listar det så här. Tur att ens blogg trots att den kan verka som en navelskådande beskrivning av varje liten detalj i ens liv faktiskt oftast inte är en beskrivning av varje liten detalj i ens liv.
Får nog vänta en stund på nästa sömntåg. Ett underbart uttryck, särskilt när en av mina mest frekventa mardrömmar är att missa tåget eller hamna på fel tåg. Kanske har jag läst skyltarna fel och råkat kliva på vakentåget?
Får nog vänta en stund på nästa sömntåg. Ett underbart uttryck, särskilt när en av mina mest frekventa mardrömmar är att missa tåget eller hamna på fel tåg. Kanske har jag läst skyltarna fel och råkat kliva på vakentåget?
Nattskärra
Gick och lade mig rätt tidigt, fast det hade jag inte mycket för. Mannen ringde för att säga godnatt, vilket jag iofs bara blev glad över, men det tog en liten stund att somna om. Sen ringde S och var i upplösningstillstånd, hade fått veta att någon (ingen jag kände) var död. Det var helt ok med mig att hon ringde under omständigheterna, men nu sitter jag här kl 2 med min kaffekopp och känner hur signalsubstanserna skvätter omkring och försöker stöka till i min trots allt hyfsat nystädade hjärna. Hm.
Jag tror att det bara är en djävulsk hämnd för att jag skrev om den regelbundna sömnens betydelse.
Men jag ska slå tillbaka och försöka somna om.
Jag tror att det bara är en djävulsk hämnd för att jag skrev om den regelbundna sömnens betydelse.
Men jag ska slå tillbaka och försöka somna om.
torsdag 16 oktober 2008
Ord
Vår eminente bippoqueer har kreerat på temat vad är det värsta man kan säga till en som mår psykiskt dåligt . Tack!
Signalspaning
Mitt sjätte sinne får en klapp på huvudet och en guldstjärna i kanten. Jag ringde min läkares sekreterare tidigare i morse. Skulle få en återbesökstid i oktober, men har ännu inte fått någon kallelse så jag fick en känsla av att jag borde ringa och kolla. Har hänt någon gång förut att jag "ramlat ur systemet". Hon ringde tillbaka och sa att jag har en tid redan inbokad på tisdag, hon har missat det där med kallelsen.
Ingen jättegrej, det hade ju gått att reda ut i vilket fall, men jag känner mig ordentlig som höll reda på hur det borde vara och tog tag i det, trots att det involverade ett telefonsamtal med en "myndighetsperson" (det kan väl diskuteras hur mycket myndighet en läkarsekreterare innehar, men gentemot oss psykfall kan de framstå som Auktoriteter.)
Ingen jättegrej, det hade ju gått att reda ut i vilket fall, men jag känner mig ordentlig som höll reda på hur det borde vara och tog tag i det, trots att det involverade ett telefonsamtal med en "myndighetsperson" (det kan väl diskuteras hur mycket myndighet en läkarsekreterare innehar, men gentemot oss psykfall kan de framstå som Auktoriteter.)
Itu
5.00 och en dröm involverande småfåglar, stayups och en Danmarksfärja. Inget snuskigt alls, bara totalt förvirrande. Jag tror det fanns ett gammaldags dammigt herbarium med där någonstans också. Hej hjärnan, kan du ägna dig åt något konstruktivt? Fast det är klart, drömsömn lär vara vital för hälsan. Efter det var det lika bra att gå upp.
Känner mig lite itutagande idag. Har diskat en rätt rejäl disk och ringt min läkare. Tror det blir lite städning sen. Ska föra över all musik från den gamla laptopen till den nya. Inte särskilt imponerande prestationer på en dag, jag vet, men skönt att känna att man orkar mer än att vela omkring och älta färgen på tapeterna.
Känner mig lite itutagande idag. Har diskat en rätt rejäl disk och ringt min läkare. Tror det blir lite städning sen. Ska föra över all musik från den gamla laptopen till den nya. Inte särskilt imponerande prestationer på en dag, jag vet, men skönt att känna att man orkar mer än att vela omkring och älta färgen på tapeterna.
onsdag 15 oktober 2008
Hattifnatt
Sjukhuskorridor. Någon sorts flashback till ECT:n. Parallellkopplade känslor. Fick väldigt bra resultat, mådde bättre genast efter första behandlingen, minnesstörningarna var milda, var snabbt orienterad efter varje behandling, inget illamående, knappt någon huvudvärk. I början tyckte jag det var skitskönt att bli sövd, att veta att nu, nu försvinner jag bort. Sedan kom ångesten. Behandlingen framkallade någon sorts inverterad overklighetskänsla, alla konturer och känslor skarpare, upplevelsen att vara här, vara med, vara i nuet, känna varenda sekund. Precis som en alltför högt uppskruvad ljudvolym blev det smärtsamt. Det smög på sig en skräck för narkosen, att behöva uppleva. Till slut ringde jag och tackade nej till fler underhållsbehandlingar, utan att kunna motivera varför.
Håller hårt, hårt i tummarna att det ska räcka med medicinerna i fortsättningen, att jag inte ska behöva stå inför beslutet att ta eller inte ta ECT igen. Det funkar ju, om så väldigt kortsiktigt. Det kan vara livräddande. Men jag vill aldrig mer uppleva det.
Håller hårt, hårt i tummarna att det ska räcka med medicinerna i fortsättningen, att jag inte ska behöva stå inför beslutet att ta eller inte ta ECT igen. Det funkar ju, om så väldigt kortsiktigt. Det kan vara livräddande. Men jag vill aldrig mer uppleva det.
Spörsmål
Håhåjaja. Vad göra idag? Förutom att gå och bli röntgad då, men dit är det flera timmar. Jag har redan ätit havregrynsgröt, druckit kaffe och sjungit mycket högt till Find the River. Städspöket svävar alltid över vänster axel men jag tänkte ignorera det en stund till. För lite huvudsammanhållning för att läsa. Kvar blir det vanliga, ringa folk. Även om jag nog är för ego idag för att vara bra sällskap.
Vägval
Tänk att plötsligt förvandlas till en gipsstaty och hamna på museum. Bara så där. Jag är ju inte den första som fascineras av Pompeji-bornas öde, men det var märkligt och fantasieggande att se några av dem i verkligheten. Där kan man prata om att sudda ut gränsen mellan konsten och livet. Vi var alltså på Pompeji-utställningen i Hässleholm igår. Undrar vilka föremål från ens dagliga liv som skulle anses värda en museiplats om 2000 år? En dosettsamling kanske? Härlig förening av vansinne och total kontroll.
Själva resandet till Hässleholm blev en egenartad upplevelse.
Plan 1: ta bilen. Den kokar efter någon kilometer. Vår gamla Volvo har vissa drag av bedagad operadiva, är det inte det ena så är det det andra. Nu har tydligen kylaren börjat krångla igen, men å andra sidan funkar blinkersen plötsligt. Vis av tidigare erfarenhet gjorde vi snabbt upp
Plan 2: kör ner till stationen och ställ bilen, ta bussen. Kommer dit med ca 1 minut till godo och springer som dårar mot bussen, som går en gång i timmen. Hinner med. Lycka. Tills Mannen inser att han inte vet om han låste bilen. Det är sämsta stället i stan att ha en olåst bil på, t.o.m. om det är en rosthög. Alltså:
Plan 3: hoppa av på nästa hållplats, gå raskt tillbaka till stationen, lås bilen och ta en alternativ buss/tåg-förbindelse. Men på grund av vägarbete hade bussens rutt lagts om och nästa hållplats var långt åt helvete. Vi hoppade iallafall av till slut och tänkte febrilt ut
Plan 4: eftersom vi ändå var nära taxistationen, ta en bulle till stationen och hinna med alternativa bussen (vid det här laget var vi helt fixerade vid att ta oss till Hässleholm, det var inte längre en dagsutflykt utan Ett Uppdrag.) Tack och lov stod ingen taxi inne.
Plan 5: bita ihop och gå, ta en fika på stationen medans vi väntade och ta nästa ordinarie buss. Och den planen lyckades vi faktiskt genomföra!
Sen ska förstås tilläggas att när vi väl kom till stationen så var bilen låst, haha.
En sak jag beundrar hos mig själv är att jag är bra på att ta såna små missar utan att tappa humöret, tyckte mest att det var skrattretande.
Men jag tror att våra steg ändå styrdes av ödets makter (eller nåt) för på fiket stötte vi ihop med ägaren till stället jag arbetsprövade på nyligen, jag hade ändå tänkt att jag på något sätt borde höra av mig och meddela att det inte är jag som skitit i att kontakta dem igen utan att FK fortfarande inte fått arslet ur vagnen. Så det var bra att få det sagt. Dessutom såg jag reklam för att de skulle ha en champagneprovning i november, och eftersom Mannen är generositeten förkroppsligad så ska vi gå på det. Jag vet att det låter löjligt pretentiöst och sunksnobbigt, jag vet också att jag kommer tycka det är riktigt skitkul. Och provocerande, en sjukpensionär som dricker champagne istället för hb med Coke Zero. Vem tror hon att hon är.
Själva resandet till Hässleholm blev en egenartad upplevelse.
Plan 1: ta bilen. Den kokar efter någon kilometer. Vår gamla Volvo har vissa drag av bedagad operadiva, är det inte det ena så är det det andra. Nu har tydligen kylaren börjat krångla igen, men å andra sidan funkar blinkersen plötsligt. Vis av tidigare erfarenhet gjorde vi snabbt upp
Plan 2: kör ner till stationen och ställ bilen, ta bussen. Kommer dit med ca 1 minut till godo och springer som dårar mot bussen, som går en gång i timmen. Hinner med. Lycka. Tills Mannen inser att han inte vet om han låste bilen. Det är sämsta stället i stan att ha en olåst bil på, t.o.m. om det är en rosthög. Alltså:
Plan 3: hoppa av på nästa hållplats, gå raskt tillbaka till stationen, lås bilen och ta en alternativ buss/tåg-förbindelse. Men på grund av vägarbete hade bussens rutt lagts om och nästa hållplats var långt åt helvete. Vi hoppade iallafall av till slut och tänkte febrilt ut
Plan 4: eftersom vi ändå var nära taxistationen, ta en bulle till stationen och hinna med alternativa bussen (vid det här laget var vi helt fixerade vid att ta oss till Hässleholm, det var inte längre en dagsutflykt utan Ett Uppdrag.) Tack och lov stod ingen taxi inne.
Plan 5: bita ihop och gå, ta en fika på stationen medans vi väntade och ta nästa ordinarie buss. Och den planen lyckades vi faktiskt genomföra!
Sen ska förstås tilläggas att när vi väl kom till stationen så var bilen låst, haha.
En sak jag beundrar hos mig själv är att jag är bra på att ta såna små missar utan att tappa humöret, tyckte mest att det var skrattretande.
Men jag tror att våra steg ändå styrdes av ödets makter (eller nåt) för på fiket stötte vi ihop med ägaren till stället jag arbetsprövade på nyligen, jag hade ändå tänkt att jag på något sätt borde höra av mig och meddela att det inte är jag som skitit i att kontakta dem igen utan att FK fortfarande inte fått arslet ur vagnen. Så det var bra att få det sagt. Dessutom såg jag reklam för att de skulle ha en champagneprovning i november, och eftersom Mannen är generositeten förkroppsligad så ska vi gå på det. Jag vet att det låter löjligt pretentiöst och sunksnobbigt, jag vet också att jag kommer tycka det är riktigt skitkul. Och provocerande, en sjukpensionär som dricker champagne istället för hb med Coke Zero. Vem tror hon att hon är.
tisdag 14 oktober 2008
Inkonsekvensanalys
Ambivalens känns inte helt rätt. Jag får kanske be bippoqueer om ett nyord för när man är fullkomligt medveten om att man gör något man inte borde men som av en yttre kraft drivs att göra det ändå, fast man vet att man skulle kunna stå emot om man bara brydde sig tillräckligt. Ett sånt där läge där "skärp dig för fan!" vore helt berättigat.
Efter min utläggning häromdagen om vikten av regelbundna sömnvanor så går jag upp 4.00 och dricker kaffe. Ursäkten är att jag blir lugn av kaffe och jag drömde ju en osammanhängande intensiv dröm om något vem vet vad, så jag kan behöva nedlugning. Resultatet är lugn och klarvakenhet, och små pirrningar i kroppen som jag tror mest är en association till de underbara tidiga morgnar då man kan bli överlycklig för att både postlådor och DHL-bilar är klargula.
Jag kommer antagligen gå och lägga mig igen senare så det spelar inte direkt någon roll, men man borde vara mindre snack och mer verkstad (inte Volvo då).
(Det som väl egentligen är mest "skäms på dig nu!" är att jag är frestad att hugga in på en flaska Geisweiler som står i kylen, vilket egentligen aldrig skulle falla mig in att göra så här dags. Egentligen. Det skulle bara vara så kul att få greppa den här lilla gnistan av glitterkänsla och flyga iväg... Men jag går väl och överjagar istället.)
Efter min utläggning häromdagen om vikten av regelbundna sömnvanor så går jag upp 4.00 och dricker kaffe. Ursäkten är att jag blir lugn av kaffe och jag drömde ju en osammanhängande intensiv dröm om något vem vet vad, så jag kan behöva nedlugning. Resultatet är lugn och klarvakenhet, och små pirrningar i kroppen som jag tror mest är en association till de underbara tidiga morgnar då man kan bli överlycklig för att både postlådor och DHL-bilar är klargula.
Jag kommer antagligen gå och lägga mig igen senare så det spelar inte direkt någon roll, men man borde vara mindre snack och mer verkstad (inte Volvo då).
(Det som väl egentligen är mest "skäms på dig nu!" är att jag är frestad att hugga in på en flaska Geisweiler som står i kylen, vilket egentligen aldrig skulle falla mig in att göra så här dags. Egentligen. Det skulle bara vara så kul att få greppa den här lilla gnistan av glitterkänsla och flyga iväg... Men jag går väl och överjagar istället.)
måndag 13 oktober 2008
Schäslong
Terapi om terapin kan man alltid fördriva en måndagseftermiddag med, och sen när man kommer hem kan man blogga om det. Häpp! Mycket nöje för (de landstingssubventionerade) pengarna.
Kom på slingriga vägar in på vilken konstig situation jag egentligen tycker att psykoterapi är. Du är välkommen varje måndag kl 14, sätt nu igång och prata om ditt liv, öppna ärligt upp om dina ömtåligaste punkter, sådär, nu har 45 min gått, hejdå.
Egentligen har jag kommunicerat mer öppet på nätet och med mina allra närmaste. Kanske hade jag uppfattat läget annorlunda om jag känt att jag inte hade någon att prata med alls utom terapeuten? Nu känner jag mig tvehågsen. Ibland tycker jag att terapin har givit mig utmaningar att se på saker ur andra vinklar och testa mina gränser. Den har också funkat som peptalk "så länge jag inte ger upp terapin så har jag inte givit upp allt hopp", och som alibi "det ser mörkt ut men hon går ju i terapi så vi har gjort vad vi kunnat". Däremot har den sällan varit till mycket hjälp i krislägen, sån här långsiktig psykodynamisk terapi är väl inte riktigt konstruerad för det. Tror jag emellanåt har mått för dåligt för att det skulle funka. Men eftersom vi inte får ynnesten att genomföra dubbelblinda studier på parallella jag så känns det väldigt svårt att säga hur saker hade utvecklats annars. Nu pratar vi alltså om 8 jävla år av terapi. Hur mycket hinner inte hända på 8 år av ens liv?
Min psykolog är fan den mest näthämmade person jag känner förutom min mamma, trots att han är i min ålder. Idag fick jag förklara skillanden på Facebook och MSN (jag använder f.ö. ingetdera i dagens läge) - följdaktligen skulle jag kunna hänge mig åt att dissa honom hejdlöst här utan större oro för att han skulle råka läsa det. Men jag har inget behov av det, han är en bra människa så vitt jag kan bedöma, har behandlat mig med respekt. Det är mer själva terapiformatet jag funderar över.
Han blev lycklig över att få relatera denna artikel i DN. Just nu bryr jag mig inte så mycket om publicerade studier, jag är fullt upptagen av mitt eget grodperspektiv, men det var ju kul för honom.
Kom på slingriga vägar in på vilken konstig situation jag egentligen tycker att psykoterapi är. Du är välkommen varje måndag kl 14, sätt nu igång och prata om ditt liv, öppna ärligt upp om dina ömtåligaste punkter, sådär, nu har 45 min gått, hejdå.
Egentligen har jag kommunicerat mer öppet på nätet och med mina allra närmaste. Kanske hade jag uppfattat läget annorlunda om jag känt att jag inte hade någon att prata med alls utom terapeuten? Nu känner jag mig tvehågsen. Ibland tycker jag att terapin har givit mig utmaningar att se på saker ur andra vinklar och testa mina gränser. Den har också funkat som peptalk "så länge jag inte ger upp terapin så har jag inte givit upp allt hopp", och som alibi "det ser mörkt ut men hon går ju i terapi så vi har gjort vad vi kunnat". Däremot har den sällan varit till mycket hjälp i krislägen, sån här långsiktig psykodynamisk terapi är väl inte riktigt konstruerad för det. Tror jag emellanåt har mått för dåligt för att det skulle funka. Men eftersom vi inte får ynnesten att genomföra dubbelblinda studier på parallella jag så känns det väldigt svårt att säga hur saker hade utvecklats annars. Nu pratar vi alltså om 8 jävla år av terapi. Hur mycket hinner inte hända på 8 år av ens liv?
Min psykolog är fan den mest näthämmade person jag känner förutom min mamma, trots att han är i min ålder. Idag fick jag förklara skillanden på Facebook och MSN (jag använder f.ö. ingetdera i dagens läge) - följdaktligen skulle jag kunna hänge mig åt att dissa honom hejdlöst här utan större oro för att han skulle råka läsa det. Men jag har inget behov av det, han är en bra människa så vitt jag kan bedöma, har behandlat mig med respekt. Det är mer själva terapiformatet jag funderar över.
Han blev lycklig över att få relatera denna artikel i DN. Just nu bryr jag mig inte så mycket om publicerade studier, jag är fullt upptagen av mitt eget grodperspektiv, men det var ju kul för honom.
Omvandling
Mycket gråmulet men en bättre dag. Kan hänga ihop med att jag sovit lagom, 8 h, och inte för mycket som jag gjorde igår. För mycket eller för litet sömn ger snabbt utslag. Det är inte förrän nu långt efteråt som jag ser att jag i väldigt många år utnyttjat sömnbrist som ett sätt att få upp humöret. Funkar ju några dagar tills man kraschar och mår ännu sämre. Nu har jag nästan kommit ifrån det där suget att stanna uppe för att ställa om reglaget i hjärnan, precis som jag till slut lärt mig vissa andra dygdiga levnadsmönster för att hålla mig på rätt köl. Ibland sticker frestelsen upp sitt huvud ändå. En liten euforisk kick bara. Så många vackra soluppgångar man har sett...
Dvd-spelaren hade tydligen blivit utsatt för raska 2,5-åriga händer, men Mannen påpekade det alldeles självklara att jag kunde vinkla skärmen till hans dator i arbetsrummet och köra dvd:n där. Finns inte plats på golvet någon annanstans. Om man samlade ihop alla papper och böcker i den här lägenheten skulle det nog räcka till en pyramid, eller åtminstone ett smärre monument i papier-maché. Kanske skulle man donera samlingarna till ett sådant ändamål efter sin bortgång (bort vart? till Coop för att handla mjölk?)
Dvd-spelaren hade tydligen blivit utsatt för raska 2,5-åriga händer, men Mannen påpekade det alldeles självklara att jag kunde vinkla skärmen till hans dator i arbetsrummet och köra dvd:n där. Finns inte plats på golvet någon annanstans. Om man samlade ihop alla papper och böcker i den här lägenheten skulle det nog räcka till en pyramid, eller åtminstone ett smärre monument i papier-maché. Kanske skulle man donera samlingarna till ett sådant ändamål efter sin bortgång (bort vart? till Coop för att handla mjölk?)
söndag 12 oktober 2008
Aktivitetsgaranti
Pressande fråga: varför finns det aldrig tillräckligt med mjölk hemma? Vad är det som alltid avhåller en från att köpa den där extra litern? "ja men tänk om den bara står och blir gammal och så får man hälla ut den" Fruktansvärt att slösa bort 8 kr. Att man sen utan att tveka kan gå och se en kass film på bio för en hundring...
Jag tänkte vara hurtig och prova min nya yoga-dvd, fast nu funkar inte dvd-spelar-jäveln. Går inte att sätta på. Och jag har satt i sladden. Jag känner mig förföljd av tristessens ande.
Tror jag ska baka något. Sysselsättning och tröstätande i ett. Kanske kan gå över med en bit till Mannen på hans jobb, det är en lagom gångutflykt. Då måste jag diska först så jag har köksbänken fri. Titta titta titta så söndagseftermiddagspysslig jag kan vara då!
Jag tänkte vara hurtig och prova min nya yoga-dvd, fast nu funkar inte dvd-spelar-jäveln. Går inte att sätta på. Och jag har satt i sladden. Jag känner mig förföljd av tristessens ande.
Tror jag ska baka något. Sysselsättning och tröstätande i ett. Kanske kan gå över med en bit till Mannen på hans jobb, det är en lagom gångutflykt. Då måste jag diska först så jag har köksbänken fri. Titta titta titta så söndagseftermiddagspysslig jag kan vara då!
Mellanläge
För mycket energi för att sitta och slöhäcka framför datorn. För lite energi för att hitta på någon alternativ verksamhet. Blä.
fredag 10 oktober 2008
Korkad
Herregud som jag inte tror på, vad gör jag. Har fått nätkontakt med en gammal klasskompis från högstadiet, svarar på frågor som "har du barn?" och "vad gör du?" (liten vit lögn där.) Och på något skumt sätt kan jag inte dra mig undan. Jag som inte träffat någon av dem sedan jag flyttade ifrån den hålan efter gymnasiet, har knappt satt min fot där sedan.
Inte för att min skoltid var ett sådant helvete som den varit för vissa andra, jag var aldrig mobbad eller så. Ändå var det en urrrkig tid, jag var i princip deprimerad hela högstadiet. Min pappa dog när jag skulle börja 7:an och jag fick väl aldrig någon riktig hjälp att bearbeta det. Gick från bäst i klassen till att bara stirra ut genom fönstret på lektionerna. Behöver jag påminnelser om den tiden? Nej tack. Ändå har jag försatt mig själv i den situationen, fortsätter att utväxla artiga meddelanden. Vad kan jag förvänta mig annat än pinsamheter? Har någon lite självkontroll till övers?
Inte för att min skoltid var ett sådant helvete som den varit för vissa andra, jag var aldrig mobbad eller så. Ändå var det en urrrkig tid, jag var i princip deprimerad hela högstadiet. Min pappa dog när jag skulle börja 7:an och jag fick väl aldrig någon riktig hjälp att bearbeta det. Gick från bäst i klassen till att bara stirra ut genom fönstret på lektionerna. Behöver jag påminnelser om den tiden? Nej tack. Ändå har jag försatt mig själv i den situationen, fortsätter att utväxla artiga meddelanden. Vad kan jag förvänta mig annat än pinsamheter? Har någon lite självkontroll till övers?
torsdag 9 oktober 2008
Normalfördelning
Gamla tider, ja. Som en stoppkloss står minnet av när jag pluggade och pendlade och hade barn och dessutom ett socialt liv och inte ett enda piller i köksskåpet. Jämförelsen står mig upp i halsen men står kvar likafullt: det är sån jag borde vara. Idealet som inte var så idealiskt egentligen, ändå finns den där känslan av ouppnåelighet, skräck och längtan. Att räknas i omvärldens ögon, omvärlden som jag hyser ångestfylld beundran inför. De där. De som rör sig i världen som fiskar i en övergödd Östersjö, obekymrade om den gröna geggan. Och att jag logiskt vet att mycket elände kan döljas bakom den silverblanka ytan gör liksom ingen skillnad, känslan klampar fram som en skock kossor och trampar ner mina försök till rationalitet. För allt jag vill är ju att vara en sån där välanpassad kompetent självklar medborgare.
En besvärjelse, för jag vill inte inse att drömmen om vanligheten är just en dröm, kanske en mardröm.
En besvärjelse, för jag vill inte inse att drömmen om vanligheten är just en dröm, kanske en mardröm.
Friluftsdag
Utflyktsdag igår. Via mestadels små kurviga vägar tog vi oss till Hovs Hallar, ett litet naturreservat vid en dramatiskt klippig strand (det syns inte riktigt på bilderna hur brant och högt det är.)
Körde hem via Torekov som är en riktig sommarby, fullproppad med turister, båtar och välbeställda sommarboende i juli, nu en liten spökstad där nästan bara en jamande katt syntes till.
Ikväll blir det ishockey! Första gången sedan jag såg en NHL-match i USA för 10 år sedan.
10 år sedan den resan - hur kan det ha gått så lång tid, samtidigt som det känns som en evighet? En äkta evighet. Sedan dess har jag stigit ner i helvetet och börjat ta mig upp igen. Jag hoppas att elden har bränt bort en del vassa kanter och lager av omedvetenhet. Inte för att jag vill romantisera lidandet, jag tror inte alls att smärta automatiskt gör en till en bättre människa, man kan lika gärna bli en elak jävel. Det är väl bara en förhoppning om att man ska få någon sorts kosmisk kompensation för eländet man har kämpat sig igenom.
Jag är fortsatt nöjd med mitt orkidéhandhavande; två som blommar om för fullt och skott på två till. Det är ren magi.
Körde hem via Torekov som är en riktig sommarby, fullproppad med turister, båtar och välbeställda sommarboende i juli, nu en liten spökstad där nästan bara en jamande katt syntes till.
Ikväll blir det ishockey! Första gången sedan jag såg en NHL-match i USA för 10 år sedan.
10 år sedan den resan - hur kan det ha gått så lång tid, samtidigt som det känns som en evighet? En äkta evighet. Sedan dess har jag stigit ner i helvetet och börjat ta mig upp igen. Jag hoppas att elden har bränt bort en del vassa kanter och lager av omedvetenhet. Inte för att jag vill romantisera lidandet, jag tror inte alls att smärta automatiskt gör en till en bättre människa, man kan lika gärna bli en elak jävel. Det är väl bara en förhoppning om att man ska få någon sorts kosmisk kompensation för eländet man har kämpat sig igenom.
Jag är fortsatt nöjd med mitt orkidéhandhavande; två som blommar om för fullt och skott på två till. Det är ren magi.
onsdag 8 oktober 2008
Förtänksamhet
Rädslan smyger sig på idag. När kommer jag tappa balansen igen? Ja ja, jag vet att det är jävligt dumt att nojja sig, de facto finns det nära nog oändligt mycket elände som skulle kunna inträffa vilken sekund som helst, t ex jordens undergång, ska jag gå och oroa mig så hinner jag inte med att leva.
Samtidigt är det en förhandling med realismen. Hur mycket behöver jag förnuftiga planer för situationen att allt ballar ur? Historiskt sett har det hänt så många gånger förr att jag inte har råd med att vara kaxig och ignorera risken. Dras mellan att stoppa huvudet i sanden, att sköta allting själv och att involvera Mannen. Och jag vet svaret, ändå finns en vidskeplig skräck att uttala det högt, nämn inte vargen vid namn för då kommer den. Så jag krånglar mig runt, även om jag är fullt medveten om att jag lurar mig själv, och ber nog Mannen läsa det här inlägget. Det skrivna ordet är ett mellansteg, jag men inte riktigt jag, en liten liten distans som tillåter mig att behålla ansiktet. Så det här är till min älskade:
Hur kan du hjälpa till?
(mycket av det här gör du redan så det kanske är lite onödigt att skriva ner, men jag samlar det ändå)
Samtidigt är det en förhandling med realismen. Hur mycket behöver jag förnuftiga planer för situationen att allt ballar ur? Historiskt sett har det hänt så många gånger förr att jag inte har råd med att vara kaxig och ignorera risken. Dras mellan att stoppa huvudet i sanden, att sköta allting själv och att involvera Mannen. Och jag vet svaret, ändå finns en vidskeplig skräck att uttala det högt, nämn inte vargen vid namn för då kommer den. Så jag krånglar mig runt, även om jag är fullt medveten om att jag lurar mig själv, och ber nog Mannen läsa det här inlägget. Det skrivna ordet är ett mellansteg, jag men inte riktigt jag, en liten liten distans som tillåter mig att behålla ansiktet. Så det här är till min älskade:
Hur kan du hjälpa till?
(mycket av det här gör du redan så det kanske är lite onödigt att skriva ner, men jag samlar det ändå)
- Fråga om jag tar min medicin.
- Fråga om jag har sovit.
- Fråga hur det är om jag ger ifrån mig konstiga vibbar.
- Fråga hur det är om jag skriver skruvade blogginlägg.
- Verkar jag uppvarvad, säg "nu börjar det kanske bli för roligt", även ifall jag inte gör något akut galet så ökar det ju risken för en efterföljande djupdykning in i deppen. Det går att dämpa med medicin.
- Verkar jag dyster och undvikande, säg vad du observerar, tro inte att du måste vara finkänslig, kräv att jag pratar. Kan du hitta på någon aktivitet så försök övertala mig att hänga med. Inte nödvändigtvis för att muntra upp mig, det kanske inte går, men för att sätta lite fart på mig.
- Fråga om du oroar dig för att jag fått självmordstankar igen. Det kanske bara är överdriven oro från din sida, men det skadar aldrig att fråga.
- Verkar jag fastna rejält i nedstämdhet och ångest som inte går över på ett par dagar, säg "nu jävlar får du skärpa dig och ringa din läkare/öppna mottagningen, jag kan inte fixa det här". Är jag helt trög och det verkar akut har du min tillåtelse att ringa själv. Jag kanske tjurar just då men i längden kommer jag vara tacksam.
- Och när du missar något av ovanstående, för det kommer du att göra, kom ihåg att du bara är frivilligarbetare, inte ansvarig chef för projektet. Du har alltid rätt att lägga av. Orkar du inte så vet att du redan gjort mer än jag någonsin skulle kunna begära. Allt ligger inte i dina händer.
- Till sist, berätta för mig vad jag glömt att ta med! :)
måndag 6 oktober 2008
Romantik
Är så glad! Min ena son och hans härliga tjej har förlovat sig. De passar så bra ihop, jag hoppas verkligen de får ett lyckligt liv tillsammans.
Syntes
Jag är min sjukdom.
Tror inte på en själslig essens, ett oföränderlig personlighet. Jo, nog finns det hos alla drag som är mer stabila än andra. Vi föds med en giv på handen, gener och kemi, men får och kastar en massa andra kort under spelets gång. Allt som verkligen påverkar mig psykiskt påverkar vem jag är, för min identitet är ett uttryck för alla dessa samlade bitar. Även när jag distanserar mig från en historisk bit, "nej det där är inte jag längre", så definierar jag mig i relation till den biten, med eller mot.
Det finns funktioner och erfarenheter hos mig som av många skulle definieras som friska, andra som kallas sjuka. Alla är de jag. Vissa saker är oerhört inrotade, annat mer flyktigt, men mitt jag är en ständig färskvara. Det som definierar mig idag behöver inte vara det som definierade mig igår, eller imorgon (hallååå, axelvaddar! sektoffer! filmjölk! punkare! kontorsråtta! virkade grytlappar! psykfall?) Samtidigt paradoxen: allt det som någonsin påverkat mig är en del av mig för alltid. Även det jag vill låtsas att jag kan kapa alla band till. Det jag försöker radera lämnar en utklippt silhuett, man kan fortfarande se formen.
Tror inte på en själslig essens, ett oföränderlig personlighet. Jo, nog finns det hos alla drag som är mer stabila än andra. Vi föds med en giv på handen, gener och kemi, men får och kastar en massa andra kort under spelets gång. Allt som verkligen påverkar mig psykiskt påverkar vem jag är, för min identitet är ett uttryck för alla dessa samlade bitar. Även när jag distanserar mig från en historisk bit, "nej det där är inte jag längre", så definierar jag mig i relation till den biten, med eller mot.
Det finns funktioner och erfarenheter hos mig som av många skulle definieras som friska, andra som kallas sjuka. Alla är de jag. Vissa saker är oerhört inrotade, annat mer flyktigt, men mitt jag är en ständig färskvara. Det som definierar mig idag behöver inte vara det som definierade mig igår, eller imorgon (hallååå, axelvaddar! sektoffer! filmjölk! punkare! kontorsråtta! virkade grytlappar! psykfall?) Samtidigt paradoxen: allt det som någonsin påverkat mig är en del av mig för alltid. Även det jag vill låtsas att jag kan kapa alla band till. Det jag försöker radera lämnar en utklippt silhuett, man kan fortfarande se formen.
Gräns
Hemkommen från Stockholm. Sov 10 timmar inatt så jag känner mig lite off. Har iallafall träffat världens underbaraste 2,5-åringar plus en lite mindre bebis. Sen gick vi på Nationalmuseum en dag, väldigt många år sen sist. Härligt att få lite konst i sig. Mycket folk där, överhuvudtaget kändes det som mycket folk i rörelse, men det är nog bara för att man själv har blivit en småstadsmänniska.
Fredag em-kväll träffade jag en kompis, hon mår inte så bra just nu och fick flera gråtanfall och pratade mest om sin ångest. Jag känner mig lite kall och hård som inte orkar engagera mig mer. En annan kompis med stora problem sa i sista stund att hon inte orkade åka in till Stockholm och jag blev ärligt talat lättad. Jag försöker finnas för mina vänner så mycket jag pallar med, men numera känner jag en starkare självbevarelsedrift än förr, att jag måste ta hand om mina egna behov också. Dessutom är jag inte tillräckligt distanserad från mitt eget dåligmående än för att inte bli berörd av andras. Kanske kan jag bli mer generös med mig själv igen så småningom.
Frågade min psykolog idag om varför han uttrycker sig så försiktigt när han måste ändra tider och han medgav att det nog var hans problem och inte mitt, allt det där de blir itutade från dag ett på psykologutbildningen om vikten av terapins ramar. Lite kul att få agera psykolog åt sin psykolog, hi.
Pratade också om minnen som dykt upp rätt ofta på sistone från extra jobbiga situationer under min karriär som psykpatient. Det är fortfarande svårt för mig att prata om, den där känslan av att folk nog inte vill höra om sånt för det är alltför upprörande. Han kom med en kommentar om att han aldrig har sett mina sår och ärr (drottningen av långärmat här, utom nu då när jag börjat visa armarna på jympan) och att han nog har skyggat för det. Jag uppskattar att han är ärlig.
Fredag em-kväll träffade jag en kompis, hon mår inte så bra just nu och fick flera gråtanfall och pratade mest om sin ångest. Jag känner mig lite kall och hård som inte orkar engagera mig mer. En annan kompis med stora problem sa i sista stund att hon inte orkade åka in till Stockholm och jag blev ärligt talat lättad. Jag försöker finnas för mina vänner så mycket jag pallar med, men numera känner jag en starkare självbevarelsedrift än förr, att jag måste ta hand om mina egna behov också. Dessutom är jag inte tillräckligt distanserad från mitt eget dåligmående än för att inte bli berörd av andras. Kanske kan jag bli mer generös med mig själv igen så småningom.
Frågade min psykolog idag om varför han uttrycker sig så försiktigt när han måste ändra tider och han medgav att det nog var hans problem och inte mitt, allt det där de blir itutade från dag ett på psykologutbildningen om vikten av terapins ramar. Lite kul att få agera psykolog åt sin psykolog, hi.
Pratade också om minnen som dykt upp rätt ofta på sistone från extra jobbiga situationer under min karriär som psykpatient. Det är fortfarande svårt för mig att prata om, den där känslan av att folk nog inte vill höra om sånt för det är alltför upprörande. Han kom med en kommentar om att han aldrig har sett mina sår och ärr (drottningen av långärmat här, utom nu då när jag börjat visa armarna på jympan) och att han nog har skyggat för det. Jag uppskattar att han är ärlig.
fredag 3 oktober 2008
Infall
Hos charlyene kom diskussionen upp om impulsivitet, särskilt i relation till olika sorts självskadande handlingar. "Mycket impulsstyrd" står det i min journal. Men jag uppfattar inte mig själv som extremt impulsiv, förutom de få dagar då och då när jag är uppvarvad, då är steget kort från tanke till handling. Skillnaden är tydlig mot annars, då planerar och ältar jag. Har kunnat gå med tankar på att skada mig i en månad innan jag gjort något. Det är logiskt tänkande från min sida, fast det utgår från skruvade och destruktiva idéer. Om man vet med säkerhet att man är avskyvärt avskum och avfall är det rimligt att straffa sig själv. Vet man att man är en börda för en omgivning som man bryr sig om så är det klart att man vill befria dem från sin existens. Jag är inte irrationell, lever bara ibland i en parallell verklighet där andra naturlagar styr.
Kanske är det bara svårt för utomstående att tro att man kan skada sig själv efter logiskt övervägande. Så kallar man det impulsivt.
Även fast jag inte gör det längre är jag fortfarande påverkad av tanken att jag varit i stånd till att göra sådana saker mot mig själv, i många år. Minnet lyckas jag inte släppa. Ok, det har bara varit knappt 8 månader (jag minns tydligt när jag gjorde det senast eftersom jag blev inlagd), det kommer nog att blekna med tiden.
Jag är iallafall otroligt tacksam att jag slipper nu. Och sen jag höjde lamotriginet i mars har jag inte haft en enda dag med självmordstankar. Inte en enda dag. Hur fantastiskt är inte det?
Kanske är det bara svårt för utomstående att tro att man kan skada sig själv efter logiskt övervägande. Så kallar man det impulsivt.
Även fast jag inte gör det längre är jag fortfarande påverkad av tanken att jag varit i stånd till att göra sådana saker mot mig själv, i många år. Minnet lyckas jag inte släppa. Ok, det har bara varit knappt 8 månader (jag minns tydligt när jag gjorde det senast eftersom jag blev inlagd), det kommer nog att blekna med tiden.
Jag är iallafall otroligt tacksam att jag slipper nu. Och sen jag höjde lamotriginet i mars har jag inte haft en enda dag med självmordstankar. Inte en enda dag. Hur fantastiskt är inte det?
torsdag 2 oktober 2008
Spindelnät
Jag har någon sorts bakvänd social fobi. Eller vad man nu ska kalla det. Är inte särskilt rädd för att göra bort mig, kastar mig in i sociala sammanhang, tar kontakt, konverserar. Kan se fram emot en födelsedagsfest. Men efter en stund, och framför allt efteråt, kommer ångesten och en obehaglig känsla av översvämning. Jag vill fly, stänga av, slippa fler intryck. Ältar vad jag har sagt och gjort, vad jag borde ha sagt och gjort. Det kryper i kroppen, jag gråter eller skakar av frustration eller ligger bara och stirrar.
Erase and rewind. Jag gör om det igen. Vad gör man åt sånt? Exponering funkar ju inte, jag exponerar mig glatt och mår sämre efteråt. Att bli eremit är givetvis inte heller något alternativ.
Ovanstående tirad pga jag åter talade med en journalist, plus att någon ringde mig och frågade om jag ville tala med en journalist (som jag redan talat med), plus att jag på impuls mailade någon som jag inte pratat med på länge, plus att jag slängt iväg diverse bloggkommentarer hit och dit, plus att jag gör upp planer för att träffa folk i Sthlm. Jag tycker sånt är kul, varför ger det mig ångest?
Erase and rewind. Jag gör om det igen. Vad gör man åt sånt? Exponering funkar ju inte, jag exponerar mig glatt och mår sämre efteråt. Att bli eremit är givetvis inte heller något alternativ.
Ovanstående tirad pga jag åter talade med en journalist, plus att någon ringde mig och frågade om jag ville tala med en journalist (som jag redan talat med), plus att jag på impuls mailade någon som jag inte pratat med på länge, plus att jag slängt iväg diverse bloggkommentarer hit och dit, plus att jag gör upp planer för att träffa folk i Sthlm. Jag tycker sånt är kul, varför ger det mig ångest?
Exponering
Det var en tv-intervju på tapeten men tack och lov insåg jag i tid att det skulle vara EnDåligIdé. Jag ska inte riskera en krasch bara för att det är min "plikt". Det räcker med att SvD och en lokaltidning ringde imorse. Fan vad jag kan slänga ur mig saker ibland trots att jag är helt oförberedd, låta som om jag visste något om något. Önskar att jag kunde har mer struktur och strategi när jag uttalar mig, ha en Plan. Jag har aldrig någon plan, varken privat eller offentligt, orden bara dyker upp i min hjärna, eller alltsomoftast direkt på tungan utan omvägen förbi cortex. Jag är en kontrollfreak-aspirant som sorgligen misslyckas med kontrollbiten.
Sov en hel del inatt = neddrogad fast spattig känsla idag. Nära till tårarna. Det blir nog bättre tills ikväll, och imorgon får jag resa!
Sov en hel del inatt = neddrogad fast spattig känsla idag. Nära till tårarna. Det blir nog bättre tills ikväll, och imorgon får jag resa!
onsdag 1 oktober 2008
Snöspår
Vaknade pigg vid 8 så jag gick upp då. Har småpysslat, kastat en trasig resväska, städat under sängen. Hittade en övergiven stickning som jag repade upp. Kanske kan det bli en halsduk istället. Och så har jag köpt små datorhögtalare så jag kan ha mer ös när jag spelar musik 3 på natten.
I en låda under sängen finns en samling som jag oftast glömmer bort att jag äger. Lite gamla foton, några favoritleksaker. Hittade en dagbok från första gången jag var ute och tågluffade. Jag skrev varannan mening med utropstecken. 17 år. Herregud vilka skumma killar jag och min kompis beblandade oss med, vilken dålig koll vi hade, även om det stannade vid oskyldiga flörtar. Ren bondtur att inget farligt hände. Och så många muséer vi hann med, vi var lite låtsasintellektuella. Jag rände in och ut ur de stora kyrkorna i Paris, hade en vag tanke om att bli katolik. Var inte helt sansad just då tror jag. Hade glömt att vi såg Siouxie and the Banshees en kväll vilket slutade med bråk och tårgas. Minns kackerlackorna och lökpajerna. Minns känslan av att vara osårbar.
I en låda under sängen finns en samling som jag oftast glömmer bort att jag äger. Lite gamla foton, några favoritleksaker. Hittade en dagbok från första gången jag var ute och tågluffade. Jag skrev varannan mening med utropstecken. 17 år. Herregud vilka skumma killar jag och min kompis beblandade oss med, vilken dålig koll vi hade, även om det stannade vid oskyldiga flörtar. Ren bondtur att inget farligt hände. Och så många muséer vi hann med, vi var lite låtsasintellektuella. Jag rände in och ut ur de stora kyrkorna i Paris, hade en vag tanke om att bli katolik. Var inte helt sansad just då tror jag. Hade glömt att vi såg Siouxie and the Banshees en kväll vilket slutade med bråk och tårgas. Minns kackerlackorna och lökpajerna. Minns känslan av att vara osårbar.
Kompaktdisk
Har vaxat benen och avancerat till Grönstedts Monopole, i trygg förvissning om att det är en dålig idé. En sån intensiv önskan att kommunicera, överbrygga avstånd, men då får man fan ha något att komma med. Jag sjunger med i musiken som snurrar på min dator. Vill få ut, rensa i min hjärna lika mycket som i min garderob, men det funkar inte riktigt på samma sätt, gör det? Inte borde jag sitta uppe efter 2 heller, regeln är ju att sova före midnatt, varför vill jag så gärna rucka på det förnuftiga? Allt som kommer har jag sannerligen förtjänat, inkl. bakfylla.
Måste fråga min psykolog varför han är så enormt försiktig varje gång någon tid eller överenskommelse måste ändras, frågar mig om igen om det går bra, om det är ok med mig. Jag blir osäker. Jag skiter väl i om det blir en halvtimme åt ena eller andra hållet, det är ju inte som om jag har en massa saker inplanerat ändå. Känns som någon sorts konstig förväntning om att jag ska flippa om något går utanför den förutbestämda ramen. Är jag osynlig och förvandlad till EnPsykPatient? Ja, jag vet, jag måste fråga honom. Men eftersom jag ändå är full och ältar saker... väldigt konstruktivt.
Jag bakade häromdagen och har bullar med mandelmassa och kanel. Ha.
Måste fråga min psykolog varför han är så enormt försiktig varje gång någon tid eller överenskommelse måste ändras, frågar mig om igen om det går bra, om det är ok med mig. Jag blir osäker. Jag skiter väl i om det blir en halvtimme åt ena eller andra hållet, det är ju inte som om jag har en massa saker inplanerat ändå. Känns som någon sorts konstig förväntning om att jag ska flippa om något går utanför den förutbestämda ramen. Är jag osynlig och förvandlad till EnPsykPatient? Ja, jag vet, jag måste fråga honom. Men eftersom jag ändå är full och ältar saker... väldigt konstruktivt.
Jag bakade häromdagen och har bullar med mandelmassa och kanel. Ha.
Kärleksbrev
Jo, det känns som något saknas om jag inte tillägger att jag saknar Mannen som är borta på kurs. Saknar att veta att han sitter i arbetsrummet vid sin dator medan jag sitter vid min i köket, även när vi inte säger något känns det som ett stort lugn att veta att han finns där, finns hos mig, finns i verkligheten och inte bara i odefinerade drömmar. Jag kunde inte låta bli att ringa förut, bara för att höra hans röst. Han är mitt ankare och jag tror att jag är hans.
Love is not enough. Mannen har inte kunnat rädda mig från undergångens brant, hur mycket han än har velat. Det har legat på mig, och diverse mer eller mindre lyckliga omständigheter. Ibland tycker jag det är viktigt att understryka det, att om läget är tillräckligt svårt så kan ingen närstående bara älska en tillbaka, det är inte längre i deras händer. Därmed inte sagt att det inte spelar någon roll. Jag kanske aldrig hade orkat utan Mannen. Kanske. Vill bara på något sätt förklara att det inte är, aldrig har varit hans ansvar. När det gäller vissa saker står man alltid ensam.
Love is not enough. Mannen har inte kunnat rädda mig från undergångens brant, hur mycket han än har velat. Det har legat på mig, och diverse mer eller mindre lyckliga omständigheter. Ibland tycker jag det är viktigt att understryka det, att om läget är tillräckligt svårt så kan ingen närstående bara älska en tillbaka, det är inte längre i deras händer. Därmed inte sagt att det inte spelar någon roll. Jag kanske aldrig hade orkat utan Mannen. Kanske. Vill bara på något sätt förklara att det inte är, aldrig har varit hans ansvar. När det gäller vissa saker står man alltid ensam.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)